Desktop ad in article Mobile ad in article
Vi pratade lite om det i poddavsnittet (#175 Hockeyettans svar på Örebro) som släpptes förra veckan. Det är aldrig någon särskilt bra signal när spelare börjar gå i sidled. Till klubbar som är på sin höjd på samma nivå och i många fall svagare.
Att någon enstaka spelare gör det är självklart. Det finns alltid de som vill söka sig någon annanstans i jakt på en större roll eller som inte kommit överens med coach eller brutit med någon flickvän på orten. Men när ett helt koppel av meriterade spelare gör samma karriärval, då är det en trend som måste tas på allvar.
Och det börjar bli många nu.
För att ta några exempel, Anton Sundin (till Skövde), Ludvig Nilsson (till Hanhals), Oliver Olsson (tillbaka till KRIF), Alexander Andersson (till Teg) och Jonas Fredriksson (till Tranås). Idel meriterade spelare på nivån som väljer andra alternativ än att stanna i Hammers.
Dessutom valde Tim Bothén när det inte blev någon fortsättning i Troja/Ljungby att gå till KRIF istället för att följa Victor Gagic tillbaka.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Med tanke på att Halmstad är ett lag som var framme i final säsongen 19/20, spelade slutspel i våras och har en uttalad ambition om att bli bättre och på sikt ta klivet tillbaka till Hockeyallsvenskan, är det uppseendeväckande. Extra mycket om vi lägger till det faktum att man kommer husera i den serie (den södra) som kommer erbjuda överlägset störst utmaning för spelarna kommande säsong.
Att ta klivet till nysatsande Tranås må väl vara ursäktat, men att kliva till Hanhals, Skövde eller KRIF är att betrakta som att välja potentiellt svagare klubbadresser.
Det kan vara en slump. Men mer troligt är att det finns anledningar till att så många valt att göra de här kliven nu.
Det brukar heta att det inte är någon rök utan eld och med tanke på hur spelarrörelserna har sett ut den här våren är det högst rimligt att ställa frågan.
Finns det anledning till oro?
