{{ PAYWALL LIMIT }}
Varken Christoffer Claar eller Axel Andrup Josefsson gjorde en dålig match och ska lastas för sina insatser. Men när två olika domare med bevekelsegrunder som på ett eller annat sätt skiljer sig ska titta på spelet från alla möjliga vinklar är det lätt att det ter sig lite petigt. Att två i grunden väldigt snälla lag får sitta en del på bänken när de egentligen bara vill spela hockey.
Det förstörde inte matchen, det innebar inte att något lag blev mer förfördelat än det andra, men det gjorde tillställningen sämre och eftersnacket tristare.
Det hade ju så att säga varit roligare om alla inblandade pratade om hockeyn som spelats snarare än var överens om att fyrdomarsystemet och nivån det förde med sig var rätt diskutabel.
Jag är personligen av åsikten att hockeyn inte blir bättre för att det är fler domare på isen och att det inte blir mer rättvist för att domarna ser mer. Det blir snarare petigare, mer utdraget och svårt för spelarna att förstå. Inte minst med tanke på att fyrdomarsystemet bara används sporadiskt i Hockeyettan och att varken spelare eller domare är särskilt vana vid det.
Det blir bättre när en ensam huvuddomare får kliva ut och sätta sin egen nivå. Det tycker nog faktiskt de flesta som följer ligan och det är en synpunkt jag också hört från domare själva när systemet diskuterats. Vissa gillar att få sätta sin egen nivå. Inte hålla på och kompromissa med en kompanjon.
Så frågan är om vi verkligen ska hålla på med experimentet fyrdomarsystem i Hockeyettan. Om det inte är vettigare att låta domarna utvecklas (för ja, Hockeyettan är en utvecklingsliga även för domarna) och bygga självförtroende i sin egen roll.
Hanviken mot Karlskrona 2-1 i en ganska småtrevlig match blev bara ytterligare ett exempel på att systemet med dubbla huvuddomare inte är något eftersträvansvärt. Inte i Hockeyettan i alla fall.
* * *
Desto roligare då kanske att prata om Karlskronas kanadensiska prestigevärvning Tanner Kaspick som gjorde sina första matcher i ligan under helgens Stockholmsutflykt som slutade i dubbla förluster (5-6 i Nyköping och 1-2 i Tyresö).
27-åringen med nästan 300 AHL-matcher på meritlistan gjorde väl, utan att vara dålig, inget större väsen av sig i matchen mot Hanviken. Han låg rätt, hade några fina aktioner med klubban och stod modigt framför kassen i powerplay, men någon tillstymmelse till särskilt fysiskt spel syntes inte.
– Han ska få tid på sig, tre veckor utan is och sen träna en vecka och så spela två matcher, det är inte helt jävla enkelt. I en hockey han inte är van vid, så han ska få lite mer tid på sig, konstaterade Karlskrona-tränaren Peter ”Piva” Johansson efter matchen.
Rimligt så klart och Kaspick själv menade på karakteristiskt professionellt nordamerikanskt manér att han hade velat bidra mer i offensiven och inte var särskilt nöjd med sin insats och två raka nederlag som resultat, men att det ändå var skönt att vara inne i hetluften igen. Han uttryckte ambitionen att komma till Karlskrona (”a championship caliber team” som han kallar det) för att vara en av dem som jobbar hårdast på isen. Det kan säkert bli bra när han acklimatiserat sig.
Men jag var så klart tvungen att fråga honom om Karlskronas kanske största rival inför årets slutspel och det faktum att Vita Hästen också värvat en meriterad kanadensare i form av Colin Smith. Innebär det en extra utmaning att vara bäst och känner han till sin motståndare?
– I've played against a few Smiths so I dont really know wich one is wich..., konstaterade Kaspick.
Vill man skulle man så klart kunna läsa in en syrlig pik där mellan raderna, men jag tror bara han var uppriktig. Han har haft annat att tänka på än vilka eventuella landsmän han kan tänkas stöta på i den svenska tredjeligan.
Men det är klart att det kommer bli en story att följa under våren när två av de största kandidaterna att ta klivet upp har lockat till sig varsin meriterad kanadensare. Vi kommer få prata mer om både Tanner Kaspick och Colin Smith när det drar ihop sig.
