Desktop ad in article Mobile ad in article
Det är förstås inte så oväntat att det skulle bli så här med ett förbund som dansar efter SHL-pamparnas pipa och det är väl mer eller mindre underförstått att de som tagit sig till toppen av den typen av organisationer verkar för att gagna sin egen agenda snarare än de undersåtar vars intressen man egentligen är satta att försvara. Men det blir så klart lite parodiskt.
I sitt uttalande framstår förbundsordförande Anders Larsson som mannen på den där skämtteckningen som sitter på en liten ö mitt i ett brinnande inferno och konstaterar att allt är luuuugnt.
Det är fullkomligt verklighetsfrånvänt.
Men jag fastnar på pudelns kärna här. Anledningen till att det enligt förbundet och Larsson är så viktigt att hålla fast vid upplägget så som det är, är för att det ska leda till, citat ”sportslig utveckling”.
Min fråga är då, vem gynnar egentligen ”sportslig utveckling”? Vad är syftet? Att Tre Kronor ska vinna ett avslaget VM-brons var femte år eller att en massa talangfulla spelare ska spela på en nordamerikansk marknad där merparten av den svenska hockeypubliken inte kan se dem mer än hjälpligt?
Väldigt många klubbar i Hockeyettan pratar om att de vill ha spelare ”som inte har ettan som slutdestination”, att det är ”en fjäder i hatten när spelare lämnar dem för högre nivå” och att de vill vara en plats ”där spelare utvecklas”. Det är förstås nobelt, men samtidigt är det kvalificerat skitsnack. Det är sådant klubbar är och deras representanter säger för att de inte har råd med något annat. Man har anpassat sig till verkligheten så som den ser ut och då är det den positionen man får inta. Snacket är bara ett förskönande av verkligheten.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det som är sorgligt i kråksången är förstås att de som i slutändan tjänar på ”talangutvecklingen” knappast är de som borde göra det. För inte är det klubbarna en bit ner i hierarkin som ska stå för den där talangutvecklingen som är vinnarna. Vill man använda en historisk referens är Hockeyettan-klubbarna bönderna som ska slita för att gagna elitens syften. Som ska göra det slitsamma grovjobbet som någon annan sen ska kunna njuta frukterna av.
För hur nobelt det än är med talangutveckling kostar det betydligt mycket mer än det smakar. Att utbilda spelare och driva juniorlag är dyrt och ställer man det mot de småpengar som Hockeyettan-klubbar eventuellt får tillbaka om någon av dess adepter skulle lyckas ta sig till högre nivå är det sorgligt.
I min bok är det nästan så att talangutveckling börjar framstå som ett skällsord baserat på hur systemet faktiskt funderar. Jag kan inte förstå syftet. Varför står Hockeyettan-klubbarna ut utan att göra uppror när de förväntas förädla talang åt ett etablissemang som sedan inte lyfter ett finger för att skapa ett system där klubbarna längre ner i hierarkin får det drägligare.
Samtidigt som de ska utbilda och utveckla framtidens stjärnor med en spottstyver som tack ska det ske i en seriemodell som kväver deras drömmar och dränerar deras plånböcker.
I en rimlig värld borde ”bönderna” i Hockeyettan greppa sina grepar och fira midsommar med att tåga mot Johanneshov med krav på förändring.
