Det trodde jag aldrig riktigt skulle ske. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel att skriva om hockey, av flera anledningar.
Men ju tror jag att vi har hittat någon sorts balans som gör att jag känner mig tillräckligt bekväm med att skriva lite då och då igen.
Ni som minns, ni minns. Jag blev dålig och ingenting funkade för mig överhuvudtaget under en längre period. Sedan försökte jag tvinga mig tillbaka för två och ett halvt år sedan, men kände att det inte funkade. Så jag gav upp och lade min tid på att mer eller mindre försöka lära känna mitt mående. Försöka lära mig hur jag ska hantera situationer för att inte hamna under vattenytan.
Men nu mår jag väl åtminstone bra nog för att kunna känna att jag inte mår dåligt. Och det är ändå någon form av fall framåt jämfört med de senaste 20 åren. Desktop ad in article Mobile ad in article
“MERPARTEN AV KOMMENTARERNA RÖRDE LEHNERS HÄLSA”
Då, senast det begav sig, skrev jag om Jonathan Dahlén som precis vänt tillbaka till Timrå och blev hånad på sociala medier för att han gjorde det valet. Men nu har han väl visat att man dels kan lämna Nordamerika och skita i att ”härdas i AHL” och faktiskt utvecklas till en NHL-spelare via HockeyAllsvenskan.
Det har väl också varit en väldigt tydlig linje som varit under den tiden jag varit borta också. Att idrottares mående har hamnat mer och mer i fokus. Spelare har börjat våga säga ifrån när de inte mår bra.
Nu tror jag så klart inte att alla spelare säger ifrån. Vi har sannolikt fortfarande en majoritet spelare som gör det enkla men osunda valet att och biter ihop för att slippa riskera glåporden.
Och glåporden, hånen, förnedringarna på sociala medier tror jag aldrig att vi kommer att komma ifrån. Så sent som för några veckor sedan blev jag ganska trött när jag såg folks kommentarer kring Robin Lehners match mot New Jersey, när det blev slagsmål.
Merparten av kommentarerna rörde Lehners hälsa. Inte några välmenande funderingar, utan direkta elakheter. Ingenting handlade om alla andra som betedde sig illa, utan allt var så klart Lehners fel. Och då var det, mer eller mindre, ett scenario som utspelade sig på isen som inte direkt tillhör ovanligheterna. Att spelare bråkar och tjafsar.
Jag har börjat bli ganska införstådd med att vi aldrig kommer komma ifrån det. Det kommer alltid att finnas där och det kommer, tyvärr, alltid vara ”enklare” att ta in det negativa folk skriver än att ta in det positiva.
Det kommer alltid att vara för lättillgängligt och det kommer fortsätta att få folk att må sämre än nödvändigt. Inte ens om folk var tvungna att använda bank-ID eller motsvarande för att skriva sina åsikter på nätet, så skulle vi slippa folket som saknar gränser.
“HOPPAS ALLA PRATAR OM DET”
Det är en svår nöt att knäcka, är jag rädd. Men jag hoppas att alla som mår dåligt av en eller annan anledning väljer att prata om det och hittar en lösning som passar just den personen. Det finns ingen universallösning i sådana här fall.
Nu senast så kunde vi ju för övrigt läsa om Patrik Lundh och att han mått skit i Tyskland. Jag utgår ganska kallt från att det är ganska ofta vi har idrottare som mår dåligt på ett ställe och presterar under sin förmåga av den anledningen.
Jag vill tro att klubbar har blivit bättre på att ta till sig spelarnas önskningar i sådana situationer, men samtidigt är det nog lätt hänt att en klubbledare har väldigt lätt att lyssna om spelaren som mår dåligt presterar så dåligt att du ändå vill bli av med honom.
Det är nog svårare att komma loss om du presterar helt okej, trots att du mår skit. Men där får man ju säga att Luleå med Linus Klasen efter förra säsongen, och Genève med Linus Omark, ska ha kred för hur de släppt sina stjärnor när önskat det.
Klart att det är tråkigt att lägga ner arbetet på att knyta till sig bra spelare och bygga det för några år framåt och de sen vill lämna. Men nånstans måste man i första hand tänka på spelarna som människor och sluta jiddra så mycket om att ”den kunde tänkt på det innan den skrev på då”.
Ibland blir bara saker inte som man tänkt sig.
.jpg)
En annan del i det här med välmående är ju det som blossade upp i samband med Kyle Beach-härvan i Chicago och de efterdyningar de hade i Sverige med bland annat Erik Granqvists berättelse om inkilning i Luleå på 90-talet.
Jag minns så väl den där tiden. Jag var inte jättegammal då. Troligen inte gammal nog att begripa exakt hur mycket det var som rakades och hur brutalt det kunde gå till i samband med det. Men jag minns så väl att man som 10-12-åring innan internets tid och innan hockey direkt gick ofta live på TV, var ganska besatt av det man kunde komma över.
Tidningen HOCKEY:s elitserieutgåva varje år var ju en ständig julafton där man kunde läsa (på den tiden) mycket om ligan, lagen, spelarna, rekorden och så vidare. Men det var också spännande att se alla lagbilderna.
“FATTADE ATT DET VAR VÄRRE”
Och det som var stående var att det i princip i alla lag, varje år, alltid var några killar med rakade skallar och man fattade till slut att det var så det fungerade för de som var nya i lagen. De blev helt enkelt rakade på skallen. Eftersom man hade sett i filmen Polisskolan (den första) att rookies fick sina huvuden rakade, så var det väl ungefär så man kopplade det. Plus att det nog säkerligen stod nämnt i någon artikel någon gång, om någon stackare som fått se lockarna falla. Desktop ad in article Mobile ad in article
Ju äldre man blev desto mer fattade man att det var värre än att bara råka få håret på skallen avrakat och nu när man går igenom gamla lagbilder från Elitserien så blir man
Allt det här nådde väl egentligen sin kulmen för runt 20 år sedan när det uppdagades att fotbollsungdomar i AIK ägnade sig åt våldtäkter medelst flaskor och galgar för att kila in yngre spelare i lagen och jag både tror och hoppas att när det uppdagades så blev det åtminstone en början på en vändning.
Det klart att det finns människor som kan hantera att bli utsatta för sånt här. Att de tids nog skakar av sig det och kommer ur det någorlunda obrydda. Att de på något sätt har accepterat att det varit en del av idrotten. För hur illa vi än tycker att det är, så var det länge en del av idrotten.
Men det är inte utan att man undrar hur många som fått sina karriärer mer eller mindre förstörda för att de inte kunde hantera det de utsattes för.
För vi kan kallt räkna med att det finns.
Konstigt vore annars.
Vi är ju många som inte är direkt långsamma med att bara se de sportsliga misslyckandena som sker runtom i sportvärlden, och tänker kanske inte speciellt ofta på vad det är som ligger bakom att den där stora talangen aldrig blev vad man trodde eller att den där stjärnvärvningen aldrig levererade som förväntat.
Det finns alltid en story bakom varje fall. Inte sällan lär den bottna i någon form av dåligt mående. Desktop ad in article Mobile ad in article
