Robin Olausson om HV71: En klubb utan identitet

• “Utan honom hade HV varit ett allsvenskt lag nu”
• Två coacher – exakt samma problem.
• “Ett stort misslyckande med tanke på förväntningarna, och den höga lönen, som han värvades in med”
• “Han har kapacitet att bli en sensation i SHL nästa säsong”
• Där behövs förändring: “Se över hela rekryteringsprocessen”
• “HV får hela tiden släcka bränder eller sätta plåster på ett sår som fortfarande blöder”
• “Alla förutsättningar finns – men ändå schabblar organisationen bort det”
• Så borde truppen byggas om. 
• Nya tränarlösningen: “Måste få sätta sin prägel – ge honom tiden för att lyckas i det långa loppet”
• “Kan mycket väl bli ångest i Jönköping igen nästa säsong”

Just nu: Slutspelserbjudande på Hockeysverige Plus! Få tillgång till allt material - med 25 procent rabatt.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Örebro Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Luleå Hockey. {{ PAYWALL LIMIT }}

Målvakterna

Förra säsongen så räddades HV71 i stora delar av briljant målvaktsspel under slutet av säsongen vilket gjorde att de undvek kval och kunde säkra kontraktet. Då hade HV som lag 89,80 räddningsprocent vilket gav en niondeplats bland SHL-lagen. Den här säsongen var det dock en helt annan historia. HV71 var nämligen nere på blott 87,20 räddningsprocent vilket var klart sämst i ligan. HV var faktiskt en halv procentenhet sämre än Oskarshamn vilket är talande med tanke på att Oskarshamn släppte in klart fler mål.

Det finns också en hyfsat simpel förklaring till det. Joni Ortio var helt enkelt för svag.

Redan i fjol var Ortio inte så värst imponerande för HV71 under långa perioder men i slutet av säsongen växlade han upp och hade statistik som en av ligans bästa målvakter vilket såg till att rädda kvar klubben i SHL. Den här säsongen var dock Ortio nere på 87,36 i räddningsprocent på 39 matcher – sämst av alla målvakter i ligan. Även om Ortio ibland sprattlade till och gjorde bra matcher så föll han tillbaka för många gånger och såg inte alls stabil eller gav ett förtroendeingivande intryck. Ortio kunde nästan se lite virrig ut mellan stolparna och inte ha kontroll på läget. Han kändes lite osäker och det är ju inte vad man behöver som lag när defensiven samtidigt är ett haveri hela säsongen. Nu går det inte att skylla enbart på Ortio men han var inte så stabil och säker som i fjol och det höll på att kosta.

Sedan hjälpte det ju inte heller att HV inte alls kände förtroende för Victor Brattström – men det ledde ju ändå till den bästa lösningen för laget.

Frederik Dichow värvades till HV71 från Frölunda och visade direkt att han höll toppkvalité och kunde vara den målvakt som klev fram för HV. I grundserien hade han 91,67 i räddningsprocent på elva matcher vilket faktiskt var fjärde bäst i ligan från Dichows HV-debut till sista grundserieomgången. Han gav ofta HV chansen och verkade väldigt trygg mellan stolparna vilket förde ett lugn över till lagets skakiga försvar.

Även i kvalspelet klev dansken fram och var en av de avgörande faktorerna till att HV vann mot Oskarshamn. Av någon anledning valde HV att gå med Ortio i första kvalmatchen men sedan ändrade man till Dichow och det gav verkligen effekt. Han vann fyra av sex matcher, höll två nollor och hade 94,3 i räddningsprocent. Han blev en stor anledning till att laget kunde säkra SHL-kontraktet, om inte den största.

Utan honom hade HV kanske varit ett allsvenskt lag nu.

Poängkungen

Över 52 omgångar i grundserien var det faktiskt finländaren Henrik Borgström som blev HV:s poängbästa spelare – trots att det aldrig riktigt kändes som att han var lagets stora offensiva stjärna. Visst så visade han sin skicklighet med pucken och han har ett riktigt bra skott vilket ledde till att han stod för 16 mål och 34 poäng på 50 matcher i grundserien vilket var bäst av alla HV-spelare – men det är ändå lite svårt att bedömda Borgström.

