Desktop ad in article Mobile ad in article
* * *
Troja/Ljungby flaggar för att coronakrisen slår ekonomiskt mot klubben och att en föryngring av truppen kommer att krävas.
Det innebär att man bryter en flera år lång tradition av att ha ett extremt jämnt och starkt målvaktspar.
Inte sedan säsongen 14/15 har klubben haft en målvaktshierarki där det funnits en tydlig etta framför en backup. Då Johan Nielsen framför Marcus Due-Boje.
Säsongen därpå var det väl i och för sig tänkt att Robin Johansson (numera i Nybro Vikings) skulle vara reserven som var med för att se och lära, men han var så pass bra att han höll jämna steg med Johan Nielsen och sedan dess har Troja gjort det till sin grej att ha två jämnstarka, rent av två med ettan-mått mätt toppmålvakter, att luta sig mot.
Det blev ett gäng säsonger med Johan Nielsen och Robin Johansson och de två senaste åren har det varit Wictor Ragnewall och Anton Svensson som kämpat om speltiden.
Men nu når det konceptet alltså en punkt. Troja sparar in några kronor och väljer att ge en tydlig andraspade till Anton Hjalmarsson. En yngling som den gångna säsongen stod i Alvesta i division 2.
Det innebär att Ragnewall blir en mer uttalad etta och att Anton Svensson, en målvakt med väldigt stor potential i Hockeyettan plötsligt är ledig på marknaden.
Desktop ad in article Mobile ad in article
* * *
Jag snackade en snabbis med backen Ludvig Karlsson igår (själva artikeln kan ni läsa här).
Han gjorde en imponerande stark säsong i Mariestad den gångna vintern och står lite inför ett större genombrott skulle man väl kunna säga. Men nu lutar det allra mesta åt att han lägger av istället.
– Jag tycker inte att hockey är kul och då blir det svårt att motivera sig, som han säger.
Visst, det är tråkigt att en så pass skicklig back med så mycket uppsida försvinner från isen när det roliga just håller på att börja, men jag kan inte tycka annat än att det är väldigt starkt att kunna resonera på det sättet och ta det lite kontroversiella beslutet att vända ryggen åt sporten.
För Karlsson har ju talang. Han var kapten i Södertäljes SuperElit-lag, han hade en bra resa och utvecklades mycket under två säsonger i Köping och klev fram ordentligt som en så väl poängstark som solid back i toppsatsande Mariestad i vintras.
Med det i bagaget måste påtryckningarna för att fortsätta spela vara stora. Från fans som gillar hans insatser, från rådgivare och hockeyförståsigpåare som självklart tycker att det ska liras, från klubbar som rycker i skjortärmen och viftar med kontraktsförslag. Det finns en förväntan att fortsätta.
Det är i ett sådant läge imponerande att kunna säga att nej det här är fan inte kul. Jag vill göra något annat.
Jag tror ärligt talat att det är ganska många som åker omkring därute på Hockeyettan-isarna och fortsätter av ren slentrian trots att engagemanget egentligen har falnat. För att de inte vet något annat än att ägna sig åt hockey sex dagar i veckan. För att andra förväntar sig att de ska göra det. För att det är svårt att klippa banden med något man ägnat sig åt större delen av sitt liv oavsett om man har kul eller inte.
För att identiteten är ”hockeyspelare”.
Men hockey ska bygga på lust. Är det inte lustfyllt. Då kan det faktiskt lika gärna vara.
