- “Finns fortfarande mycket, mycket mer att plocka fram”
- "Motbevisade både mig och en del supportrar"
- "Nog tusan hade jag förväntat mig mer av honom"
- Behövs en ny ledning för att ta det här laget längre?
- Otroliga publiknoteringen
- “Skulle bli förvånad om han inte spelar i Luleå nästa säsong"
{{ PAYWALL LIMIT }}
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Örebro HK.
Målvakterna
Redan förra säsongen började strulet för Joel Lassinantti.
Från utsidan konstaterades det att han hade sin sämsta säsong i SHL-karriären vilket förvisso var sant, men som i efterhand kunde delvis förklaras med det faktum att han insjuknat i körtelfeber. Till den här säsongen skulle problemen ligga bakom den norrbottniska publikfavoriten, men höstsäsongen fylldes av bakslag där Lassinantti var in och ut från både matcher och träningar. För att få ordning på den orkeslöshet han upplevde valde han, i samråd med lagets läkarteam, att ta ett uppehåll runt jul och nyår.
Det var ett klokt beslut.
Fram till årsskiftet stod Joel Lassinantti noterad för en räddningsprocent på blygsamma 88,9 procent. Efter årsskiftet var Luleåmålvakten en av SHL:s allra vassaste med en räddningsprocent på 91,7 procent på förvisso endast tio matcher spelade, men skillnaden var ändå märkbar. Totalt loggade Lassinantti en räddningsprocent på 90,3 procent när grundserien summerades vilket med tanke på omständigheterna får anses vara okej, men det finns fortfarande mycket, mycket mer att plocka fram ur 31-åringen. Förhoppningsvis kan han, en gång för alla, få bukt på sina sjukdomsbesvär och vara frisk hela nästa säsong.
När Lassinantti var indisponibel för spel var det som styrde och ställde längst bak för Luleå. Den 22-årige burväktaren var den bättre av de två den här säsongen och byggde vidare på sin urstarka avslutning av fjolårssäsongen, då han denna säsong vann 18 av 33 matcher, höll fem nollor och loggade en räddningsprocent på 91,0 procent.
I slutspelet, när Ward och Lassinantti delade på sysslan i kvartsfinalserien mot Växjö, överglänste Matteus Ward sin kollega och lämnade matchserien med en räddningsprocent på 93,4 procent. Det var med andra ord inte på målvaktssidan som Luleå förlorade kvartsfinalserien mot den regerande mästaren.
Poängkungen
Inte helt oväntat var det Linus Omark som blev Luleå Hockeys poängkung 2023/24.
Veteranen vände hem från Schweiz med skyhöga förväntningar på sig efter att ha vunnit mästerskapstiteln med Genève-Servette och säsongen dessförinnan varit en av SHL:s absolut bästa spelare när han bar sitt Luleå hela vägen till SM-final. Jag vet inte om jag vill säga att 40 poäng på 52 matcher motsvarade de förväntningarna, men samtidigt vet jag inte heller om man kan kräva så mycket mer av Omark än att vara tio poäng bättre än lagets näst poängstarkaste spelare i Brendan Shinnimin?
Omark inledde säsongen tämligen trevande rent poängmässigt, där han fram till landslagsuppehållet i november endast producerat två mål och sex poäng på 16 matcher. De efterföljande 16 matcherna gjorde Omark 17 poäng och när allt skulle summeras hade han ändå producerat 40 poäng och landat på en delad tiondeplats i SHL:s totala poängliga med Malte Strömwall. Några poäng till hade landat Omark på en topp fem-placering i poängligan och hade det inte varit för den direkt svaga starten rent poängmässigt hade han nog löst det. Omark var en av få spelare i Luleå den här säsongen.
Bakom Omark var Brendan Shinnimin poängbäst med sina 30 poäng, tätt följt av Oskari Laaksonen på 29 poäng. Att endast ha två spelare som producerar 30 poäng eller fler, varav en nätt och jämnt, är ett underbetyg för ett lag med Luleå Hockeys ambitioner.
Utropstecknet
Jag hade ärligt talat svårt att gå i gång på Luleås värvning av Oscar Eklind inför säsongen. Jag vill minnas att det även grymtades en del från supporterhåll på sociala medier, men Eklind motbevisade både mig och en del supportrar under den här säsongen.
