Desktop ad in article Mobile ad in article
I pressmeddelandet som skickades ut på tisdagseftermiddagen redogjordes för att det faktum att alla lag inte sänder sina matcher i enighet med avtalet är en del i problematiken. Boden och Visby/Roma har ju blivit ansiktena utåt för konflikten kring det luddiga tillägg till upplåtelseavtal som Hockeyettan velat få sina medlemmar att skriva på. En oerhört seg process där Boden och Visby verkligen satt sig på tvären vilket mynnat ut i en infekterad tvist där ligaorganisationen skickat fancypancy-advokater på sina egna medlemmar och slutligen är på väg att hamna i skiljenämnd.
Inte direkt något en ligasponsor vill sola sig i glansen av att förknippas med om vi säger så.
Med helt ärligt. Om alla inblandade parter, från Hockeyettan till Boden till alla klubbar som muttrande stod i kulisserna och tittade på hade varit i alla fall lite lösningsinriktade istället för tunnelseende i den egna sakens tjänst hade den här situationen aldrig uppstått. Då hade oegentligheterna varit stökade ur världen för länge sedan.
Hockeyettan borde definitivt ha varit smidigare, mer öppna och transparenta och förklarat varför avtalet hade kunnat bli bra för alla längre fram. Boden borde kanske ha tagit en för laget och acceptera ett avtal som gjorde att de förlorade några slantar idag för att kunna skörda längre fram. Men det gick prestige i saken. Det blev viktigt att få ”rätt”. Alla inblandade bär en del av ansvaret.
I grund och botten är det en fråga om kommunikation. Eller kanske snarare icke-kommunikation.
Jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen. Det kvittar hur mycket bra en organisation gör för sina medlemmar om den inte kommunicerar till dem vad som är bra och varför det är bra.
Jag är övertygad om att det fanns väldigt mycket väldigt bra med ATG-avtalet som på sikt hade varit väldigt gynnsamt för klubbarna, men organisationen lyckades inte kommunicera det tillräckligt övertygande till sina medlemmar.
Det kommer att finnas mycket relevans i mycket av den kritik som kommer att komma fram mot de flesta av de berörda parterna i den här soppan. Men betydligt viktigare än att blicka bakåt och peka finger är att blicka framåt och...
...ja vad fan då?
Desktop ad in article Mobile ad in article
För vad händer nu?
Det havererade huvudsponsoravtalet en gigantisk prestigeförlust för hela ligan. Det var juvelen som de hade jobbat så hårt för ända sedan bildandet i augusti 2012. Att det minst tre men potentiellt fem år långa avtalet med ATG avbryts redan efter ett knappt år är ett dråpslag.
Poängen med Hockeyettan var att summan skulle vara större än delarna. Att föreningarna i ligan i enad trupp skulle bli en mer kraftfull aktör i hockeysverige, att de skulle kunna landa stora avtal och på sikt kunna dra ekonomiska fördelar av att samarbeta.
Men vad hela den här soppan visar är en intresseförening som är enormt splittrad. Där organisationen i toppen inte går i takt med sina medlemmar och där medlemmarna uppenbarligen inte är beredda att ge upp något litet för att kunna åstadkomma något stort. Oenigheten är stor. De egna särintressena (på alla håll) alldeles för stora.
Med erfarenheterna för hur det gick för ATG i färskt minne, vem ska vilja ta sig an att bli huvudsponsor för en sådan liga?
Speciellt i en tid där ett förbannat virus vänt upp och ner på världen och urholkat ekonomin hos även de mest solida företagen.
Det ter sig som ett snudd på omöjligt uppdrag att hitta någon ny partner som vill investera i det här läget. Även om aktierna torde vara så pass lågt värderade att Hockeyettan skulle bli tvungna att rea ut sin rättigheter för att över huvud taget ha någon möjlighet att få dem sålda (och vad skulle klubbarna som inte var nöjda med ATG-dealen då tycka om det?).
Sittande styre kommer så klart få väldigt svårt att sitta kvar. Det blir en förtroendefråga. Kommer klubbarna kunna lita på ett gäng som förvisso landade, men också kraschade, de viktigaste avtalet i organisationens historia? Det skulle vara en väldigt svag ledning i så fall. Och om den ska bytas ut, finns det ens kreativa krafter som är villiga att kliva in i det här läget?
Väldigt mycket är väldigt oklart.
Om klubbarna inte drar åt samma håll, om de inte är intresserade att driva ligan framåt och om ligaorganisationen inte är intresserad av att göra det som ligger i allas bästa. Om oenigheten är så pass stor som den verkar vara nu. Då har organisationen faktiskt spelat ut sin syfte. Då är den inte den kraft som den är tänkt att vara.
Då kan det avbrutna ATG-avtalet inte bara vara en gigantisk prestigeförlust. Då kan det rent av vara dödsstöten för organisationen Hockeyettan så som vi känner den.
Desktop ad in article Mobile ad in article
* * *
I det podcast-avsnitt (#136 Slutet för Hockeyettan?) jag och maestro Skoglund släppte tidigare idag diskuterar vi naturligtvis en hel del om just det havererade avtalet med ATG, men vi riktar även fokus mot annat.
Vi diskuterar det faktum att Karlskronas eventuella krasch kan bli Väsbys stora lycka, filosoferar kring Hockeyettans eventuella nykomlingar och huruvida den nya verkligheten efter corona eventuellt kan öppna dörren för de lite mindre klubbarna till toppen av ligan.
Vi funderar över Troja/Ljungbys målvaktsfilosofi (och ställer frågan var hamnar Anton Svensson?), Mörrums rightarplan, Hudiksvalls oprövade keepers och Strömsbros hemvävda satsning. Bland mycket annat.
Ni hör podden via iTunes, Acast, i andra lämpliga poddappar (sök ”Mjörnbergs Trashtalk”) eller här: http://www.mjornberg.se/2020/05/06/136-slutet-for-hockeyettan/
