Brett Boeing och Albin Thyni Johansson hade precis avslutat en uppgörelse långt över gränsen för vad som är vanligt i Hockeyettan.
Det var inte ett gruff, det var ett regelrätt slagsmål och hade någon musiksättare kommit över videosekvensen från toppfighten mellan Östersund och Boden skulle det givna soundtracket ha varit Per Gessles gamla solohit ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” när del två i det uppmärksammade tumultet brakade loss.
Jake Bolton och Ben Hawerchuk hade smågnabbats lite, munhuggits, men stod ändå tryggt på varsin sida om en kontrollerande linjeman när båda två, men kanske främst Bolton såg rött. Han kastade handskarna, rundade domaren som höll isär nordamerikanerna och så var en av de vildaste fighterna Hockeyettan sett på länge igång.
I det läget var det förstås oerhört onödigt, för att inte säga korkat, att sätta laget i positionen att tappa två backar på samma gång och samtidigt riskera en avstängning. Men så är det ju också den spelartypen Jake Bolton är. En het spelare.
Att den 28-årige amerikanen betyder mycket för sitt Boden är det inget snack om. Först och främst är han en skicklig back med ett väldigt skott och snacket från norr vittnar om en karaktär som tar för sig i omklädningsrummet, ställer krav och är en viktig kugge i att kitta ihop den starka kemi som finns i Boden. Samtidigt som han är en tuffing som står upp för sina medspelare och sätter skräck i motståndare. Han har egenskaper som väldigt få spelare i ligan har.
Det är en hård jävel, men det är också en ilsk jävel.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Ni som sett Boden av och till under säsongen har förstås inte kunnat undgå amerikanen. Han tar plats. Käften glappar i ett och uppstår det en het situation så är han där. Han käftar, han gestikulerar och han lever om. Ni har sett hur han hånfullt åker och vinkar mot motståndare och gör det som står i hans makt för att elda upp känslor och få timida Hockeyettan-spelare ur balans.
Bolton måste förstås ha allt det där för att vara bra. Hettan hjälper honom i hans spel. Men samtidigt kan det gå till överdrift och då kan det bli ett problem.
Nu ska sägas att han varit duktig på att ligga på rätt sida gränsen. Eftermiddagens matchstraff var det första i Allettan och han hade bara ett i grundserien. Men skulle det komma fler i ett slutspel skulle det kunna bli förödande.
Därav rubrikens frågeställning. Blir Jake Bolton en tillgång eller en belastning i ett slutspel?
Det säger sig självt att alla de egenskaper han tar med sig till bordet är sådant som är en enorm tillgång när säsongen börjar hetta till. Men samtidigt, att ta sådana idiotfighter som mot Östersund (och ärligt talat tror jag inte det är något han kan välja, det är sånt som bara händer) är inte hållbart.
Han tyckte uppenbart inte alls om att Hawerchuk sög tag i hans krage för att hålla honom borta när han ville fram och skälla vid den första fighten. Men att låta det mynna ut i knytnävsslagsmål var att ta det till enorm överdrift. Det satte det egna laget i skiten.
Men låt säga att han klarar att behärska sig. Risken att hans heta spelstil mynnar ut i onödiga minuter finns ändå där.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag brukar ta Lance Ward, ni vet backtuffingen som spelade i HV71 ett par säsonger i mitten på 00-talet, som ett klockrent exempel. SHL-domarna får gärna säga att de behandlade honom som vilken spelare som helst, men det gjorde de inte. Hittade de minsta lilla förseelse skickade de med glädje ut honom för saker som andra spelare aldrig skulle ha kommit i närheten av att visas ut för. Hans rykte föregick honom.
Den risken finns med spelare som utmärker sig på ett fysiskt och eldfängt sätt. Bolton skulle efter uppvisningen i Östersund, om han har otur, kunna bli en Lance Ward för Hockeyettan.
Speciellt när (om) Boden kommer ner till södern och ska lira med en domarkår som inte alls är vana vid den typen av robusta framträdanden. Där det inte finns något lag som är i närheten av att spela så fysiskt (inte ens Visby eller Mariestad) som de gruffigaste gängen i norr.
Jag är svag för Bolton, eller kanske framförallt för den spelartyp som han representerar och hoppas innerligt att vi får anledning att sammanfatta ett slutspel där han blir en tillgång.
Men då får Östersund-fadäsen inte upprepas.