Eklind hade en närmast osannolik höst, där han fram till novemberuppehållet redan hade producerat nio mål på 16 matcher och därmed delade på skytteligaledningen med Linköpings storstjärna . Den succéartade hösten resulterade i en Tre Kronor-uttagen och i SHL-matchen efter novemberturneringen blev Eklind tvåmålsskytt. Därefter blev det ett mer "fläckigt" målskytte från Eklinds klubba, där han skrev in sig i målprotokollet i var fjärde match fram till hemmasegern mot Malmö i mitten av januari.
Därefter gick succéspelaren mållös i tolv raka matcher innan han bröt måltorkan borta mot MoDo. När säsongen emellertid ställdes på sin spets i slutspelet gick Oscar Eklind inte bara mållös, han lämnade även isen helt utan poäng i samtliga sju matcher för Luleå. En besvikelse, så klart, men sett till hela säsongen och de förväntningar man hade på honom måste man ändå säga att Eklind hade en riktigt fin säsong, vilket reflekteras i de 17 fullträffar han stod för under grundseriens 48 matcher.
En annan spelare som måste nämnas här är Marcus Hardegård. Flytten hem till Norrbotten blev precis vad backen behövde, som redan under sin sista tid i Örebro började visa framfötterna och som i Luleå blommade ut till en landslagsmässig back. Hardegård dundrade in 24 poäng på 49 matcher för Luleå den här säsongen och har till och med fått NHL-intresse runt sig och även om det känns osannolikt att han i slutändan skulle ta steget över till Nordamerika så är det ändå ett kvitto på 27-åringens starka säsong. Där finns det definitivt mycket bra att bygga vidare på till nästa säsong.
Isac Hedqvist är också en spelare som jag tycker visat framfötterna sedan han väl började få chansen “på riktigt”. Hans två poäng på 33 grundseriematcher speglar inte riktigt hans insatser i matcherna och med den här säsongen i ryggen, och ett fortsatt förtroende från tränarteamet, är jag övertygad om att han kan vara en riktig genombrottskandidat till nästa säsong. Det finns mycket hockey i den där killen.
Besvikelsen
I offensiven finns det en del spelare som jag hade förväntat mig mer utav den här säsongen. Det går ju att börja med värvningen av Patrik Zdrahal, en spelare som hämtades in tidigt inför den här säsongen och som gick in med förväntningarna att vara en bidragande spelare, men som lämnade Luleå efter åtta poänglösa matcher.
Ludvig Jansson var en back som jag var väldigt spänd på att se i SHL den här säsongen efter några starka säsonger i Hockeyallsvenskan med Södertälje och framför allt en JVM-turnering som bådade otroligt gott, där han blev hela turneringens poängbäste back och tog en plats i turneringens All-Star Team i minst sagt tuff backkonkurrens. 20-åringens debutsäsong i SHL blev emellertid motig, där han allt som oftast tog plats i laget som sjundeback och inte snittade mer än totalt sju minuter och fyra sekunders istid i grundserien. Det var nog inte vad varesig Jansson själv eller Luleå hade hoppats på denna säsong.
På forwardssidan var förväntningarna stora på Pontus Andreasson, som vände tillbaka till Luleå efter en säsong i Nordamerika med uteslutande farmarlagsspel. Återföreningen med Linus Omark blev inte alls lika lyckad som under den där magiska våren 2022 och i slutändan blev det 26 poäng för Andreasson, vilket räckte till en femteplats i den interna poängligan, men nog tusan hade jag förväntat mig mer av honom än så. Sett till den totala poängligan var det 60 spelare som gjorde fler poäng än honom, trots allt.
.jpg)
Coachen
Efter att ha tagit stabila kliv framåt under alla sina år i Luleå har Thomas “Bulan” Berglund nu två säsonger i rad där han och Luleå stått och stampat, även om årets grundserie var en klar förbättring från fjolårets genomklappning. I slutspelet kom man emellertid inte upp i närheten av samma nivå som man lyckades göra förra året, då man pressade Växjö hela vägen fram till en sjunde och helt avgörande match i kvartsfinalen medan man denna säsong föll tämligen platt i fyra raka matcher, även om man stod upp på ett bra sätt i den fjärde, och avgörande, matchen.
En sjundeplats i grundserien är ingen katastrof på något vis, även om ambitionerna i Luleå så klart ska vara mycket, mycket högre än så. Den stora skillnaden från förra säsongen är emellertid att man inte alls hade något att sätta emot när det vankades slutspel. Man var aldrig riktigt nära att störa Växjö, även om man med lite medstuds hade kunnat sno åt sig en match.