Han värvades till HV71 för att vara lagets förstacenter – och det uppdraget lyckades han ju faktiskt inte med. Borgström var aldrig den där självklara toppcentern som ledde laget både offensivt och defensivt samt var en jätte över hela banan. I stället var han främst en offensiv pjäs som visserligen levererade ganska bra i lika styrka med tio mål och 21 poäng där. Men faktum är att Borgström inte var som bäst förrän han flyttades ut på en kant.

I slutet av säsongen fick finländaren gå ut och bli ytterforward bredvid Nick Shore och André Petersson. Då ökade han också produktionen. Från 10-1 segern mot Oskarshamn i februari och framåt så gjorde Borgström sex mål och 13 poäng på de sista 13 grundseriematcherna samt sju poäng på de sju kvalmatcherna – och under hela den tiden spelade han ytter. Han var egentligen inte den drivande pjäsen i HV71:s offensiv utan var lite mer i periferin, trots att han gjorde både flest mål och poäng i HV.

I stället var det just Nick Shore och André Petersson som var drivande framåt. Det var de två som ledde laget i anfallsspelet – även om de båda inte spelade hela säsongen. Petersson var skadedrabbad men var ändå bra när han väl spelade med tolv mål och 21 poäng på 29 matcher och noterbart är att tio mål och 16 poäng kom i lika styrka så han förlitade ju sig inte på PP-poäng direkt. 

När Petersson är på rätt humör och i rätt form så finns det inte många spelare i SHL som kan mäta sig med honom. Han kan bara ta tag i en match och dra iväg för att dominera. Om han får vara skadefri så är detta en potentiell mål- och poängkung i hela SHL – det taket har han. 

Nick Shore var å sin sida dominant efter att han kom in till laget i oktober. Från att han anslöt så stod den amerikanske stjärnan för 13 mål, tolv PP-poäng, 18 poäng i lika styrka och 31 poäng totalt. Efter att han anslöt så var Shore bäst i laget i alla de fyra kategorierna. Han blev den toppcentern som Borgström inte hade varit och var den viktigaste spelaren i lagets offensiv även om han försvann lite i kvalspelet. 

HV hade verkligen behövt ha kvar en spelare som Shore. Nu tror jag han kommer gå och göra dundersuccé i Linköping i stället. 

Utropstecknet

För mig råder det egentligen inga tvivel om att har varit HV:s största utropstecken. Han kom visserligen in och visade framfötterna redan i fjol som gallerspelare men den här säsongen tog han flera kliv framåt. 

I början av säsongen var dansken nere och gnetade i fjärdekedjan men det var direkt tydligt att han hade mycket mer i sig och förtjänade att spela mer – vilket jag också påpekade ett par gånger i ”SHL-snacket”. När Mølgaard sedan flyttades upp som lagets andracenter så visade han också hur bra han är. Från jul och framåt så gjorde talangen 16 poäng på 26 matcher vilket var tredje bäst i HV och han snittade då också tredje mest istid bland HV:s forwards under säsongens andra halva. Han bara växte och växte för att visa att han gjorde sig förtjänt av mer förtroende. 

Som 18/19-åring i ett dåligt SHL-lag gjorde han en lysande säsong både offensivt och defensivt. Mølgaard är en väldigt smart, kreativ och skicklig spelare och det händer nästan alltid någonting kring honom på isen. Han tog då dessutom mycket ansvar i båda ändarna av isen. 

Framåt så gjorde Mølgaard 21 poäng på 50 matcher vilket var tredje bäst bland juniorerna i SHL och han gjorde då fler poäng än stjärnor som Pär Lindholm, Isac Brännström, och Dennis Everberg. 

Samtidigt så utmärkte han sig inte bara i offensiven utan var även en stabil och viktig pjäs för HV defensivt. Bland annat så spelade han nästan lika mycket boxplay som powerplay och var en lagets forwards som hade mest speltid i boxplay. Han var med andra ord ganska komplett och klarade av att göra det mesta ute på isen. 

Mølgaard hade varit jagad bland övriga SHL-lag om HV åkt ut och det enda som skulle hindra honom från spel i klubben nästa säsong är om Seattle Kraken skulle plocka över honom, de lär vara väldigt nöjda med vad de sett under säsongen. Men om dansken blir kvar så tror jag han har kapacitet att bli en sensation i SHL nästa säsong. 

Desktop ad in article Mobile ad in article

Besvikelsen

Var ska man ens börja?

Det går säkerligen att plocka ut hur många besvikelser som helst kring HV71 den här säsongen – eller varför inte bredda ut det till de senaste åren. Men den större analysen spar vi lite på. Här väljer jag främst att fokusera på spelarprestationer som inte levt upp till förväntningarna.

