KÅGSTRÖM: Myten om den store målvaktens överlägsenhet

Just nu: Supererbjudande på Hockeysverige Plus. Köp ett år - för halva priset.

{{ PAYWALL LIMIT }}

Andrej Vasilevskij har på senare år målats upp som den optimala målvakten i NHL. Han har fantastiskt spelsinne, han är atletisk, han är kvick i sidled, uthållig och mer eller mindre fulländad rent målvaktstekniskt.

Och så har han storleken. 

Den gångna NHL-säsongen låg medellängden hos en målvakt som spelade tio matcher eller fler i ligan på 190 centimeter. Över hälften (52 procent) av dessa målvakter var över 190 centimeter långa, medan drygt en femtedel av burväktarna var 185 centimeter eller kortare, varav nio målvakter var kortare än 185 centimeter. 185 centimeter är förresten den något arbiträra gränsen jag dragit mellan ”små” och ”stora” målvakter här.

Siffrorna ljuger inte. Ska en målvakt ha en större chans att spela i NHL så är det bäst att han är storvuxen. 

Det verkar inte bättre än att NHL-klubbarna gått på myten om den store målvaktens överlägsenhet.

Bäst i sin årskull – ändå odraftad

Att NHL-klubbarna tenderar att blicka mot storvuxna målvakter är inte något nytt, direkt. Tittar man på de fem senaste NHL-drafterna så är bara 17 av de 112 målvakter (15 procent) som tingats i draften varit 185 centimeter eller kortare, varav åtta av dessa är listade som kortare än 185 centimeter. 

Tittar man på den senaste NHL-draften så är inte mindre än 16 av de 20 målvakter som draftades 190 centimeter eller längre. Noterbart är att båda de längsta målvakterna som draftades i somras är svenskar i form av Dennis Hildeby (197 centimeter) och Kevin Reidler (198 centimeter).

Det går således tala om att det finns en förkärlek till långa målvakter bland NHL-klubbarnas scouter. Det råder det enligt mig inga som helst tvivel om. Ett flagrant exempel på detta går att hämta från sommarens NHL-draft, där Linköpings målvaktstalang Hugo Hävelid inte ansågs vara värd besväret att lägga ett sent draftval på, medan ovan nämnde Reidler var det. 

Inget ont om Reidler, som säkerligen går en ljus framtid till mötes, men hans meriter går inte att mäta med Hugo Hävelids. Hävelid spelade U18-VM som underårig säsongen 2020/21 (där han höll nollan i den enda matchen han spelade) och var J20 Nationells bästa målvakt den gångna säsongen, där han hjälpte Linköpings J20-lag att vinna SM-guld. Hävelid avslutade säsongen med att vara en mur mellan stolparna när Småkronorna bärgade guldet i U18-VM, där LHC-talangen hade bäst räddningsprocent (92,9 procent) och lägst GAA (2,41) samtidigt som han utsågs till turneringens bästa målvakt och tog en plats i turneringens All-Star-lag.

Trots detta draftades inte Hävelid, samtidigt som Reidler (som knappt fick speltid i J20-serien) gjorde det. Den stora (enda?) anledningen till detta stavas storlek. Med sina 179 centimeter är Hävelid nästan två decimeter kortare än Reidler, vilket gör den sistnämnde till ett mer attraktivt alternativ för NHL-klubbarna än Sveriges bästa målvakt född 2004. Faktum är att Hävelid är den enda målvakt som prisats som U18-VM:s målvakt, och som haft åldern inne, och inte draftats sommaren därpå. 

Det säger en hel del.

Världens bästa målvakt är 185 centimeter

2022 har än så länge varit ett fint år för mindre målvakter, som den tidigare finske målvakten Jonathan Iilahti uppmärksammade förra helgen.

Den gångna NHL-säsongen fanns det ingen målvakt som egentligen kom i närheten av New York Rangers burväktare Igor Sjestjorkin. Den ryske målvakten spelade på en nivå som gjorde att jag stundtals höll honom som världens bästa spelare, inte bara målvakt, under säsongens gång och han tog även en jordskredsseger i Vezina Trophy-omröstningen, samtidigt som han slutade trea i Hart Trophy-omröstningen som hela ligans MVP.

