MJÖRNBERG: Hur påverkar spetsimporterna egentligen bredden?
Krönikor

MJÖRNBERG: Hur påverkar spetsimporterna egentligen bredden?

Publicerad 01 augusti 2021 14:55 | Senast redigerad 01 augusti 2021 18:00
Hockeyettan vill vara en breddliga, samtidigt väller en flodvåg av finska värvningar in för att utgöra spets i en lång rad klubbar. Det väcker många frågor inför säsongen som väntar.

Hockeyettan är förvisso en liga som lider av svår schizofreni, men hur hamnade vi här?

Å ena sidan talas det varmt om att Hockeyettan är en breddliga, att vi måste värna om bredden för att kunna generera spetsen, vilket förstås är en sanning.

Samtidigt finns starka krafter som vill kommersialisera ligan så långt det bara går, banta antalet lag och spetsa till det så mycket som möjligt. Vilket det förstås också finns många rimliga argument för att förespråka.

Att breddliga och kommersialisering deluxe inte går hand i hand är ju ganska givet och att det stora antalet aktörer (40 klubbar, ligaorganisation, storsponsorer, publik, fan och hans moster) gör att intentionerna spretar är också ett understatement. Många vill olika och det är klart att det blir sjukt svårt att få ihop helheten då. Det blir schizofrent.

Desktop ad in article Mobile ad in article


Men man hade ju kunnat vänta sig att den bantning som skedde under våren när 47 lag blev 40 skulle ha lett till att bredden och spetsen kom lite närmare varandra. Att bredden blev spetsigare.

Spelare från sju Hockeyettan-lag blev så att säga ”över”, något som borde ha kunna innebära att spets fördelades uppåt och att ligan fylldes på underifrån med duktiga spelare från den inhemska verksamheten.

Men nu blir det en finnvasion istället.

Vilket leder fram till frågan, hur hamnade vi här?

Jag har av princip inget emot att det värvas skickliga finländare till Hockeyettan. Varje sportchef gör förstås vad han anser vara bäst för sitt eget gäng och om det innebär att ha en helt blåvit roster må så vara fallet. Men den trend vi ser just nu är faktiskt lite fånig.

Dörren till (framförallt) Mestis öppnades under förra året när omständigheterna i kölvattnet av corona blev som de blev. Hockeyettan blev en bra landningsplats för många duktiga finländska spelare och Nybro blev en vägvisare med framförallt succéerna för Janne Väyrynen och Eero Savilahti.

Nu vill uppenbarligen väldigt många ta efter och finländarna väller in i Hockeyettan som en flodvåg.

Vimmerby har väl egentligen aldrig haft någon egen vilja utan är den där nervösa gymnasisten på skolgården som tittar hur alla andra gör och sen apar efter, Tranås självförtroende verkar fullständigt ha dränerats efter fjolårets debacle och nu trampar man samma väg och Kalmar gör väl i stort sett bara vad storebror Nybro gör. För att nämna några, klubbarna som står i kö efter finsk sisu är många.

Desktop ad in article Mobile ad in article


Det kan säkert bli bra, men risken är ganska överhängande att de som misslyckas blir fler än de som verkligen lyckas.

Och huvudfrågeställningen ligger fast, hur hamnade vi här?

För samtidigt som en enskild klubb kan dra nytta av en riktigt lyckad finsk värvning (typ Väyrynen) har jag svårt att se att Hockeyettan som liga gör någon större vinning av finnvasionen under en eller ett par säsonger.

Bredden gynnas knappast av att att några lirare med ett fåtal Liiga-matcher på cvet ser större dollars i väst än i Mestis, snarare tvärtom. Om det blir en spetsning eller inte återstår att se. Det blockar ändå vägen för många aspirerande spelare på väg upp.

Flodvågen av finska värvningar påminner väldigt mycket om modets nyck att värva nordamerikaner till Hockeyettan som vi såg för ett gäng år sedan och det finns anledningar till att den dog ut...