MJÖRNBERG: Situationen är prekär - men var är det egna ansvaret?
Krönikor

MJÖRNBERG: Situationen är prekär - men var är det egna ansvaret?

Publicerad 28 september 2020 15:55 | Senast redigerad 30 september 2020 13:39
Idrottsrörelsen håller på att gå under i och med att publiken inte släpps in på arenorna. Under måndagen deklarerade toppsatsande Troja/Ljungby att de klarar sig till jul, sen är det kört.
Man kan tycka mycket om politikernas nonchalans gentemot idrotten, men samtidigt måste frågan också ställas, var är det egna ansvaret?


Veckan startade med pessimism när Troja/Ljungby via sin officiella hemsida basunerade ut att ”nu jävlar sitter vi i skiten”. Det följdes upp med en intervju i Minhockey där klubbchefen Daniel Håkansson förklarade att klubben nog klarar sig till jul, men sen är det kokt.

Anledningen stavas förstås situationen där det är ytterst oklart när eller ens om publiken kommer att släppas in i arenorna. Det gräver djupa hål i ekonomin hos klubbarna.

Och Troja/Ljungby är förstås inte ensamma i den här situationen. I Karlskrona gapas det högljutt för att matcher ska skjutas på framtiden i och med det oklara läget i världen. I Nybro sitter man garanterat och skruvat besvärat på sig när 1700 tokigt glöggfryntliga supportrar ser ut att bytas mot 50 i premiärmatchen (mot just Karlskrona) och även i Mörrum har man höjt rösten och menat att situationen är ohållbar.

”Det är inte en klubb som kommer klara sig, alla kommer konka om det fortsätter så här”, sa till exempel sportchefen Martin Ingvarsson till mig när vi språkades vid nyligen i samband med min mastiga artikelserie inför kommande säsong.

Nu tar jag bara några exempel. Alla klubbar i hela Hockeyettan är så klart påverkade på ett eller annat sätt, men givetvis är det så att klubbar som vanligtvis kan luta sig mot en trogen och stor supporterskara som fyller hemmaarenan drabbas hårdare än andra.

Desktop ad in article Mobile ad in article


Nu blir allt förstås ställt på sin spets i och med att regeringen inte väljer att släppa lite på publikrestriktionerna och man kan tycka vad man vill om det. Det blir vansinnigt när man jämför olika verksamheter och vad som är tillåtet med varandra. Det blir en källa till bedrövelse när de styrande politikerna så tydligt tycks nonchalera den idrottsrörelse (och inte minst kultur- och evenemangsrörelse som är minst lika viktig att nämna) som de ganska effektivt håller på att kväva till döds. Jag håller med om det.

Men samtidigt som man kan (och med all rätt ska) tycka att de styrande borde kunna göra mer måste man också ställa sig frågan, var är det egna ansvaret?

Många klubbar (ingen nämnd och ingen glömd) sitter med trupper som om corona aldrig hade existerat. Som om det vore vilken säsong som helst och fansen skulle tillåtas i arenorna med sina välfyllda plånböcker.

Jag tycker ärligt talat att det inte riktigt rimmar.

Desktop ad in article Mobile ad in article


Corona och publikrestriktionerna som följt i dess kölvatten är ingen blixt från klar himmel. Vi har vetat sedan i våras att läget är oklart och att det inte har funnits några som helst garantier för att saker och ting skulle öppnas upp till det normala under hösten.

Klubbar har bantat spelarbudgetar och hållit i slantarna, visst, men bara till en viss del. Med tanke på ovissheten är det faktiskt ganska makalöst att det budgeterats för en viss mängd publik på läktarna och värvats trupper utefter det. Det framstår mest som naivt.

Man kan inte bara tuta och köra och sen kräva att politikerna ska ta beslut som ordnar skiten man har satt sig i. Man kan tycka att de beslut som tas är helt uppåt väggarna fel, men man hade också på egen hand kunnat utgå från ett worst case-scenario i sin planering av kommande säsong.

Det är möjligt att situationen mycket väl kunnat vara ohållbar ändå, även om klubbarna hållit helt och hållet i sina stålar och helt och hållet låtit bli att bygga stjärnstarka trupper. Men jag gissar att det hade kunnat rädda en del i alla fall.

Då hade situationen kanske kunnat bli hållbar till våren istället för till jul och möjligheten till att rädda det som räddas kan varit större.

Sen är jag inte dummare än att jag förstår att den här typen av utspel inte bara är ämnade att samla in de pengar som går att komma över. Det är samtidigt ett påtryckningsmedel för att få politikerna att öppna ögonen och tänka om. Fler klubbar och organisationer borde ställa sig upp och skrika för full hals. Visst är det så.

Och någonstans i kråksången borde man förstås också ställa sig frågan varför det i Hockeyettan har varit så viktigt att jaga mot en säsongsstart till helgen. Jag ser inte riktigt vad som finns att vinna på att rulla igång när vi inte vet när eller om publiken kommer att släppas in. När osäkerheten kring om det över huvud taget finns någon ekonomi alls i att släppa pucken för 20/21 är så stor.

Men det är en annan diskussion.

* * *

Desktop ad in article Mobile ad in article


Idag kastade vi oss på mikrofonerna, maestro Skoglund och jag. Resultatet blev inte ett, inte två, inte tre, men FYRA podcast-avsnitt inför kommande säsong i Hockeyettan. Ett avsnitt per grundserie.

Känslan är att det är något som ni kommer vilja höra.

Håll koll på era poddappar de närmaste dagarna.