Det är fruktansvärt svårt att göra en ranking av det här slaget. De allra flesta som valts som nummer ett har motsvarat förväntningarna. Många av dem har MVP-titlar, Stanley Cup-segrar och andra fina utmärkelser på meritlistan. Några av världens absolut bästa spelare kommer komma en bit ned på den här listan.
Vilka kriterier har jag gått efter när jag gjort listan? En sak är förstås hur bra spelaren är och har varit, en annan är hur mycket han betytt för klubben, om den vunnit några individuella eller lagtroféer och sen måste jag ju också ta i beräkningar vad jag tror om framtiden. Jag menar, annars skulle Rasmus Dahlin vara i princip sist på listan eftersom han bara haft ett par år på sig. Av den anledningen har jag också bortsett från Jack Hughes, som ju bara spelat en säsong sedan han valdes först i draften förra sommaren.
Men med det sagt – jag kommer främst basera det på vad jag sett av spelarna hittills. Och just det, sen kommer det här godtyckliga med ”tycke och smak” in också, i mina bedömningar.
Idag får ni spelare elva till 20 på listan. Topp-tio presenteras i morgon.
Redo? Då kör vi!
20. Patrik Stefan, 1999, Atlanta
Nej. Nej. Nej. Det här blev inget bra. I en av de konstigaste drafterna någonsin valdes Patrik Stefan som nummer ett. Sen kom bröderna Sedin. Sen valdes Pavel Brendl (!!) som nummer fyra. Spretig inledningskvartett, kan man säga.
Patrik Stefan gjorde sin 455:e och sista NHL-match 2007. Året därpå gjorde han tre matcher i den schweiziska ligan. Sen var karriären över. Två år senare vann Henrik Sedin NHL:s poängliga och utsågs till MVP. Ytterligare ett år därpå vann Daniel Sedin NHL:s poängliga och röstades fram till ligans bästa spelare.
Men vad gjorde Patrik Stefan under sin karriär då? Ptja, hans kändaste ögonblick var när han missade ett öppet mål. Det blev 188 poäng på 455 matcher för Atlanta och Dallas.
19. Nail Jakupov, 2012, Edmonton
Ryske Nail Jakupov valdes som etta i en konstig draft där Ryan Murray, Alex Galchenyuk,Griffin Reinhart, Derrick Pouliot och Slater Koekkoek också gick bland de tio främsta. Det var inte direkt mördande konkurrens bland supertalangerna det året, om man säger så. Av dem som valdes först i draften 2012 är det faktiskt draftelvan Filip Forsberg som gjort flest poäng i NHL.
Men tillbaka till Jakupov. Han var en total dunderflopp och spelar ju idag i KHL. Rookiesäsongen var lovande och det blev 31 poäng på 48 matcher under den lockout-förkortade säsongen. Sen gick det utför. Inför säsongen 16/17 lämnade han Edmonton för St. Louis, men floppade även där. Han tog sedan en sväng till Colorado men fick det inte att fungera för dem öre där heller.
Efter 136 poäng på 350 matcher lämnade Jakupov NHL härom året för spel i KHL. Han hade då ett poängsnitt på 0,39 per match. Det är till och med sämre än Patrik Stefans 0,41.
18. Rick DiPietro, 2000, New York Islanders,
Rick DiPietro har inte spelat en match sedan säsongen 13/14 då han gjorde fem framträdanden i AHL. Säsongen dessförinnan gjorde han tre matcher för New York Islanders. Islanders som år 2006 gav målvakten ett alldeles tokigt 15-årskontrakt. Sju år senare köptes han ut från avtalet efter en skadefylld och till stora delar hemsk NHL-karriär.
Under fyra år var han Islanders givna förstamålvakt men utan att lyckas leva upp till hajpen. Sen kom skadorna och förstörde den sista lilla gnuttan av möjlig utvecklingspotential. Han var rökt. Borta.
Om DiPietro skulle ha spelat idag skulle han alltså fortfarande ha ett år kvar på sitt kontrakt med Islanders. Och det som gör det hela ännu roligare i sammanhanget är att han, på grund av utköpsreglerna, får 1,5 miljoner dollar årligen av klubben. Till 2029. Japp. 2029.