Detta trots att han ”bara” är 185 centimeter.

Juuse Saros (179 centimeter) är ett annat exempel på att man som mindre målvakt i NHL fortfarande kan spela på en dominant nivå. Finländaren spelar på ett av de mest tillfredsställande sätten för mig som målvaktsälskare. Han spelar med total kontroll och ett med ett helgons tålamod. Fullt välförtjänt slutade han även på en tredjeplats i Vezina-omröstningen.

Inom den nordamerikanska juniorhockeyn utsågs Dylan Garand (183 centimeter) till WHL:s bästa målvakt, samma Garand som snodde förstemålvaktsplatsen av storvuxne Sebastian Cossa i sommarens JVM-turnering och ledde Kanada till guldet. I QMJHL hade Samuel Richard (183 centimeter) bäst räddningsprocent av samtliga målvakter och i OHL utsågs Brett Brochu (183 centimeter) till ligans bästa målvakt.

I den amerikanska collegeligan fick Devon Levi (183 centimeter) motta Mike Richter Award som ligans bästa målvakt, samtidigt som han var en av finalisterna till Hobey Baker Award, priset som delas ut till hela collegeligans bästa spelare. I AHL prisades Dustin Wolf (183 centimeter) som ligans bästa målvakt.

Även i Europa skördade de mindre målvakterna framgång. I Schweiz utsågs veteranen Leonardo Genoni (182 centimeter) till ligans bästa målvakt när han hjälpte sitt Zug till klubbens andra raka ligatitel. I finska Liiga prisades Christian Heljanko (182 centimeter) som ligans bästa målvakt, samtidigt som han före Tappara till mästerskapsguld. Eisbären Berlin vann tyska mästerskapet med Mathias Niederberger (180 centimeter) mellan stolparna.

Samma mönster i Sverige

Hemma i Sverige känns mönstret igen. Bland SHL:s tio främsta målvakter sett till räddningsprocent (och minst 20 spelade matcher) den gångna säsongen var sex av dessa inte längre än 183 centimeter. Jhonas Enroth, som prisades som bästa målvakt i SHL på SHL Awards och fick motta ”Honken” Trophy, hade bäst räddningsprocent med sina 92,3 procent i grundserien.

Han är 180 centimeter lång.

Tittar man de målvakter som prisats som årets målvakt i SHL så får man backa bandet till 2015 för att hitta en målvakt (Julius Hudacek) som varit över 185 centimeter. Svensk hockeys målvaktsgiganter de senaste åren har alla varit ”mindre” målvakter.

Vår störste målvakt genom alla tider, Henrik Lundqvist, är 185 centimeter.

Det råder inga tvivel om att det finns fördelar med att vara en mer storvuxen målvakt av den enkla anledningen att man som större målvakt rent fysiskt täcker en större yta av målet. Det går inte att argumentera emot. Det betyder dock inte att mindre målvakter inte kan ”spela stort”. Det handlar inte om att spela ett superaggressivt spel mot pucken, där målvakten spelar utanför sin målgård i desperata försök att rädda pucken. För att ”spela stort” så behöver målvakten först och främst vara positionssäker och i så stor utsträckning det är möjligt vara i linje med pucken (á la Saros). Min totalt ovetenskapliga teori säger att det till och med är en fördel för en yngre målvakt att vara mindre (än de jämnåriga) i ung ålder, då detta kommer att ställa högre krav på att lära sig egenskaper som skridskoåkning, rörelse och tålamod.

Så, vad har jag kommit fram till här egentligen? Tja, att hajpen kring storvuxna målvakter är enormt överdriven, kanske. Att mindre målvakter numera tenderar till att vinna individuella utmärkelser. Att NHL-klubbar tenderar att hellre chansa på stora målvakter i draften, vilket gör att risken är stor att de missar guldkorn som är kortare i rocken. Att de mindre målvakterna fortfarande regerar hemma i Sverige.

Att större inte alltid är bättre.

Och att det är helt sjukt att Hugo Hävelid inte blev draftad i somras.

Fotnot: All data är samlad från EliteProspects.com.