En av de stora värvningarna som HV gjorde inför säsongen var Isac Brännström. Han skulle komma hem och lyfta laget till en ny nivå. Jag gillade verkligen Brännström som spelare i Luleå men det funkade inte alls på samma sätt för honom här i HV. Han var riktigt bra i Luleå, en effektiv spelare i alla situationer och fick då även spela för Tre Kronor men den här säsongen var han egentligen aldrig ens i närheten av den nivån.

Det är såklart lätt att peka på produktionen (9+10) men faktum är att Brännström aldrig riktigt kom in i spelet i stort. Det hackade för honom och det fanns en uppgiven och frustrerad känsla kring Brännström under majoriteten av säsongen. Det ska dock sägas att han höjde sig rejält i kvalet och jag tycker att han gjorde sina bästa prestationer för säsongen när det också gällde som mest, här finns det helt klart mer att hämta till nästa säsong.

En annan spelare som inte kom upp i nivå var Fredrik Forsberg. Hans fall var något jag inte riktigt såg framför mig. Från 15 mål och 26 poäng i fjol till blott fem mål och åtta poäng under årets säsong där han var utanför laget en hel del och inte ens tog plats i laget under slutet när de viktigaste matcherna spelades. Han gjorde bara 2+0 i lika styrka och hela 75 procent av hans produktion kom alltså i powerplay. Det är inte bra nog, sedan är det klart att det blev svårare för honom att producera då han fick en mindre roll ju längre säsongen led. Det leder nu troligtvis till att Forsberg lämnar HV efter att ha växt ut till en stor publikfavorit och en hjälte i Jönköping.

Men för mig är det ändå självklart att Mattias Tedenby är den stora besvikelsen i HV71. När klubben gick upp till SHL 2022 så var det Tedenby och André Petersson som lastades in som de två stora stjärnvärvningarna. Det var de två som skulle leda laget i högstaligan. Petersson har verkligen levererat och även överträffat förväntningarna medan Tedenby inte alls har kommit upp i nivå.

I fjol gjorde Tedenby 3+11 och den här säsongen blev det 4+8. Alltså totalt 26 poäng på 80 matcher över två säsonger. Tedenby har presterat bättre och gjort fler poäng under de flesta av sina andra säsonger i HV71 men nu har han alltså bara gjort 26 poäng på två år. Under samma period har Petersson gjort hela 33 mål och 63 poäng på 76 matcher. Petersson spelade bara 29 matcher den här säsongen men gjorde ändå tolv mål vilket är mer än vad Tedenby har gjort på två säsonger, sju mål.

Förra året fanns ändå ursäkten att Tedenby var skadad och missade starten på säsongen men i år har han haft en hel försäsong att kunna komma igång men då har det ändå inte funkar. 

Den där farten och energin som Tedenby har haft tidigare år har nästan varit bortblåst och han har knappt gått att känna igen de här två åren. Det är ett stort misslyckande med tanke på förväntningarna, och den höga lönen, som han värvades in med. Tedenby har kontrakt med HV i två år till och just nu är det väldigt svårt att se att parterna fullföljer det kontraktet.

Coacherna

Två coacher – exakt samma problem.

Så går det att summera HV71:s säsong i stora penseldrag.

inledde säsongen som lagets huvudtränare och det kändes aldrig riktigt rätt. Även när Montén presenterades så kände man ”är det rätt för HV?” och med facit i hand så nej, det blev det inte. Men samtidigt så går det ju att sia om Montén verkligen fick chansen att bygga någonting.

Visst, det är en elitverksamhet och resultaten styr. Men efter bara tolv matcher så fick Montén gå, hur stor prägel hann han egentligen sätta på laget? Nu ifrågasätter jag inte beslutet att sparka Montén men hur mycket av hans idéer och tankar kom faktiskt fram och framfördes under hans korta tid i föreningen? Montén var också en enkel syndabock på så sätt att han var ifrågasatt från dag ett, inte hade fansen bakom sig och inte hade någon tidigare koppling till HV71. Men i HV finns inget tålamod och då fick han gå.

Sedan kom Johan Lindbom in i båset – igen. Blev det någon skillnad? Egentligen inte. 