En ökänd draftetta som det kommer talas om i all evighet.
17. Erik Johnson, 2006, St. Louis
Erik Johnson är än idag en ganska skicklig back så det känns hårt att ha honom så här långt ned på listan. Men det finns några orsaker till det. Till att börja med spelade han inte för St. Louis ens i fyra säsonger. För det andra fanns det spelare precis bakom honom i draften som hade varit rätt mycket bättre val för Blues, med facit i hand. Som tvåa gick Jordan Staal, men sen kom stjärnparaden. Jonathan Toews gick trea. Nicklas Bäckström fyra. Phil Kessel femma.
Erik Johnson har hunnit bli 32 år och har gjort en bra bit över 700 matcher. Han lär komma en bit över 1000 innan karriären är över (kontraktet med Colorado gäller till 2023) men han var fortfarande ett ganska dåligt förstaval i draften. Det går inte att komma ifrån. Han är på en annan nivå än de tre som tidigare nämnts men…nej, Erik Johnson är inte en spelare som håller som förstaval.
16. Aaron Ekblad, 2014, Florida
Aaron Ekblad var den största backtalangen på väldigt länge när han kom fram som tonåring och fick som underårig spela i den kanadensiska juniorligan OHL. John Tavares, Connor McDavid och Sean Day är de övriga tre som fått ”exceptional status” som fenomenet kallas. Ekblad var tokgiven etta och såg mycket fin ut också som rookie. Men sen…sen hände det inte så mycket mer.
Aaron Ekblad har inte tagit steget till att bli en världsback, vare sig offensivt eller defensivt. Det brukar kunna ta längre tid för backar (kolla bara på Victor Hedman!) men det som oroar är att det känns som att 24-åringen stått lite stilla de senaste åren. Både han och Florida hade nog väntat sig mer.
Ekblad var fullvuxen redan när han kom in i ligan, mer eller mindre, och kunde därför ta sig in i NHL på ett smidigt sätt. Därför undrar man ju om han helt enkelt peakat i karriären redan nu. Han kanske hade sin nivå som ung, tack vare sin storlek, och sen fanns det inte mer att hämta? Det här är en riktigt duktig back och det var absolut inget felval av Florida då – men många andra draftettor har visat sig vara bättre.
15. Nico Hischier, 2017, New Jersey
Det här är svårt. Hischier har bara spelat tre år i NHL och såg spännande ut med Taylor Hall vid sin sida som rookie. Han gjorde då fullt respektabla 52 poäng och gav oss och Devils en lovande start på karriären. Det blev 47 poäng på 69 matcher förra säsongen och det var en liten besvikelse och den senaste säsongen blev det bara 36 poäng på 58 matcher.
Hischier var trots allt förstaårssenior förra säsongen så det är förstås omöjligt att förutse redan nu hur bra han kommer bli men med tanke på vilka spelare som kommer senare i den här rankingen kan jag inte sätta honom högre än på 15:e plats. Vem vet, det kanske kommer visa sig vara för högt till och med?
Men det är ju tydligt att såväl drafttrean Miro Heiskanen, draftfyran Cale Makar och draftfemman Elias Pettersson borde ha gått före Hischier 2017.
14. Ryan Nugent-Hopkins, 2011, Edmonton
Ryan Nugent-Hopkins har hunnit bli 27 år nu så det går att tänka: ”Jaha, blev det inte roligare än så här?”. RNH är precis som Erik Johnson en habil NHL-spelare och säsongen som gick gjorde han faktiskt finfina 61 poäng på 65 matcher. Men det går att argumentera för att både tvåan och trean i den här draften hade varit bättre val för Edmonton. Tvåa gick Gabriel Landeskog och trea gick Jonathan Huberdeau. Dessa tre har närmast identiska poängsnitt under sina NHL-karriärer. De ligger mellan 0,73 (RNH och Landeskog) och 0,82 (Huberdeau).
Nugent-Hopkins är dock en skicklig tvåvägscenter så jag kan inte anklaga Edmonton för att ha valt fel heller. Men om vi jämför med de 15 spelare som är före RNH på listan så är det spelare som, i min mening, helt enkelt är bättre.
