{{ PAYWALL LIMIT }}
I och med att HC Dalen inte fick några poäng med sig från den svåra bortamatchen i Karlskrona har Tyresö-gänget nu plötsligt fyra poängs marginal till slutspelsstrecket och kan andas lite. Men faktum kvarstår. Laget är inte i närheten av att spela samma fina hockey som tog dem till toppen av Allettan södra ifjol och det går inte längre att skylla på att alla motståndare plötsligt tar dem på allvar. Det borde man ha vant sig vid, vid det här laget. Nu framstår det mer som att det finns en tveksamhet och saknas pondus i spelet.
När matchen vändes runt mot Halmstad var det snarare på grund av individuellt skickliga aktioner från spelare som Alex Ek, Jacob Samuelsson, Erik Palm och Adam Falk (assisten till 3-3-målet kan bara ett spelgeni slå) än frukten av ett spel som kunde skaka Halmstad.
Men Hanviken är inte det enda gänget som har att fundera på i huvudstaden. Faktum är att det går riktigt tungt för hela Stockholm. Av sju huvudstadslag fördelade över de två serierna är Hanviken det som för tillfället är bäst placerat med sin tiondeplats. Här och nu är inte tiden att djupdyka i faktorerna till att det är så svårt att bedriva vass Hockeyettan-hockey i huvudstaden, men det är ändå ett konstaterande värt att göra.
I Dalarna blev Vallentuna till exempel genant frånåkta av Borlänge den här söndagen. 7-1 kunde, eller kanske snarare borde, ha varit större siffror när ett hungrigt och spelglatt Borlänge åkte åttor runt desillusionerade Vallentuna-försvarare som hur gärna de än ville tycktes oförmögna att hitta rätt positionering i egen zon.
Någonstans måste just Vallentuna börja inse allvaret nu. Laget ligger över kvalstrecket med en ynka poäng, men har då spelat fem (!) matcher fler än lokalkonkurrenten Wings på andra sidan strecket. Det säger sig självt att det är högst troligt att laget kommer braka raka vägen ner i botten när tabellen börjar jämna ut sig och vill det sig riktigt illa blir det negativt kval till våren. Då måste man vara förberedda.
Hur mycket positivt det än går att säga om säsongens nytag med en offensivt inriktad hockey och ambitionen att bygga spelarutveckling genom kreativitet och mod under hungrige tränaren Kjell-Ivar Lundholm måste man vara krass och konstatera att det inte leder till framgång. Spelarmaterialet är helt enkelt inte tillräckligt bra för att det ska leda till några segrar. Det sker för billiga misstag alldeles för ofta och i takt med förlusterna har självförtroendet också börjat pysa ur truppen.
Borlänge-matchen är ett ypperligt exempel. Där hemmaspelarna trollade upp sina gäster på läktaren i parti och minut lyckades Vallentuna knappast träffa mer än Hampus Vallins magplatta hur öppna lägena än blev.
Man kan så klart köra på med sin naivt kreativa hockey och få några spelare att växa fram till våren, men hamnar man i kvalspel kommer det bli svårt att vinna på offensiv hockey. Får man till exempel möta ett hårdsatsande Hammarby, Nacka eller för den delen Viggbyholm kommer de upp med ett spelarmaterial som skicklighetsmässigt kan mäta sig med Vallentuna på många händer. Det kan bli jobbigt.
Stod jag i båset i Vallentuna skulle jag överväga att skifta spelsätt till att bli lite mer cyniska och nöta lite mer försvarsspel. I vågskålen för spelarutveckling kan det ju nämligen ligga att inte alls hålla sig kvar i ligan.
Hoppet står nog ändå till Hanviken om något av Stockholmsgängen ska lyfta på riktigt den här säsongen. Väsby och Huddinge tog förvisso två poäng var den här söndagen (mot Sollentuna respektive Kungälv) men är att betrakta som forna storgäng på dekis. Wings gör sitt bästa utifrån kassa förutsättningar men är ett bottengäng. Järfälla sprattlar mer sällan än ofta och Sollentuna tycks positionera sig som ett typiskt ingenmanslandslag vars maxkapacitet är att snubbla in i ett slutspel med rätt flyt i slutskedet av serien.
Det kan konstateras att det nya serieupplägget så här långt inte alls spelat Stockholmshockeyn i händerna.
