Under natten till fredag sade Marc-André Fleury adjö till hockeyn. Inte med en smäll och inte under pompa och ståt, bara ett stilla farväl från en av sportens mest blommiga gestalter efter Minnesota Wilds uttåg i Stanley Cup-slutspelet. Nu försvinner han, åtminstone tillfälligt, från rampljuset som han alltid lyst upp, men aldrig sökt.
Fleurys frånvaro kommer att vara märkbar i NHL. Han var på intet sätt en omodern målvakt, produkten av Quebecs en gång i tiden mycket produktiva målvaktsskola var förmodligen en av de allra mest välskolade målvakterna i hela ligan, men det var alltid mer akrobatik än en mänsklig mur – mer konstnär än maskin. Medan andra målvakter i ligan blivit alltmer effektiviserade, det vill säga mer fyrkantiga, metodiska och programmerade, var Fleury mer jazzig i sin spelstil. Det kunde vara spektakulärt, det kunde vara yvigt. Det kunde ibland också gå åt skogen.
Framför allt kunde det också bli ren magi.
Skyhöga förväntningar från start
Förväntningarna var skyhöga på Marc-André Fleury från dag ett. Det blir lätt så när man slår igenom som ett vidunder i den kanadensiska juniorhockeyn. 2003 blev han den blott tredje målvakten någonsin att väljas som första spelare totalt i NHL-draften – och förmodligen också den sista.
Att säga att Fleury levde upp till förväntningarna är en underdrift.
Totalt samlade ”Flower” på sig Tre Stanley Cup-titlar. Han spelade 1 051 grundseriematcher och 170 slutspelsmatcher, vilket gör honom till tvåa respektive trea genom alla tider i NHL. Hans 575 segrar är det bara Martin Brodeur, som av vissa benämns som den bästa målvakten någonsin, som slår. När det kom till vad hela den professionella delen av den här sporten går ut på – att vinna – var han mer framgångsrik än sådana som Patrick Roy, Ed Belfour, Henrik Lundqvist och Dominik Hasek.
Skrek aldrig om sin storhet
Alla dessa målvakter passerades av en målvakt som aldrig riktigt skrek om sin storhet. Ändå gjorde han sig oumbärlig för lagen han tillhörde. För Pittsburgh Penguins var han tryggheten längst bak som hjälpte Sidney Crosby och Jevgenij Malkin att växa fram som offensiva superstjärnor i ligan.
När Stanley Cup-titeln 2009 säkrades stod Fleury där som en murbräcka mot Detroit. Vem glömmer räddningen på Nicklas Lidströms jätteläge i slutsekunderna av match sju som säkrade titeln? När det blev dags för nya titlar 2016 och 2017 fick Fleury finna sig i att sitta i passagerarsätet intill Matt Murray, den yngre, effektivare modellen, men 2017 var det likväl Fleury som tog Penguins genom de tuffa slutspelsrundorna. Han var utkonkurrerad – men aldrig bitter.
I stället blev han Vegas Golden Knights ansikte utåt i samband med expansionsdraften 2017. På sina axlar bar han ett lag av uträknade spelare hela vägen till en Stanley Cup-final redan under klubbens första år i ligan, en bragd som inte går att överskatta.
Det var som en saga – och det kanske var där han var som bäst. Som en berättelse, en karaktär. För det var han sannerligen. Jag har aldrig hört eller läst en lagkamrat eller tidigare lagkamrat yppa så gott som ett ont ord om Fleury. Snarare har det varit tvärtom, där lovorden haglat över honom till den grad att bilden av den perfekta lagkamraten målats upp.
Lämnat avtryck vart han än kommit
Fråga bara hans sista målvaktskollega Filip Gustavsson:
– Vi spelar för att det är roligt och han hjälper en att slappna av. Att bara gå ut och spela och göra sin grej. Speciellt på den här nivån kan det vara lite stressigt ibland. Det är väldigt hög press och att ha någon som honom som lugnar ner dig och se en sådan som honom ha roligt ute på isen har hjälpt mig, sade Gustavsson till The Athletic i mitten av april.
Marc-André Fleury var en sådan målvakt som lagkamraterna ville spela för, för att han utstrålade något annat än bara en enorm skicklighet mellan stolparna. Han fick sina lagkamrater att må bra, levererade resultat och växte ut till en publikfavorit i varje klubb han spelade i. I den monotona NHL-lunken var han alltid en färgsprakande karaktär som lämnat avtryck vart han än kommit.
Nu kliver han av. Inga sista stora ord, inga dokumentärer. Inte ännu. Bara en liten glipa i NHL:s annars rätt monotona maskineri, där en färg försvunnit. Kanske är det där hans arv ligger. Inte i segrarna, som var närmast överväldigande många. Inte i statistiken, som höll toppklass. Utan i hur han fick andra att spela och känna. Han gjorde hockeyn lite mänskligare. Och roligare.
Kvar finns inte annat än att lyfta på hatten åt en helt enastående karriär. Han visade att även en mur kan blomma.