Men det känns lite symtomatiskt att det är just Edmonton som får en så här pass ”svag” draftetta. Det kan ju liknas med Nail Jakupov, även om han förstås är betydligt mycket sämre än Nugent-Hopkins.
13. Rick Nash, 2002, Columbus
Columbus första superstjärna vann NHL:s skytteliga redan under sitt andra år i NHL och är faktiskt den från 2002 års draft som gjort överlägset flest poäng i NHL. Han är 200 poäng före tvåan som faktiskt är Alexander Steen.
Rick Nash var under sina bästa år en världsspelare som närmast på egen hand bar ett annars svagt Columbus. Han hamnade sedan i New York Rangers där han kanske inte riktigt motsvarade förväntningarna. Förutom säsongen 15/16 då han bombade in 42 mål.
Skador förstörde forwardens karriär i förtid och för ett par år sedan lade han av med ishockeyn efter ett kort gästspel i Boston Bruins. Det blev 805 poäng på 1060 NHL-matcher.
12. Marc-André Fleury, 2003, Pittsburgh
Marc-André Fleury är svår. Å ena sidan har han tre Stanley Cup-titlar och två finaler utöver det. Han är en av ligans mest meriterade målvakter någonsin ur det hänseendet. Å andra sidan var han backup vid två av titlarna och har vid flera tillfällen varit direkt svag i slutspelet. Han har heller aldrig varit riktigt nära någon stor individuell trofé. Marc-André Fleury har aldrig varit världens bästa målvakt. Kanske inte topp-tre heller.
Men, det går inte heller att underskatta vad han gjorde för Pittsburghs organisation. Han gjorde 22 matcher i NHL redan säsongen efter han draftats. Sen kom lockouten. Sen var Marc-André Fleury klubbens solklara förstemålvakt i ett decennium. Att kunna drafta till sig en franchise-målvakt är en lyx som få klubbar haft i historien. Därför håller jag ”Flower” så pass högt upp på listan ändå.
Dessutom är han ju en #skön #profil för ligan, om sådant också ska vägas in. Han var otroligt älskad i Pittsburgh och blev per omgående lika populär i Vegas Golden Knights. Faktumet att han, som 34-åring, stod över 60 matcher i NHL för ett par år sedan är också värt att notera. Nu är hans framtid desto mer osäker, efter att Vegas valt att säkra upp Robin Lehner för fem år framöver.
11. Taylor Hall, 2010, Edmonton
Det här gör ont. Men innan du börjar såga mig längs fotknölarna så vill jag att du läser ett par av anledningarna till varför jag har den tidigare Hart Trophy-vinnaren utanför topp-tio på listan:
* Han draftades av Edmonton – och där är han inte kvar. Utöver en 80-poängssäsong hade Taylor Hall svårt att få ur all den potential han hade i sig. Han var bra, riktigt bra under stundom, men det var något som saknades.
* Edmonton fick inte mer än Adam Larsson för honom i utbyte. Nu är inte det Taylor Halls problem – men en aspekt jag väger in är som sagt hur mycket spelaren gjorde för klubben han draftades av. Där har Hall inte så mycket att hämta. Och med tanke på hur lite Oilers fick i utbyte för honom så gjorde han inte så mycket för dem ur den aspekten heller.
Ser vi till att Taylor Hall på egen hand bar New Jersey till slutspel en säsong och utsågs till ligans mest värdefulla spelare så ska han förstås vara högre på listan. Men han faller ned av att ha gjort det i ”fel” klubb. Hade han gjort det i Edmonton hade han varit högre. För det är som sagt en klubbs draftval som rankas – inte bara vem som är den bästa spelaren. Men det är klart att det känns bisarrt att inte ha Taylor Hall högre än elva av 20 spelare på den här listan.
Men han är å andra sidan före en sådan som Rick Nash, som vann skytteligan i det lag han draftades för. Några sådana meriter hade inte Taylor Hall i Edmonton… Vi får se om Oilers gör slag i saken och plockar tillbaka Hall nu när han blir Free Agent. Det finnas faktiskt sådana rykten i omlopp...
Topp-tio publiceras i morgon.
