Desktop ad in article Mobile ad in article
På sätt och vis är det väl naturligt att spelare som trivs i området kommer att glida mellan föreningarna, men det väcker också en intressant fråga.
Vilka är det egentligen som tjänar på spelarkarusellen?
Rent krasst skulle jag nog vilja påstå – ingen.
Situationen liknar i mångt och mycket så som det såg ut i Hockeyettan västra om vi backar fem, sex år i tiden.
Då hade vi klubbar som Lindlöven, Arboga, Kumla, Surahammar och Köping som rent geografiskt ligger nära varandra och som broderligt bytte spelare mellan säsongerna. Det var väldigt vanligt att många av spelarna i trupperna hade flera av klubbarna på meritlistan.
”Spelarna flyttar runt mellan de lokala lagen på ett ganska påtagligt vis. Ena året finns en tusenlapp mer i lönekuvertet här, andra året kan någon fixa ett lite bättre jobb där, spelare behöver miljöombyte men helst inte längre bort än att det fortfarande är bekvämt”, skrev jag i en krönika om situationen då (augusti 2017).
Vad de här klubbarna hade gemensamt under många år var, om man tillåts uttrycka sig lite elakt, att de var jämndåliga. De värvade helt okej Hockeyettan-spelare i sidled, men de blev inte bättre som lag.
De stod och stampade i ett grått ingenmansland och bytte halvdana tabellplaceringar lika frekvent som de bytte spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Med lite perspektiv kan man ju också se ganska tydligt hur det gick. Både Arboga och Kumla har tvingats lämna Hockeyettan, Köping är ett lindansargäng som kvalar var och varannan vår och Surahammar har bara de senaste åren brutit sig loss från år och åter år av jumboplaceringar och börjat bygga något eget. Egentligen är det väl bara Lindlöven som efter de där åren skaffat sig mer av en egen identitet och gått sin egen väg med någorlunda positiva resultat (att de bara värvat en enda spelare, målvakten William Kias, från degraderade Kumla är uppseendeväckande med tanke på historiken).
Nu spelar trion Boden, Piteå och Kalix förvisso i en något högre liga än vad västgängen gjorde. Vi snackar tre lag i Hockeyettans övre skikt med potentialen att varje år nå Allettan, men mönstret är ändå detsamma.
Det är bra Hockeyettan-spelare, men inga superstjärnor man byter med varandra. Således är det så att trion knappast mer än marginellt blir bättre av rotationen som sker.
Det är svårt att se att något av gängen ska blomma ut till att bli ett lag som tillhör den absoluta toppen, gräddan av Hockeyettan-klubbar med rådande strategi.
Om ett lag plötsligt spände musklerna och värvade skiten ur de andra absolut, men med rådande ”byten” är det nog snarare risk att det kan bli en viss portion av stagnation.
Om det blir så får säsongen utvisa...