Det är klart att “Bulan” har ett ansvar i att säsongen blev som den blev för Luleå, men den största sleven av kritik ska ändå inte han ha (mer om det längre ned i denna text). Han fick ett lagbygge till sitt förfogande som var svårt att göra något riktigt konstruktivt med, där Linus Omark var den enda riktiga stjärnan i laget och där de resterande spelarna är duktiga andra- och tredjekedjespelare, mer eller mindre. Berglund testade många olika konstellationer under säsongens gång i ett försök att hitta en väg framåt, men försöken att väcka lagets offensiv förblev fruktlösa.
En sak jag kan tycka är lite synd är att “Bulan” inte gett fler juniorer en större chans den här säsongen. Han har själv konstaterat att laget varit skadedrabbade under säsongen, men ändå är det egentligen bara Isac Hedqvist, i viss utsträckning även David Granberg, som fått regelbunden speltid i SHL denna säsong. Luleå har många stora talanger som trycker på underifrån och till nästa säsong förväntar jag mig att spelare som Jakob Ihs Wozniak, och får större chanser än vad de fått den här säsongen.
Nu har “Bulan” ett år kvar på sitt kontrakt med Luleå, vilket blir hans åttonde säsong som huvudtränare i klubben, och jag ser ingen anledning till att klubben ska gå en annan väg än med honom nästa säsong. Nästa år runt den är tidpunkten ser jag det dock inte som någon omöjlighet att parterna valt att gå vidare från varandra.
.jpg)
Sportchefen
Jag låter “Bulan” slippa undan en del kritik för den här säsongen, då det i min mening är sportcheferna Stefan “Skuggan” Nilsson och som ställt ett helt felbyggt lag på isen den här säsongen. Visst, man fick hem Linus Omark igen inför den här säsongen, men utöver det så finns det inte mycket offensiv slagkraft i det här lagbygget.
Kort sammanfattat har lagets forwardssida varit uppbyggt av en storstjärna i form av Omark och bakom honom har det funnits i princip tre tredjekedjor. Jag har all respekt för en spelare som Juhani Tyrväinen som gör ett hårt och gediget jobb match ut och match in, men det är inte i många lag som han hade snittat över 20 minuters istid per match. I en aning mer begränsad roll hade man nog kunnat få ut mer av honom, inte nödvändigtvis i sin offensiv, men i det fysiska spelet där finländaren visat sig vara en av ligans allra jobbigaste spelare att möta. Omark har helt enkelt inte fått de lekkamrater han förtjänat och behövt för att få ut det bästa av sitt spel och det ansvaret faller på sportcheferna.
Visst, Luleå drabbades av ett tungt bakslag när Mario Kempe valde att lämna klubben under stormiga förhållanden och det är inte tvärenkelt för någon klubb att ersätta en spelare av hans kaliber på så kort varsel. Luleå kopplades samman med både Mikael Ruohomaa och under säsongens gång, men ingen av spelarna hamnade i slutändan i klubben. I stället avslutade man säsongen med en centersida bestående av Pontus Andreasson, , Juhani Tyrväinen och .
Knappast skräckinjagande, jämfört med ligans topplag.
Både “Skuggan” och Engman har kontrakt över säsongen 2025/26, men jag har svårt att se båda sitta kvar så pass länge med tanke på åt vilket håll det har barkat de senaste säsongerna. Nu står man inför ett vägskäl där klubben behöver välja en väg framåt. Ska man fortsätta på den inslagna vägen, eller behövs en ny ledning för att ta det här laget längre? Omark har kontrakt en säsong till och det är väl inte helt orimligt att anta att det kan bli hans sista säsong. Vilken väg väljer man att gå därefter? Och kanske har båda sportcheferna redan nu spelat ut sin roll? Skulle Luleå välja en annan väg och gå efter en ny sportslig ledning med Luleå-koppling finns bekant bröderna Abbott på marknaden efter höstens avsked från Rögle, där Chris kan kliva in som ny sportchef och Cam som ny tränare, om föreningen skulle besluta sig för att gå vidare från “Bulan” redan nu.
Kanske är det precis den friska fläkt den här klubben är i behov av?
Snackisen
Det blossade upp till rejäl storm i höstas när det kom fram att lagets centerstjärna Mario Kempe inte längre ville vara kvar i klubben. En stukad Kempe hade kommit till klubben under säsongen 2022/23 och fått möjlighet att rehabilitera sin sargade kropp på ett välavlönat kontrakt under fjolårssäsongen innan han den här säsongen, frisk och kry, skulle ge valuta för pengarna.