På många sätt såg HV71 ut som samma lag både innan och efter att Montén fick sparken. Det är endast en marginell skillnad på de underliggande siffrorna med Montén vid rodret och efter att Lindbom tog över. Siffrorna tydde på att laget underpresterade under Monténs tid och sedan Lindbom kliv in så rätas det ut lite mer.

Men den här gången så blev det inte något lyckat drag att ta in Lindbom i båset. Han bidrog inte med den energi som laget behövde och kunde inte vända på säsongen. HV hade lite bättre poängsnitt under Lindbom men fortsatte ändå ligga under kvalstrecket hela säsongen. Det stora problemet som fanns under Monténs ledning fördes också vidare till Lindbom.

Defensiven var det stora haveriet för HV71 den här säsongen och den nöten lyckades ingen av tränarna knäcka. Vad var ens strategin för försvarsspelet? I långa stunder såg det inte ens ut att finnas någon. HV lyckades inte ens sätta de mest grundläggande delarna utan det fattades banala och enkla misstag nästintill varje match. Som att låta motståndare vara helt fria i slottet, inte skydda kassen eller att bara vara pucktittande. Kväll efter kväll begicks samma misstag och det blev i princip aldrig bättre.

I kvalet hittade HV visserligen lite struktur i spelet och stängde ner Oskarshamn i några matcher vilket blev avgörande. Men samtidigt så kändes det som att Oskarshamn hade mer struktur och att HV förlitade sig mer på individuella prestationer. Oskarshamn var faktiskt bättre i flera aspekter. De var mycket bättre i både powerplay och boxplay samt satte en starkare defensiv. Visst, HV sköt mycket men Oskarshamn höll dem ofta på utsidan och flera av skotten var inte så farliga. Den mest talande statistiken är ändå blockerade skott, Oskarshamn blockerade hela 84 skott medan HV bara täckte 47 skott på de sju matcherna. Oskarshamn offrade sig verkligen och stärkte sin defensiv. HV:s offensiva bredd kombinerat med riktigt bra målvaktsspel kom dock att bli avgörande.

Så även om Lindbom förlorade coachduellen så gick han ändå vinnande ur kvalspelet och HV71 lyckades höja sig och gjorde faktiskt sin bästa insats i den sista matchen när allting stod på spel. Det är ändå starkt att få ut den prestationen i en match sju.

Sportchefen

Nu till den stora knäckfrågan i HV71. Kent ”Nubben” Norberg har varit sportchef för HV71 under två säsonger och det har varit två misslyckanden i rad. Han har därför blivit utpekad bland HV-fansen båda gångerna och har fått utstå massiv kritik. Jag kan nästan tycka att han har blivit lite väl hårt och orättvist kritiserad ibland. 

Nästan alla har sagt under säsongen sagt att ”HV har ett bättre lag på pappret än där de ligger”. 

Vem sätter ihop laget på pappret? ”Nubben”. 
Vem sköter det dagliga så att laget inte ska ligga där de ligger i tabellen? Inte ”Nubben”.

Efter varje förlust så är det ”Nubbens” fel men han har ju inte spelat i matchen eller satt taktiken. Där har spelarna kroknat och tränarna misslyckats också. 

Men självklart ska ”Nubben” också ha kritik och ifrågasättas, jag tycker bara att det har blivit lite orimligt mycket skit på en person när detta är ett kollektivt misslyckande. Men ”Nubben” hade inte supportrarnas förtroende när han klev in i jobbet och att han inte är en ”HV-kille” har troligtvis också gjort att han har fått ta emot ännu mer kritik.

Samtidigt så har HV haft störst budget i hela SHL men var några stolpträffar i match sju från att åka ner till HockeyAllsvenskan. Det ligger självklart på sportchefens bord och där ska ”Nubben” bära det största ansvaret för att det har blivit som det har blivit. Det går inte att förneka utan han har misslyckats grovt och det har inte varit en hållbar situation.

Norberg fattade även en del märkliga beslut inför och under säsongen:

• Tommi Tikka värvades på ett stort och dyrt kontrakt för att vara andracenter.
• fick förlängt kontrakt utan att egentligen ha visat att han kan vara en bra SHL-back.
• sågs som en bärande spelare och blev assisterande kapten trots en svag säsong i fjol.
• – en offensiv back – värvades för att vara en defensiv back.

