{{ PAYWALL LIMIT }}
Den mest givna öppna dörren att sparka in är så klart den om antalet lag som får möjligheten att ta klivet upp. En fråga som ligger utom Hockeyettan-klubbarnas kontroll och som vi tyvärr knappast kommer få se löst inom överskådlig framtid. Men att att 40 klubbar spelar om en ynka liten plats uppåt är provocerande.
Att det inte finns utrymme till avancemang för en klubb som förlorar fyra av 51 matcher (under ordinarie tid) på en hel säsong bara för att de tillslut stöter på en jämbördig motståndare i finalspelet är inte rimligt. Det borde definitivt vara fler platser att spela om.
Syresättningen av det svenska seriesystemet är en fråga som borde diskuteras så intensivt på alla klubbkanslier att det tillslut blir så stor press på SHL-pampar och dess förbundsmedlöpare att de öppnar för en förändring. Men det är bara en dröm.
Låt oss landa i verkligheten istället.
– Jag upplever generellt det nya serieupplägget som väldigt positivt och det är de signaler vi fått från majoritet av klubbarna, sa Hockeyettans sportchef Stefan ”Skuggan” Nilsson på ligaorganisationens officiella hemsida i samband med att serieindelningen för säsongen 26/27 presenterades.
Allt är förstås relativt och beror på vilka vinklar man väljer att se saker och ting ur. Det är klart att det finns mycket positivt med det nya serieupplägget (två serier med 20 lag i varje). Russin som man kan lyfta ur kakan och vi ska inte döma ut det helt och hållet efter en ynka säsong. Men jag kallade det uttalandet lite ”Bagdad-Bob:igt” när vi vigde ett helt poddavsnitt åt att snacka serieupplägg och framtid förra veckan (avsnittet #410 Hockeystadens snilleblixt hittar ni här). För alla vi som stod vid sidan av och tittade på upplevde betydligt fler baksidor under säsongen.
Pros and cons kanske är något att återkomma till i en specifik krönika framöver, men det som är mest relevant att tala om i det här sammanhanget finns att utläsa av Hudiksvalls misslyckande.
38 raka segrar. En slakt av norrserien. En slakt av slutspelet. För att sedan omedelbart falla och förlora tre matcher i följd för första gången sedan Luther var ung så fort det stod ett söderlag på andra sidan rödlinjen.
Det var otroligt jämnt mellan Hudiksvall och Visby/Roma så man kan inte säga att det per definition är så att topplaget från söder var vassare än det från norr och det kanske är en förenklad verklighetsbeskrivning att Hudiksvall inte blivit tillräckligt testat på vägen fram. Ett bra lag borde ha kunnat klara av det ändå. Men det är ändå värt att ägna en tanke.
Det är uppenbart att skillnaden på kvalitet mellan söderserien där så många som tiotalet lag står beredda att storsatsa och norrserien där Hudiksvall kan glida på en halv skridsko genom seriespelet i väntan på att den ”riktiga” säsongen ska börja är väldigt stor.
Vill man vara dramatisk skulle man kunna beskriva det som att skillnaden på norr och söder är på väg att bli frågan om en klassklyfta. Det säger sig självt att det varken är bra för ligan eller för svensk hockey när det blir så.
Jag sitter inte på lösningarna här, utan är mer ute efter att beskriva verkligheten. Men om ett serieupplägg med två serier innebär att den ena blir väldigt mycket bättre än den andra är kanske inte den ultimata beskrivningen av tillståndet att det är ” väldigt positivt”.
Oavsett om det är rätt eller fel kommer Hudiksvalls brutala misslyckande tas som en intäkt för klasskillnaden mellan serierna när upplägget debatteras (får oj vad det kommer göras). Rösterna som förespråkar att slutspelet borde blandas tidigare så att de norra topplagen inte kan få en gräddfil till final kommer att höras högt i sommar och vem kan klandra dem som ställer sig på barrikaderna och skriker. Det är en rimlig ståndpunkt att ta.
Det Hudiksvalls brutala misslyckande säger om verkligheten är väl egentligen rent krasst att svensk hockey inte mår så bra...
...och att det fortsatt finns väldigt mycket att skruva på när det gäller Hockeyettans upplägg.
