{{ PAYWALL LIMIT }}
Det är många om budet att tränga sig igenom nålsögat och ta klivet upp i Hockeyallsvenskan den här säsongen, men vägen har inte varit särskilt spikrak för många av de på förhand utpekade favoriterna i Hockeyettan.
De flesta av storsatsningarna har haft sina problem, men valt att ta sig an utmaningarna på olika sätt. Hudiksvall inledde Allettan riktigt svagt, men har så här långt valt att hålla hårt i sin hajpade huvudtränare Dennis Hall. Troja-Ljungbys höst var knappast någon klang och jubel-föreställningen, men klubben valde ändå att ha fortsatt förtroende för Jens Gustafsson.
I Nybro hackade maskineriet så illa att ledningen tillslut kände sig nödgad att entlediga Mikael Tisell (som var inne på sin fjärde säsong i klubben) och ersätta honom med den rutinerade finländaren Pekka Virta. Resultatet av det vet vi, Vikings har fått en nytändning och går från klarhet till klarhet i Allettan.
Karlskrona agerade också under press från sina supportrar och petade Eric Karlsson till en roll som assisterande samtidigt som han ersättes av erfarne Magnus Sundquist. Där har den riktiga effekten dock uteblivit. Ovanpå det kan även läggas Boden som tappade Roger Forsberg som själv valde att hoppa av och har ersatts av Per Ljusteräng.
Vad gör det här för klubbarnas möjlighet att nå målsättningen om att ta klivet upp i Hockeyallsvenskan till våren?
Förhållningssätten är olika och det finns inget kategoriskt rätt eller fel, men historien visar en sak. Det tycks vara framgångsvikt att INTE förändra på tränarsidan, utan jobba med kontinuitet och ha tålamod under de perioder av säsongen då det grinar emot.
Tittar vi på de lag som tagit klivet upp i Hockeyallsvenskan är det faktiskt 14 år sedan ett lag som valde att göra en tränarförändring under säsong avancerade.
21/22: Östersund – Kjell-Åke Andersson
Jämtlänningarna tog klivet upp i Hockeyallsvenskan ur en position som underdog och hade därför inte haft någon större anledning att fundera på att tränarförändra under sina år i toppen av Hockeyettan. Faktum är att Kjell-Åke Andersson, som är att betrakta som något av en inventarie i klubben, var inne på sin femte raka säsong som huvudtränare när avancemanget säkrades. Då hamnade han från början i båset efter några säsongers fruktlöst sökande efter en coach som passade klubbens profil. Ibland är själv bäste dräng och Andersson står fortfarande stark i Östersund.
20/21: Troja-Ljungby – Roger Forsberg
Det såg inte alltid särskilt vackert ut och faktum är att Roger Forsberg aldrig coachade Troja till en starkare tabellplacering än fjärdeplats i Allettan under sina år i Ljungby. Men klubben valde trots att målsättningen hela tiden var en returtripp till Hockeyallsvenskan att hålla hårt i sin coach. Till och med när han under en period under avancemangssäsongen var tvungen att lämna båset för en planerad hjärtoperation. När Troja-Ljungby väl tog klivet tillbaka upp i näst högsta serien var Forsberg inne på sin tredje säsong som lagets huvudtränare. Kontinuitet lönade sig.
19/20: Väsby – Viktor Tuurala
Det blev ett konstigt avancemang i och med att covid svepte in över världen och säsongen avslutades i förtid. Men när Karlskrona degraderades på grund av ekonomiska skäl var det Väsby i egenskap av vinnare av Hockeyettan-finalen (mot Halmstad Hammers) som stod på tur och till den positionen var det Viktor Tuurala som ledde laget. Han var förvisso fortfarande att betrakta som gröngöling i tränarsammanhanget, men hade ändå stått i Väsby-båset i fyra säsonger sedan han tog klivet in som seniortränare säsongen 16/17.