Av de här fyra så lyckades inte Maalahti alls och han höll inte måttet på SHL-nivå. Nättinen har haft två skadefyllda säsonger och har inte presterat vilket även ledde till att han petades i några kvalmatcher. Sedan så får man ändå säga att Tikka växte och blev bättre i slutet av säsongen då han flyttades ner till fjärdekedjan. Där blev han en stor och jobbig spelare att möta, precis som han ska vara. Men han värvades ändå med en lön för att vara andracenter och en tanke att bidra både offensivt och defensivt och så blev inte alls fallet. Sissons däremot får ändå ses som en ganska lyckad rekrytering. Även om han fick ”fel” roll och inte tilläts spela efter sina styrkor så gjorde han det ändå bra och var stark i defensiven under både slutet av grundserien samt kvalet.

Sedan måste man säga att backsidan har varit helt felbyggd. ”Nubben” och HV plockade ihop en backbesättning som var alldeles för framåtlutad och egentligen hade de inte någon defensiv härförare som städade undan utan det var mestadels offensiva backar eller tvåvägsbackar som är bättre i offensiven. Det var typ bara Anton Strålman och som hade defensiv prägel. är väl också en defensiv back men kom aldrig upp i nivå och missade halva säsongen med skada. Spelare som Oliwer Kaski, eller Hugo Fransson är inte de bästa i egen zon och där blev HV:s försvar lidande.

Här måste man nog se över hela rekryteringsprocessen. Norberg har skött det mesta helt på egen hand och det har uppenbarligen inte fungerat. Det är knappt någon SHL-förening längre som bara har en person som sköter all spelarrekrytering och som själv ansvarar för truppbygget. Medan andra lag har stärkt sin sportsida så har HV bara haft “Nubben”. Hur kan man inte ens ha haft en analytiker eller en scout??!! Det måste väl ändå vara ganska grundläggande delar för rekryteringar. Där behöver HV stärka upp oavsett om man kör en GM och en sportchef, en sportchef och ass. sportchef eller en sportchef som backas upp av scouter och analytiker. 

Sedan är det också svårt att säga vad ”Nubben” har haft för förtroende eller ansvar inom föreningen i stort. Två säsonger i rad så har tränare sparkats utan att det var hans beslut. Först var det Tommy Samuelsson och förra säsongen och den här gången var det . Båda gångerna är det styrelsen som har fattat beslutet att sparka tränaren och inte han är som är sportsligt ansvarig. Där har ”Nubbens” auktoritet underminerats. Om sportchefen inte ska fatta de stora sportsliga besluten, vad är då poängen?

Det bästa för båda parterna vore nog troligtvis att gå skilda vägar. Kent Norberg har kontrakt med HV71 i en säsong till men för båda hans och HV:s skull så vore det nog bäst att avsluta samarbetet. ”Nubben” har uppenbarligen inte förtroendet i Jönköping och det har inte fungerat i två säsonger så vad talar för att det plötsligt skulle bli bättre den tredje säsongen?

Här behöver HV gå vidare.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Snackisen

Det som verkligen sumpade HV:s säsong var bortaspelet som har varit helt unikt dåligt. På 29 bortamatcher under grundserien och kvalet så vann HV tre bortamatcher – och två av dem kom mot Oskarshamn som nu har åkt ut ur SHL. Det är så dåligt att det nästan inte går att beskriva.

I grundserien tog HV71 bara sju poäng på 26 bortamatcher och de var därmed elva poäng sämre än Oskarshamn som var det näst sämsta bortalaget i SHL. HV kom tolv poäng bakom Malmö som landade in precis ovanför kvalstrecket. Så om HV bara hade tagit tolv-tretton poäng fler på bortaplan för att vara näst sämst i ligan så hade de undvikit kvalet. Hemma i Jönköping var HV ett topp sex-lag men det var bortaspelet som sänkte klubben till ett kvallag. Faktum är att de var det sämsta bortalaget i SHL under hela 2000-talet, en minst sagt osmickrande bedrift.

Men den stora snackisen för mig är ändå: Vad står HV71 för?

På alla de tre senaste SHL-säsongerna som klubben har gjort (20/21, 22/23 och 23/24) så har de varit i botten. Det har varit flera tunga säsonger i rad och för tillfället finns det knappt ens något ljus i tunneln. HV71 fortsätter ha stor omsättning på de ledande positionerna inom föreningen. Tränare kommer och går hit och dit och det blir aldrig någon kontinuitet eller trygghet bland ledarna då det i princip alltid är kaos.

