Att det ”bara” blir 36 lag i Hockeyettan istället för de tilltänkta 40 kommande säsong är ett väldigt väntat besked. Men det återstår fortfarande enorma utmaningar i att få ihop ligan och hur dess lag ska formeras.
KB65, Malung och Värmdö tackar nej till platserna som blivit vakanta sedan Strömsbro, Bäcken, KRIF och Kristianstad nekats elitlicens. Det kommer knappast som en överraskning. Det är sunda beslut grundade på ekonomi och en temperaturmätare som tydligt visar hur svår tillvaron är i Hockeyettan och hur vanskött svensk hockey är.
Fredagens besked att ligan kommer att spelas på 36 istället för 40 lag kommande säsong kom således inte heller som någon överraskning. Det är helt rätt beslut att ta att inte tillfråga fler lag. Det finns helt enkelt inte 40 lag med förutsättningar att spela i Hockeyettan så som den är uppbyggd idag. Det är krass fakta skapad av många dåliga beslut över ganska lång tid.
Här skulle man kunna sätta på sig den pessimistiska hatten och gorma om att det är skandal att det varken finns serieindelning eller spelschema när vi klivit in i augusti och att arbetet med det ska starta kommande vecka, med bara en dryg månad kvar till seriepremiären.
Så är det förstås, hanteringen är pajas. Men här finns också en utmaning som man måste ha viss respekt för. Det finns en enorm utmaning i att få ihop det hela för att inte sänka fler klubbar.
Hanteringen med nekade licenser, överklaganden och frågor till division 2-klubbar som fått evigheter på sig att fundera över framtiden lämnar mer att önska. Den bör man så klart kunna effektivisera på något sätt, men blickar man framåt skulle jag inte vilja vara i skorna hos den eller de som ska försöka lappa ihop Hockeyettan inför 24/25.
Det blir 36 lag i ligan. Enkel matte gör gällande att det då går att dela in dessa i fyra serier om nio lag i varje. Case closed på papperet. Men det finns ett problem.
Det problemet stavas Norrland. Eller kanske snarare norrserien.
Desktop ad in article Mobile ad in article
För att norrseriens nedre gräns flyttat närmare och närmare Stockholm är en av anledningarna till att Hockeyettan mår som den mår. Strömsbro som nu nekats elitlicens fick kämpa stenhårt för att klara det ekonomiska när de tvångsförflyttades norrut ifjol och Vännäs har ju valt att avstå sin plats just för att det inte går att få ihop verksamheten under rådande förutsättningar.
Att de två klubbarna nu klivit åt sidan innebär att vi i dagsläget bara har åtta klubbar som ”tillhör” den norra serien. Ska man få ihop en jämn symmetri med nio lag i fyra serier måste således ett lag flyttas. Näst på tur står Falu IF som tydligt deklarerat vad de tycker om den saken. Det är blankt nej. Skulle de behöva spela i norra serien går de förmodligen samma öde till mötes som lagen som klivit av inför den här säsongen. Svaret lär vara detsamma från klubbarna som står på tur bakom dem om Falu IF helt sonika skulle kasta in handduken.
Samtidigt, tar man Faluns parti i frågan blir det ofrånkomligt en lavett i ansiktet på Strömsbro som tvångsflyttades ifjol och nu lider konsekvenserna av det som degraderade till tvåan. Det blir svårt för förbundet att återupprätta någon form av trovärdighet i Gävle efter det.
Nio lag i fyra serier skulle förmodligen knäcka fler lag i ligan även om det är eftersträvansvärt att ha allt så likvärdigt som möjligt. Alternativet skulle vara ojämna serier, någon med tio lag, norra med åtta, kanske två med nio, utefter hur klubbarna är placerade i landet. Det skulle vara gynnsammare för föreningarna, men också komma med diskussioner om rättvisa. Antalet matcher skulle bli olika, de ekonomiska förutsättningarna likaså.
Men någonstans framstår den vägen ändå som mycket mer rimlig. I alla fall i det kortsiktiga perspektivet. Sen måste man verkligen ta sig en funderare på hur man ska kunna ta Hockeyettan framåt utan att den blir ett slagfält där föreningar stupar och allt är kaos.
36 lag i ligan säsongen 24/25 är ett jätterimligt beslut, men enorma utmaningar ligger fortfarande framför dem som ansvarar för serierna.