18/19: Kristianstad – Mikael Gath
Vissa kanske skulle vilja påstå att Mikael Gath kom till dukat bord när han tog över Kristianstad efter Mats Lusth som nästan hade lyckats ta klubben till Hockeyallsvenskan. Men den hetlevrade coachen gjorde ett gediget jobb tillsammans med sin assisterande Andreas Lilja under hela säsongen 18/19 och fick i slutändan fira i Uppsala efter en dramatisk avslutningsmatch mot Almtuna. Kristianstad var en rörig klubb, men tränarförändra det gjorde de inte.
17/18: Västerås – Thomas Paananen
När Västerås chockartat åkte ur Hockeyallsvenskan valde man att rekrytera från de egna leden. Man tog säsongen i Hockeyettan som ett sätt att starta om och Thomas Paananen som så långt bara tränat klubbens juniorer fick chansen i a-lagsbåset. Säsongen var allt annat än en dans på rosor. Västerås hade problem med målskyttet och levererade inte ett spel i paritet med laget på papperet, men ledningen hade tålamod med sin oprövade coach och det betalade sig. I slutändan ledde Paananen Västerås tillbaka till Hockeyallsvenskan och hyllades stort. Det är nästan svårt att tänka sig idag när han befinner sig under en ständig kritikstorm i underpresterande VIK.
16/17: Troja-Ljungby – Pelle Svensson
Precis som i fallet med Roger Forsberg som nämns ovan var Pelle Svensson inne på sin tredje säsong i klubben när han ledde Troja tillbaka till Hockeyallsvenskan. ”Pelles maskin” blev ett epitet när den lurige coachen säsong för säsong byggde upp ett lag som sakta, men säkert blev bättre och bättre. Det var ett klockrent exempel på att det där med kontinuitet faktiskt lönar sig och att tålamod är en dygd. Det var inte särskilt vackert alla gånger och många andra lag spelade mer ögonfägnande hockey än Troja, men Svensson visste vad han gjorde och klubben vågade lita på honom.
15/16: Södertälje – Mats Waltin, Västervik – Mattias Karlin
För ovanlighetens skull var det två lag som tog klivet upp från Hockeyettan den här säsongen och båda höll fast vid samma tränare hela säsongen. Mats Waltin tog över Södertälje redan i den skräckartade kvalserien säsongen innan och fick en brokig samling Hockeyettan-stjärnor att ta hand om till säsongen 15/16. Det blev en rolig säsong där laget flörtade med katastrofen vid flera tillfällen under playoff, men i slutändan defilerade genom kvalserien. Waltin gjorde ett gediget jobb när han tog upp SSK igen.
För Mattias Karlin var resan helt annorlunda. När han lyfte Västervik till Hockeyallsvenskan var han inne på sin femte säsong som lagets huvudtränare och avancemanget var kulmen på en period där han tog Västervik till starkare resultat än året innan varje säsong. Där kan man verkligen snacka om att kontinuitet ger resultat.
14/15: Tingsryd – Martin Karlsson, IK Pantern – Stephan Lundh, Sundsvall – Göran Tärnlund
SHL utökades och därför var det en säsong med större rörlighet i hela seriesystemet. Fyra allsvenska platser stod till förfogande och tre lag från Hockeyettan lyckades ta klivet upp i finrummet. Martin Karlsson anställdes i Tingsryd med en plan om att ta laget till Hockeyallsvenskan inom tre år, det här avancemanget blev ett faktum redan efter säsong två.
Stephan Lundh flyttade hem till Sverige igen efter några säsonger i Ungern och tog över ett IK Pantern som säsongen innan hade behövt kvala för sin existens i Hockeyettan. Med i stort sett samma spelarmaterial visade Lundh hur mycket en skicklig tränare kan betyda för ett lag. Han jobbade gediget under hela säsongen och förvandlade gärdsgårdsgänget från Malmö till en best som tog klivet hela vägen till Hockeyallsvenskan. Det var den säsongens riktigt stora skräll.
Det grunkades lite i Sundsvall när laget som på papperet tillhörde Hockeyettans allra bästa ändå hade svårt att göra riktigt starka resultat mot det bästa motståndet. Sundsvall levde högt på Magnus Åkerlunds inspirerade spel i kassen. Men trots detta hade man tålamod med coachen Göran Tärnlund och i slutändan fick han också kröna säsongen med ett allsvenskt avancemang. Trägen vinner.
