Ändå verkar Karlskrona se sig som någon form av storhet i Hockeyettan.
Efter uttåget i kvartsfinal mot Vimmerby (1-2 i matcher) skriver klubbchefen Per Rosenqvist och ordföranden Tobias Larsson till supportrarna på den officiella hemsidan. De konstaterar att resultatet inte är godkänt, besvikelsen är stor och det är ett misslyckande. Det ska utvärderas och analyseras. Gott så.
Men en formulering studsar jag på.
”Det är ingen tvekan om att KHK ska vara i en högre serie”.
Förmodligen är det den självbilden som i mångt och mycket står i vägen för att göra klubben framgångsrik igen. Man kan inte leva på gamla meriter.
Sedan Karlskrona degraderades till Hockeyettan på ekonomiska grunder inför säsongen 20/21 har man missat slutspel helt och hållet vid ett tillfälle (ifjol) och åkt ut i kvartsfinal (i år).
Det är en sliten klyscha, men man är inte bättre än sina senaste resultat och KHKs siffror de senaste åren är inte den typen av resultat som en förening som hör hemma i en högre division gör.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Första säsongen underskattade KHK kort och gott Hockeyettan. Det var inte så mycket svårare än så.
Man trodde inte att nivån var så hög som den var, byggde ett lag som hade helt fel karaktär och som dessutom var på tok för tunt. Det var ett misslyckande som man tyckte att man lärde sig en hel del av och kunde göra ett nytt avstamp ifrån.
Ändå gjorde man om i stort sett samma misstag igen säsongen som nyss avslutades. Truppen var för tunn och man satt återigen och väntade på förstärkning som inte dök upp. Planen att förstärka under säsongens gång gick i stöpet och slagkraften blev lidande.
Visst hade man det jobbigt med skador och sjukdomar, men det är ingenting som går att anföra som försvar. Den typen av problematik drabbar de flesta lag under en säsong (och kan motverkas med en bred trupp) och för att ta några exempel hade Kalmar och HC Dalen en minst lika jobbig situation under delar av säsongen. Båda gängen lirar semifinal i detta nu.
Det kaxiga valet av Vimmerby i kvartsfinalspelet sorteras också in på självbildskontot. I Karlskrona tror man helt enkelt att man är bättre än vad man är och det har kommit i vägen för sportslig framgång två säsonger i rad.
Det enda som är ”allsvenskt” i Karlskrona är väl egentligen arenan och fansen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Så vad göra nu?
Jag tror inte att det står och faller med till exempel en specifik tränare (Eric Karlsson kommer förstås få utstå en hel del kritik efter ännu ett fiasko) eller huruvida Michael Sundlöv lyckas landa den eller den spelaren. Utvärderingen och analysen som Karlskrona kommer ägna sig åt bör handla minst lika mycket om dem själva som förening och organisation.
Vad man är och varför man inte gör några resultat. Den djupanalysen borde komma före de sportsliga frågeställningarna.
Det duger inte att strutta omkring med en uppblåst självbild och tycka att man hör hemma på en högre nivå om man inte agerar därefter. Klubben borde vid det här laget ha kommit ner på jorden och insett att Hockeyettan inte är en walk in the park som man lätt trallar förbi på vägen tillbaka till Hockeyallsvenskan.
Erfarenheterna från två misslyckade säsonger borde vara väldigt många och det är klart att potentialen finns där.
Man är det enda Blekinge-gänget i söderserien med muskler och organisation nog att inom överskådlig framtid etablera sig i Hockeyallsvenskan.
Men bara för att man en gång har varit i en högre division innebär det inte att man hör hemma där.
