Desktop ad in article Mobile ad in article
Tranås har under den senaste tioårsperioden varit en förening som byggt väldigt mycket inhemskt. Det har varit någon slovak, några finnar och en australiensare på gästspel, men avtrycken har varit ganska tunna. Klubben hakade aldrig på trenden när var och vartannat Hockeyettan-lag under några säsonger skulle värva drösvis av nordamerikaner och i de ynka fall man ändå plockat in spelare med transatlantisk touch har utdelningen varit skral. För att uttrycka det milt.
Ni minns forwarden Sean McGovern som inte lyckades alls ifjol och jag tvivlar på att Tranås-supportrarna har sprudlande minnen av backen Lucas Frey (säsongen 15/16), backen Dean Moore (som gjorde sex matcher 14/15) eller backen Dustin Hatlelid (fem matcher 11/12).
Den senaste nordamerikanen att lyckas skapligt i Tranås var väl forwarden Charles Baldwin, han som rappade ni vet, som gjorde en helt okej säsong i lagets tröja säsongen 13/14.
Men svart på vitt, Tranås och transatlanter har sällan varit en lyckad kombination.
Men till saken...
Klubben har haft en orimligt jobbig skadesituation den här hösten och de sportsliga resultaten är långt under förväntan. Något måste göras och visst, det är en tunn marknad där det utbud som finns är ett överflöd av nordamerikaner och det är svårt för Hockeyettan-föreningar att få tag i spetsiga svenska spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Men det här känns ändå lite som sport- och klubbchefen Stefan Franssons FUCK IT!
Och jag älskar det.
Att Stefan Fransson plötsligt går fullständigt out of character och värvar tre nordamerikaner på ett och samma bräde ser ut som Tranås version av Falling Down.
Ni vet den fullständigt briljanta filmen från tidigt 90-tal där Michael Douglas lackar ur i en bilkö i Los Angeles, kliver ur bilen och går fullständig berserk.
Eldsjälen Fransson är frustrerad. Hans lag har underpresterat. Trofévärvningen på tränarbänken, Niclas Högberg, verkar ha svårt att nå fram och får inte alls ut det som förväntas av spelartruppen. Trygga stomspelare är skuggor av vad de borde kunna vara. Skadesituationen skrattar honom i ansiktet och till råga på allt är alla chanser att nå Allettan bortspelade sedan länge.
Det är klart att det brister.
Tålamodet är slut. Fransson skiter i principer. Han skiter i tidigare tankesätt, kontinuitet och kastar allt vad planer heter överbord. ”Om allt det andra ändå bara skiter sig kan jag väl gå all-in på det här”, typ.
Det är så dumt att det inte kan bli annat än rätt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Tranås har varit så dåliga den här säsongen att de måste skakas om rejält och det är mycket möjligt att det här är det rätta sättet att göra det inför den stundande vårserien där laget inte bara ska slåss om en playoff-plats utan samtidigt om att inte falla sönder fullständigt och riskera att hamna i ett negativt kval.
Det ska förstås föras till protokollet att Mike Crocock, Tyler Busch och Spencer Naas i alla fall på papperet är betydligt starkare pjäser än vad Tranås tidigare nordamerikanska spelare i klubben varit och att det i positionen som ett lag som ska spela vårserien är ännu svårare att värva duktiga svenska spelare.
Det kan mycket väl vara så att det här rent sportsligt är det allra bästa Fransson kunde åstadkomma utifrån sina förutsättningar.
Hans Falling Down-moment är värt ett positivt öde.
