MJÖRNBERG: Hur rimlig är en liga där klubbarna måste trixa för att överleva?
Krönikor

MJÖRNBERG: Hur rimlig är en liga där klubbarna måste trixa för att överleva?

Publicerad 29 augusti 2022 14:26 | Senast redigerad 29 augusti 2022 14:28
Fusket med a-kassa är vanligt förekommande inom hockeyn. Det blir påtagligt varje år.
Men kanske är det dags att lyfta blicken och fundera över hur rimligt det är med ligor där klubbarna inte kan få sin verksamhet att gå runt utan att skarva lite?

Idag gör Sportbladet en stor grej på det som alla vet, men ingen (fram till nu) egentligen lyft på ett vettigt sätt.

Fenomenet med a-kassa-spelare.

Ni vet när spelare gör klart med klubbar redan tidigt under våren, men sen låter kontrakten ligga undangömda under sommaren för att presenteras lagom till att den gemensamma isträningen drar igång. Avsikten med det är förstås att spelarna då kan stämpla under sommaren och att klubbarna inte behöver ligga ute med någon lön under perioder när de har det skralt med intäkter.

Enligt det reglemente som finns kring a-kassa får man inte göra så. Det är fusk kort och gott.

I dagens artiklar är fokuset Hockeyallsvenskan, men fenomenet är minst lika tydligt i Hockeyettan där upplägget är exakt detsamma på många håll. Kontrakt skrivs tidigt men stoppas undan tills det är läge att presentera i månadsskiftet juli/augusti så att spelare kan stämpla. 

Granskningen är intressant och många av de kommentarer som görs är tankeväckande.

Från klubbar som Västervik och Vita Hästen, som utmärker sig bland dem som väljer att skriva kortare kontrakt, framhåller man att ”man inte överlever annars” eller att ”det är en omöjlighet att bedriva verksamheten” utan den typen av upplägg med korta kontrakt.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Trist så klart. Men om det nu är så. Då kanske man spelar på fel nivå? Kan det verkligen vara rimligt att förutsättningen för att spela i Hockeyallsvenskan är att man skarvar med kontrakten och i vissa fall utnyttjar a-kassan? Passar inte kostymen är det väl snarare vettigt att ta ett kliv ner.

Motargumentet mot ett sådant resonemang är ganska givet, ”då blir det inte så många klubbar som kan spela i Hockeyallsvenskan”.

Sant så klart, men det väcker istället frågan om serieupplägget. Om det är vettigt att ha en Hockeyallsvenska om 14 lag där en stor andel av lagen egentligen inte har de ekonomiska medlen för att kunna hävda sig. Likaså, är det vettigt att ha ett system där Hockeyettan-klubbar måste a-kassa-mygla för att skaffa sig riktiga förutsättningar för att kunna ta klivet upp?

På något sätt känns det som att hela systemet är skevt om man belyser det ur den synvinkeln. Räcker inte pengarna kanske inte serierna ska se ut som de gör.

Det klagas över att pengarna som kommer till centralt inte är tillräckligt stora för att man ska kunna snurra verksamheten. Men om en liga inte drar in de pengar som behövs borde det vara läge att omvärdera den. Och se över hockeykartan över huvud taget. Det är ju knappast någon hemlighet att merparten av alla ören som rinner in i svensk hockey stannar i SHL.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Jag sitter inte på någon snilleblixt till lösning, men är som många andra ganska beklämd över det lökiga a-kassa-trixandet som vi tvingas bevittna varje år.

För några år sedan var det någon prominent tyckare (kan det ha varit Leksand-bossen Thomas Johansson?) som lanserade tanken om att helt och hållet skrota Hockeyallsvenskan och ersätta den med fyra division ett-serier direkt under SHL. Det förefaller faktiskt som en lockande tanke.

Men å andra sidan kanske det bara är en förändring av kosmetisk natur. A-kassa-kulturen sitter så djupt rotad att den förmodligen skulle leva vidare hur än seriesystemet förändrades.