Vad är HV71? Vad vill klubben? Hur ska laget spela? Vad är den långvariga visionen? 

Detta är frågor som aldrig får ett svar utan det ändras konstant. Det finns ingen riktning, det finns ingen röd tråd. HV får hela tiden släcka bränder eller sätta plåster på ett sår som fortfarande blöder. Då får man ingen struktur eller något lugn i föreningen vilket ledde till att både herrlaget och damlaget fick kvala sig kvar i SHL och SDHL. HV har inget spelsätt som man kan förlita sig på utan konstant så blir det en känsla av att ”det här funkar inte, ändra”. Men det blir bara rörigt. Du kan inte trycka på reset-knappen hur många gånger som helst innan den går sönder. 

Kolla på klubbar som Växjö, Frölunda eller Skellefteå som har varit framgångsrika de senaste åren. Alla vet vad de står för, hur de vill spela och vad föreningens vision och plan är. Men i HV så finns inte den säkerheten. Det ska hela tiden täppas igen hål och man byter riktning så ofta att skeppet inte är på väg någonstans utan bara snurrar i cirklar. Nu står man inför ett nytt ombygge men vad talar för att det blir annorlunda den här gången? Om HV får en svag start även på nästa säsong så kommer kritiska röster lyftas och huvuden rulla igen. Här behöver HV71 identifiera och hitta rätt nyckelpersoner som man kan satsa på under en lång tid framöver i stället för att konstant byta ledare och tankesätt varje säsong.

Efter kvalet sade lagkaptenen André Petersson:
”Vi klarar oss ur den här sitsen som vi har satt oss i, eller som föreningen har gjort i tre av de fyra senaste åren. Det krävs ju förändring. I princip samma läge tre av de fyra senaste åren tycker inte jag är okej när man har de här fansen och hela kommunen och staden som stöttar laget”

Medan klubbikonen Simon Önerud sade: 
”Vi har inte varit värda fansen under året som har gått”

De har rätt. 

HV71 står sig fortfarande starkt i Jönköping men inom svensk hockey så har inte klubben samma status längre. De har varit en storklubb men har inte presterat som det på många, många år nu. Alla förutsättningar finns med en superstark ekonomi, jättebra med isytor och hängivna fans. Men ändå schabblar organisationen bort det.

HV71 är inte samma förening som de har varit tidigare.

De har blivit en klubb utan identitet.

Det statistiska

• HV71 släppte in 175 mål den här säsongen vilket är deras näst sämsta notering någonsin i klubbens historia. Den enda säsongen som var sämre var 2013/14 då laget släppte in hela 182 mål, då spelades det dock 55 omgångar i stället för 52 som i dag.
• Boxplay var inte någon styrka för HV som var näst sämst i SHL med 69,29 procent i penalty kill. Det är också klubbens sämsta notering under 2000-talet.
• Tommi Tikka drog på sig 74 utvisningsminuter vilket gav en fjärdeplats i SHL:s utvisningsliga. Han hade då också flest utvisningsminuter av en HV-spelare sedan 2015/16 då floppen Ryan O'Byrne drog på sig hela 78 utvisningsminuter på bara 28 matcher.
• Nick Shore var en toppvärvning av HV71 och stjärncentern hade tredje bäst corsi av alla ordinarie spelare i SHL då han hade 61,35 i corsiprocent, bara och Filip Hållander var bättre där. Shore spelade också väldigt mycket då hans 19:44 minuters istid per match var sjätte mest bland alla forwards i SHL och under kvalet snittade han över 22 minuter vilket var mest av alla anfallare.
• var ligans tacklingskung då han delade ut 117 smällar i grundserien vilket var mest av alla spelare.
• var en powerplay-specialist framför mål för HV71. I grundserien gjorde han åtta PP-mål vilket var delat tredje mest i SHL, bara Per Åslund och gjorde fler mål i numerärt överläge.
• Oliwer Kaski hade krut i bössan och var inte rädd för att använda det. Han sköt 145 skott i grundserien vilket var mest av ligans backar tillsammans med , detta trots att han missade 13 matcher. Kaski sköt även flest skott tillsammans med Viktor Lodin i kvalet med 26 skott. Kaski var då också kvalets näst bästa målskytt, bakom just Lodin, med fyra fullträffar på de sju matcherna.
• må inte ha varit lika bra som när han spelade i Djurgården 2020/21 men han var ändå med i toppen av backarnas poängliga. Nardellas 29 poäng gav en delad fjärdeplats bland backarna, bara Jonathan Pudas, och Henrik Tömmernes gjorde fler poäng.
• hade visserligen en kort säsong på grund av skadeproblemen men när han väl spelade så var det tydligt vad hans roll var. Finländaren snittade nämligen 2:43 minuters istid i boxplay per match vilket var näst mest i ligan bakom Oscar Engsund.
• Anton Strålman är 37 år men det var inget fel på orken hos “gubben”. I grundserien snittade han nästan 22 minuters istid vilket var sjätte mest i SHL och i kvalet var han uppe på 22:30 minuter per match vilket var näst mest, återigen bakom Engsund i Oskarshamn.