Det var tanken, i alla fall.
I stället valde Kempe att lämna klubben när han väl fått ordning på diverse skador, vilket så klart stack i ögonen på supportrarna. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i samband med den efterföljande hemmamatchen vecklade ståplatssektionen ut en mindre smickrande banderoll där de uttryckte sin vrede gentemot Kempe och hans agerande, en banderoll klubben sedermera också straffades för.
Vid årsskiftet stod det sedan klart att Kempe skulle lämna klubben för spel i schweiziska Lugano och några veckor senare tog 35-åringen själv bladet från munnen i en intervju med Aftonbladet, där han förklarade han att led av ångest och depression och att ett miljöombyte var det bästa för både honom själv och Luleå.
– Jag mådde inte bra i Luleå och det räckte med att jag såg hallen så fick jag ångest. Det har varit så här sedan i somras när jag kom tillbaka efter min andra tuffa knäskada. Jag tog kontakt med min agent tidigt och sa att det kanske var bäst för mig att lämna Luleå, berättade Kempe i intervjun.
Luleå lyckades därefter aldrig riktigt ersätta Kempe, medan han själv haft en kämpig tid i Lugano där han bara producerade två poäng på 13 matcher innan säsongen tog slut i veckan efter en förlust i den sjunde och helt avgörande kvartsfinalen mot Fribourg.
Det statistiska
- Luleå var ett tämligen medelmåttigt lag i powerplay den här säsongen, men trots tog man ett stor kliv framåt jämfört med förra säsongen. Då loggade man en powerplayprocent på blott 17,39 procent, medan man denna säsongen utnyttjade 24,16 procent av sina numerära överlägen. Med den noteringen var man sjunde bäst i SHL.
- Boxplay-spelet var man emellertid allt annat än medelmåttiga i. Redan förra säsongen var man starka (80,77 procent), en notering man lyfte upp till 85,92 under grundserien den här säsongen. Noterbart är att Luleå var det lag som spelade näst mest tid av samtliga lag i boxplay denna säsong.
- Luleå hade två av ligans mest uppoffrande spelare i form av och Erik Gustafsson. Backarna slutade på en tredje- respektive fjärdeplats i SHL när det kommer till antalet blockerade skott. Själin blockerade 72 skott, medan Gustafsson stod i vägen för 66 avslut.
- Med 29 skott utanför mål var Pontus Andreasson den spelare i SHL som missade flest avslut i powerplay den här säsongen. Återvändaren missade faktiskt fler skott än vad han träffade mål, då han loggade totalt 28 skott på mål i spelformen.
- Marcus Hardegård var annars den spelare som hade lägst procent av avslut som gick på mål i SHL den här säsongen, där bara 45,1 procent av hans skott träffade mål.
- Trots att spelet på isen kanske inte alltid var briljant går det inte säga något annat än att supportrarna stod bakom sitt lag. Luleå snittade 6 135 personer per match på sina hemmamatcher, vilket innebär en beläggning på smått otroliga 99,7 procent. I grundserien sålde klubben ut 22 av 26 hemmamatcher. Hatten av!
- Lagkaptenen Erik Gustafsson var den spelare som loggade näst mest istid av samtliga spelare i grundserien denna säsong. Veteranen spelade i snitt 23 minuter och 24 sekunder per match, vilket är 27 sekunder mindre än ettan Jonathan Pudas i Skellefteå.
- Med sina 33 matcher i grundserien var den rookiemålvakt i ligan som spelade flest matcher av alla. På dessa loggade han näst flest segrar (18) och en delad förstaplats när det kommer till hållna nollor (fem). Hans GAA (Goals Against Average) på 1,91 insläppta mål per match är den bästa noteringen av en rookiemålvakt i Luleå sedan Joel Lassinanttis rookiesäsong 2014/15 (1,88).
- Joel Lassinantti blev rekordman under säsongen, då han i januari slog s rekord för flest antal nollor i SHL:s grundserie efter att han nollat Växjö i en 2–0-seger. Luleåmålvakten hann hålla ytterligare två nollor innan grundserien var över och har nu hållit totalt 43 nollor i SHL:s grundserie under sin framgångsrika karriär.
- Luleå var det lag som vann allra flest tekningar i ligan med sina 593 tekningvinster. Man var det tredje bästa laget i ligan sett till vunna tekningar i procent med en procent på 51,57. Bästa tekare i Luleå denna säsong var Juhani Tyrväinen med en tekningsprocent på 56,1 procent.
