{{ PAYWALL LIMIT }}
Det är lätt att glömma bort det bland alla svängningar som en lång säsong innebär, men inför säsongen snackade i stort sett alla om Visby/Roma och den häftiga satsning som gjordes ute på ön. Vem man än vände sig till, tränare, spelare, journalister, fans pekades Visby ut som en ganska ordentlig favorit. Jag vill bestämt minnas att jag själv tippade dem som seriesegrare i söderserien.
Det enda gänget som pekades ut som en större favorit i sin serie var Hudiksvall och nu kommer de två alltså med största sannolikhet att mötas i säsongens stora grande finale – Hockeyettan-finalen.
Det såg länge ganska jobbigt ut för öborna som gått igenom ett tränarskifte (Fredrik Mälberg ut Hans ”Säcken” Särkijärvi tillbaka in) och under hösten tampades med skadelistan från helvetet. Minns matcherna när de ställde upp med så få som åtta ombytta forwards. Men de har växt med säsongen i takt med att spelare har kommit tillbaka och spelat sin bästa hockey när det har gällt som mest.
3-1 i matcher mot Tranås. 3-1 i matcher mot Tingsryd. 3-1 i matcher mot Karlskrona. Helt utan hemmaplansfördel. Det har inte varit något snack.
Värt att notera är också att det är andra säsongen i rad som söderseriens femma tar sig hela vägen till finalen på det här sättet. Ifjol var det Troja-Ljungby, i år är det Visby/Roma. De båda gängen och deras resa påminner faktiskt ganska mycket om varandra. Nu är det upp till Visby att verkligen bekänna färg mot det tuffaste motståndet Hockeyettan kan uppbåda i finalen som startar på fredag om en vecka.
Förutom att det är två förhandsfavoriter som nu förmodligen kommer mötas blir det vad vi kan kalla en drömfinal eftersom det (när Hudiksvall tar sig vidare) är två lag som inte kan gömma sig bakom några ursäkter. Där Karlskrona och Tingsryd spelat med intressanta utvecklingslag och Vita Hästen hela säsongen försökt spela charaden av ”vi är ju nykomlingar ju” byggde Visby/Roma ett lag med fokus att ha spelare som är av det rätta virket för den här typen av matcher.
Carl Sjöberg, Scott Hector och Hugo Ollila (som tyvärr är skadad och förmodligen missar hela finalserien) har varit med och spelat upp Vimmerby i Hockeyallsvenskan, Niklas Dahlberg gjorde det med Nybro Vikings, Casper Larsson och Erik Rainersson var med på Östersunds resa till högre division och under säsongen har man förstärkt med Max Wahlgren och Joel Wahlgren som gjorde resan med Troja-Ljungby ifjol. I stort sett samtliga nämnda har gjort sina främsta matcher i slutspelet. Och då har vi inte ens talat om all annan viktig rutin som finns i truppen.
Är det något lag som har erfarenheten och truppen att verkligen kunna mäta sig med ett Hudiksvall som varit framme och snubblat på gränsen till Hockeyallsvenskan hur många säsonger som helst i rad är det Visby/Roma. Därför är det en drömfinal.
Men nu är det verkligen upp till bevis.
Visby/Roma har varit väldigt bra, men behöver växla upp ytterligare en nivå om gäng som Södertälje och Leksand ska behöva åka till Gotland nästa säsong.
* * *
Säsongen tog slut för Karlskrona i Visby ishall den här säsongen. Surt så klart. Man ville och trodde nog mer om säsongen än vad det i slutändan blev. Grundserien var ju så lovande.
Men är det något Karlskrona har blivit varse den här våren är det att grundserie och slutspel är två helt väsensskilda saker.
Från Borås via Halmstad Hammers och tillslut inför fötterna på Visby/Roma har man blivit mer och mer prövade och mer och mer avslöjade som ett lag som väger lite för lätt. Ju tuffare motståndet har blivit desto svårare har det blivit. Seriespelets superspelare Lukas Sjöblom har kommit bort helt, Liam Engström har varit blek och Kalle Carlsson har gjort en del bra grejer men också visat en viss mental valpighet med flera oerhört onödiga utvisningar. Inte minst i matchserien mot Visby/Roma. En sylvass förstakedja i stort sett helt och hållet utraderad när den hade behövts som mest.
Det är väl egentligen bara Joel Ratkovic Berndtsson och Elliot Ekefjärd bland forwards som varit genomgående bra i slutspelet (det är knappast någon slump att det var just de som gjorde målen ikväll).
Men jag tycker ändå att Karlskrona sakta men säkert blivit bättre och bättre under slutspelets gång och de två matcherna på Gotland är förmodligen de två bästa när man förenklat spelet, gått lite rakare och låtit saker hända på grund av kamp och hårt jobb snarare än finess.
Samtidigt måste konstateras att det inte är konstigt att det har blivit som det har blivit. Karlskrona har medvetet valt att bygga på unga spelare med enorm skicklighet och framtiden för sig. Det gjorde att man kunde flyga genom grundserien, men att man blivit utmanövrerade av en bättre och starkare motståndare i slutspelet. Det syntes faktiskt redan när man stötte på Visby/Roma under seriespelet. Det har inte varit något fel på lagbygget eller på spelarna. Kompositionen var helt enkelt inte gjord för att kunna räcka hela vägen.
Ungdomlig entusiasm och skicklighet kommer aldrig kunna trumfa erfarenhet och cynism. Där hade Visby/Roma en enorm trumf. Det var därför KHK var snubblande nära att ryka redan mot Halmstad.
Nu har klubben och sportchefen Hampus Melén garanterat gjort lärdomar som kommer göra att Karlskrona kommer tillbaka starkare redan nästa höst. Förhoppningsvis blir man inte helt sönderplockade av allsvenska gamar utan får behålla en gedigen stomme att bygga kring för att sedan fylla på med rätt byggstenar. Man behöver lite mer kraft (jag förutsätter att Elliot Ekefjärd redan har en kontraktsförlängning på bordet). Lite mer erfarenhet. En lite bättre balans så att det inte gör något om enskilda spelare skulle falla bort när det tuffar till sig.
Det är surt ikväll. Det är säkert surt imorn och kanske under helgen. Men när Karlskrona (och då menar jag alla, klubbrepresentanter, spelare och fans) kan se nyktert på det hela kommer de kunna konstatera att det här var den första riktigt positiva säsongen sedan klubben degraderas till Hockeyettan.
Något som det om den förvaltas rätt kommer att kunna byggas framtida framgång på.