Blicka framåt

Den stora frågan nu är hur ska HV71 kunna lyfta?

Hamnar man i kval så är det svårt att återhämta sig och helt plötsligt vara med och utmana högre upp. Visserligen gick Timrå från sist till femma där mellan 2022 och 2023 men det var en helt annan situation då klubben kunde satsa och dra in flera hemvändande stjärnor för att ta laget uppåt. Men för HV71 är det i nuläget inte realistiskt att tro att de ska kunna slåss mycket högre upp nästa säsong.

Inför kommande säsong har HV71 hela 18 spelare, fördelat på en målvakt, fem backar och tolv forwards, på kontrakt. Det kommer då bli en utmaning att bygga om och göra större förändringar med en sådan stor stomme.

Klubben har därmed en del tuffa beslut framför sig. Ska man tacka av klubbikonen Simon Önerud? Publikfavoriten Fredrik Forsberg hamnade utanför laget, borde man bryta kontraktet där? Och sedan Mattias Tedenby som har två år kvar på sitt avtal, trots att han knappt gjort någonting de två senaste säsongerna för att bevisa att han förtjänar det förtroendet ända till 2026. Sedan finns det kantbollar som exempelvis ifall HV försöker ta sig ur det dyra kontraktet med Tommi Tikka eller om man avser att bryta med som inte imponerade samt har haft stora skadeproblem. Så även om HV har många spelare på kontrakt så lär det ändå röra sig en hel del i truppen.

På målvaktssidan står man sig ändå hyfsat tryggt. Frederik Dichow har förtjänat att få förtroendet som förstamålvakt och då försvinner även Joni Ortio. Till nästa säsong tror jag då man behöver ha en mer jämn fördelning av speltiden på målvakterna i stället för att ha en målvakt som spelar nästan hela tiden. Säg att Dichow blir 1A och får stå runt 30 matcher och sedan kan man hitta en stabil och säker 1B som står cirka 20 matcher.

På backsidan behöver man göra en helombyggnad och satsa på att vara mer defensivt solida. Oliwer Kaski och har utgående kontrakt och jag räknar med att de försvinner då de lär vara väldigt dyra att förlänga med. Sedan försvinner också som inte får förlängt.

Även Anton Strålman och har avtal som löper ut och de båda är osäkra puckar. Strålman har varit lysande för HV och laget lär vilja behålla honom för både sin roll som ledare och backgigant. Men här kommer Strålman troligtvis att fatta ett beslut i samråd med familjen om han ska fortsätta spela eller lägga skridskorna på hyllan. Sissons gjorde det bra utifrån förutsättningarna och jag tror att man skulle kunna förlänga här och sedan låta kanadensaren spela mer åt sina styrkor nästa säsong. Han kan säkerligen bli en bra tvåvägsback på SHL-nivå.

Sedan antar jag att man tittar på att kunna låna ut juniorbacken Axel Landén för att spela i HockeyAllsvenskan och möjligtvis når man även någon form av överenskommelse med Olle Strandell som hade svårt att ta plats i början av säsongen och sedan missade resten av säsongen med skada. Då kan man frigöra ett par backplatser till i lagbygget för att bygga om och värva mer defensivt inriktade försvarare.

Framåt så finns det naturligtvis inte mycket utrymme sett till att man redan har tolv forwards på avtal. Då behövs det nog att man bryter med spelare för att möjliggöra eventuella ändringar. lämnar då hans avtal löper ut och Simon Önerud är en kantboll men nog lutar det nog ändå åt att han har gjort sitt. Sedan försvinner stjärncentern Nick Shore som ryktas ha skrivit på för Linköping. Det är alla tre forwards med utgående kontrakt. Sedan får HV ha en diskussion med spelare som Forsberg, Tedenby och eventuellt någon forward till hur man ska gå vidare med deras avtal.