Blicka framåt
Luleå går in till den kommande säsongen med många spelare under kontrakt.
Joel Lassinantti och förblir lagets målvaktspar och där har jag egentligen inga invändningar. Lassinantti har fått två raka säsonger spolierade på grund av sjukdomsbesvär och är han bara frisk och kry så har han alltjämt förmåga att vara en toppmålvakt i den här ligan. Det är jag övertygad om. Tillsammans med Matteus Ward, som gått från klarhet till klarhet under sin tid i Luleå, har man en gedigen “1A-1B”-uppsättning där egentligen båda två kan ta förstaspaden.
På backsidan har Luleå samma sju backar som spelade den här säsongen under kontrakt, så på försvarssidan lär det inte bli några större förändringar till nästa säsong. Frågetecken finns kring huruvida man lyckas behålla Jesper Sellgren eller inte, då han enligt NSD ska ha intresse från klubbar i Schweiz inför nästa säsong. Lägg därtill att Marcus Hardegård uppges ha ett NHL-intresse på sig, men där har jag svårt att se något annat än att den 27-årige backen i slutändan ändå blir kvar i Norrbotten. Skulle man däremot tappa Sellgren har sportcheferna ett stort jobb framför sig, då 25-åringen är en av de viktigaste försvarsspelarna i detta lagbygge.
Förändringar kommer emellertid att ske på forwardssidan inför nästa säsong. och Niklas Olausson har redan aviserat att de kommer att lägga av och båda fick ovationer efter kvartsfinaluttåget mot Växjö. Lägg därtill att uppges ha valt spel hemma i finska Kärpät till nästa säsong, medan även publikfavoriten Juhani Tyrväinen ser ut att ha gjort sitt. Adam Brodecki har ett utgående kontrakt med klubben och där återstår det att se om han blir kvar i klubben eller inte, men jag hade inte protesterat (som om att det hade hjälpt?) om han blev kvar i klubben för ytterligare en säsong. Det finns ändå en roll för honom att fylla längre ned i forwardshierarkin.
Man riskerar också att tappa Oscar Eklind till Nordamerika, då hans fina höst gjorde att NHL-kubbar fick upp ögonen för den storvuxne forwarden. Hans svagare andra halva av säsongen lär emellertid ha kylt ned intresset en aning och jag skulle bli förvånad om han inte spelar i Luleå nästa säsong.
På spelare in-fronten uppges klubben sedan tidigare ha gjort klart med den poängstarke finske landslagsmannen . Han är en spelare som på papperet ser ordentligt intressant ut och som vid sidan av Linus Omark säkerligen kan leverera en hel del poäng. För det är det som behöver förstärkas med inför nästa säsong, spelare vars främsta syften är att göra poäng. Det behövs målskyttar i det här laget och 28-åringen har under sina år i Finland visat sig vara en kapabel prickskytt. Den här säsongen slutade han på en fjärdeplats i poängligan och säsongen 2021/22 vann han skytteligan i Liiga tillsammans med förre SHL-floppen och ett mål före Oskarshamns tidigare succéspelare .
För Luleås del får man hoppas att Levtchi är närmare en Smejkal-värvning, snarare än en Palmu-värvning.
Luleå har bara en center under kontrakt inför nästa säsong (), så nyckelvärvningarna kommer att ske där. Norrbottningarna behöver hitta en riktig förstacenter som tillsammans med spetsspelarna kan dra det stora lasset i offensiv zon. Bakom denne center behövs också en andracenter som kan bistå med en del offensiv produktion.
Luleå har en bra grund att stå på inför nästa säsong rent numerärt, men många av forwardsspelarna ska betraktas som breddspelare i ett lag med ambitioner att gå för guld. Samtidigt förväntar jag mig att en sådan som Jakob Ihs Wozniak verkligen får en chans att visa vad han går för i SHL den kommande säsongen, samtidigt som spelare som , Nikola Pasic och Isac Hedqvist förväntas ta ytterligare kliv. Pasic är en spelare jag är väldigt spänd på att följa och jag tror att han med åren kan bli en spelare som verkligen kan färga sin tillvaro i SHL.
Det kommer inte vara en lätt uppgift för den sportsliga ledningen att lyfta in två nya toppcentrar i det här laget, och med tanke på de senaste årens “track record” är jag långt ifrån övertygade om att man lyckas, men hittar man bara rätt pusselbitar till det här lagbygget finns det goda skäl att vara förhoppningsfull i Norrbotten.