13/14: Vita Hästen – Per Hånberg
Vita Hästen och Per Hånberg hade kunnat vara undantaget på den här listan. Den karismatiske coachen klev in i klubben i kvalserien säsongen 12/13, när hästarna valde att sparka Patrik Klüft, och var på vippen att lyckas leda gänget till Hockeyallsvenskan redan då. Det ville sig dock inte riktigt, men Hånberg fick vara kvar och när han fått jobba kontinuerligt med laget en hel säsong kunde Hästen tillslut defilera upp i Hockeyallsvenskan våren 2014. Visst hade man ett namnkunnigt lag, men coachen hade stor del i avancemanget.
12/13: Björklöven – Jens Öhman
Björklöven hade faktiskt några säsonger när de inte riktigt färgade enligt förväntan i Hockeyettan, men till säsongen 12/13 var det slut på kräftgången. Jens Öhman plockades in från Modos organisation och gjorde Löven till en maskin som konsekvent arbetade sig igenom säsongen och i slutändan kunde fira ett avancemang till Hockeyallsvenskan. Grunden till de framgångar som klubben firar idag med upprepade finalplatser i toppen av allsvenskan.
11/12: Karlskrona – Tomas Kempe, Asplöven – Per Kenttä
Vägen var allt annat än spikrak för Tomas Kempe och visst hördes det ett och annat avgångskrav från den kräsna Karlskrona-publiken under de säsonger han ledde laget. Men här var klubben faktiskt mer tålmodig än vanligt. Coachen fick kritik för att hans hockey var ganska tråkig (vilket den väl i ärlighetens namn också var, försvaret först och så vidare...), men han fick ändå arbeta i två säsonger och resultatet blev i slutändan ett avancemang. Kempe gjorde sitt jobb och klubben valde att fylla på med stjärnor snarare än tränarförändra när det blåste som snålast.
I fallet Asplöven kan vi verkligen snacka kontinuitet. Klubben fick förvisso inte sin allsvenska plats förrän under sommaren när Borås degraderades på ekonomiska grunder och Asplöven i positionen som kvalserietrea tillfrågades, men det räknas förstås också. I klubben på den tiden fanns det nog inte en roll som Per Kenttä inte hade och han var givetvis också a-lagscoach. Det hade han varit i två säsonger efter att ha tagit klivet fram från en roll som assisterande.
10/11: Inget lag upp
09/10: Tingsryd – Mikael Tisell
När Nybro anställde Tisell inför säsongen 19/20 var det nog med förhoppningen att han skulle göra samma resultat som han gjorde med Tingsryd. Hos Smålandskollegorna arbetade den defensivt orienterade coachen i två säsonger innan han fick äran att lyfta laget till Hockeyallsvenskan. Väl där värvade man sig huvudlöst sönder och samman och coachen fick tidigt sparken, men jobbet som gjordes under de två säsonger som ledde till avancemanget var väldigt gediget.
08/09: Örebro – Hasse Hansson sparkades – ersattes av Peter Andersson
Här hittar vi det senaste exemplet på när en klubb som valde att tränarförändra under säsong också tog klivet upp i Hockeyallsvenskan. Örebros år i Hockeyettan var över huvud taget turbulenta, med stora drömmar, vansinniga stjärnsatsningar och en hel del attityd. Kontinuitet var inget ledord och vad som helst kunde inträffa. Därför var det kanske inte någon större överraskning när klubben valde att göra sig av med Hasse Hansson i slutet av januari och ersätta honom med Peter Andersson som då hade blivit sparkad från en roll som assisterande tränare i Malmö Redhawks. Laget fylldes på med stjärnor, Andersson gjorde ett starkt jobb och Örebro fick äntligen fira ett avancemang.
Det går alltså att ta klivet upp även om man tvingas tränarförändra under säsongens gång.
Det går bara långt mellan gångerna.