Men HV71 är i princip i samma sits som inför säsongen att den stora frågan offensivt blir att hitta en toppcenter nu när Shore lämnar. Det ryktades tidigare om att skulle ha blivit den spelaren men enligt Expressen så har han valt Malmö i stället. Här tror jag faktiskt att HV ska vara glada att Malmö tog honom. Hanzl är en bra spelare men blir 36 år under kommande säsong och jag hade inte trott på honom som förstacenter i ett HV som nu ska sikta uppåt. Här behöver man se om man kan plocka från en högre hylla för att få in en ersättare till Shore.

HV71 ryktas ha två klara nyförvärv i form av backen från Linköping som nog kan bli en nödvändig och stabil breddback. Sedan uppges även vara på ingång från AIK och det kan väl vara en okej värvning. Han är rivig och en energispelare som spelar tufft och tar sig in på skinnet hos motståndarna men har man inte redan haft Åke Stakkestad i en liknande roll? Tar inte de två lite ut varandra? Det återstår väl att se men jag höjer ett varningens finger där. 

Det finns ju naturligtvis gott om potentiella drömvärvningar för HV71 som har flera tidigare spelare runt om i hockeyvärlden. De tre främsta som jag ser det är Lias Andersson, och men ingen av dem ser så värst realistiska ut för tillfället. Borgman och Pilut har båda ett år kvar på sina kontrakt i Schweiz och Lias Andersson ryktas också ha intresse från Schweiz vilket ser ut att gå före en återkomst till Sverige. Skulle man annars kunna titta på någon som som gjort stor succé i AIK? Jag tror att han skulle kunna vara grym i en andra- eller tredjekedja för HV71 som både en energispelare och någon som kan producera. Kan vara en annan potentiell återvändare? Har gjort det bra i Skellefteå två år i rad men ser inte ut att bli kvar där, vore användbar i flera roller framför allt i powerplay. 

På ledarsidan så skulle jag blir förvånad om Kent Norberg är kvar som sportchef men samtidigt är det svårt att se någon tänkbar kandidat att hoppa in som sportchef i detta skede, speciellt då man skulle komma ut på marknaden klart senare än andra lag. Kring tränare så är jag inte alls säker på att Johan Lindbom vore ett bra namn att köra vidare på i detta skede med tanke på vad han har visat upp och att han inte lyckades lösa HV:s problem efter att han tog över.

Anton Blomqvist ryktas vara på väg in från AIK som antingen assisterande tränare eller huvudtränare beroende på hur HV gör med Lindbom. Om man väljer att gå på Blomqvist som huvudansvarig så måste man sälja in sig helt och hållet på den idén och inte hålla på och panikändra. Om Blomqvist blir huvudtränare ska han få sätta sin prägel, hans tankar ska gå först och man behöver tålamod för den processen så att det inte blir en ny Montén-situation.

Jag gillar Blomqvist som tränare som ger ett analytiskt intryck och han står alltid rakryggad, tar på sig ansvar och svingar inte med ursäkter i intervjuer runt matcherna. Men att komma in till HV71 i detta läget innebär en stor press på en ung tränare och då behöver han ha rätt supportsystem inom föreningen. Om han vill välja sina egna assisterande tränare så låt honom göra det. Men då måste HV köpa in på Blomqvist-spåret och inte vackla eller tappa tålamod om det inte går perfekt i starten. Ge honom den tiden för att lyckas i det långa loppet.

När man tittar på HV71 inför nästa säsong så är det svårt att se vart föreningen är på väg med tanke på alla förändringar som kan tvingas göras. Det blir ett omtag och det kommer inte fungera felfritt från dag ett. Enligt mig måste HV71 vara inställda på att slåss om att komma mellan plats nio och tolv för det blir svårt att lyfta mycket högre än så. Sikta på att undvika kvalet och kanske försöka lirka sig in i ett slutspel. Oavsett hur mycket pengar man har eller statusen på föreningen så kan man inte sikta för högt. Ta små steg i taget för att bygga upp något över tid.

Men tålamod är inte HV71:s starkaste sida.

Det kan mycket väl bli ångest i Jönköping igen nästa säsong. Desktop ad in article Mobile ad in article

TV: HV71 firar kvalvinsten