- Det största tappet i hela ligan
- Kontinuitet - det viktigaste för Leksand
- “Det enda negativa med de senaste årens framfart”
- Drömvärvningen på backsidan?
Visst, man föll i fyra raka matcher mot Örebro i slutspelet för ett år sedan. Trots det går det inte att säga något annat än att säsongen var en stor succé. Björn Hellkvist uträttade närmast mirakel med ett på förhand ganska nedsnackat Leksandslag.
I år slutade Leksand åtta. En, sett till den moderna historien, oväntat hög placering för Leksand. Men också en placering som, efter fjolårets succé, får ses som ett misslyckande.
Vad var det som gick fel?
Det ska jag försöka bena ut med sju kategorier som ser tillbaka på den här säsongen - och en frågeställning kring hur framtiden ser ut efter den här oväntat svaga säsongen.
Läs analysen av Linköping här.
Läs analysen av Brynäs här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
“Leksands förtroende för Axel Brage var ungefär lika stort som svenskarnas förtroende för Postnord”.
Så skrev jag i min analys av Leksand inför den här säsongen. Det var med andra ord väldigt tydligt att Kasimir Kaskisuo behövde bli en succé för att Leksand skulle bli ett lag att räkna med. Kaskisuo fick, som väntat, speltid i 46 av 52 matcher och hade 2730 minuter i kassen. Det var 130 minuter, alltså drygt två hela matcher, fler än tvåan Veini Vehviläinen. Björn Hellkvist hade ett ungefär lika obefintligt förtroende för Brage den här säsongen, alltså.
Men hur gick det då? Kaskisuo visade under stundom att han är en jäkligt duktig målvakt, och att det inte var någon slump att han trots allt varit på gränsen till NHL. Men han hade svårt att hålla uppe sin högstanivå speciellt länge. Och det är förstås problematiskt för en målvakt som är tänkt att spela mest av alla i hela ligan.
Kaskisuo räddade flest skott av alla målvakter och var i de flesta andra kategorier helt okej. Han var medelbra vad gäller räddningsprocent, både totalt och i skottsektorn, samt om vi ser till räddningsprocent i lika styrka. Där släppte han dock också in flest mål av alla målvakter - men det kan vi snarare tillskriva faktumet att han spelade så vansinnigt mycket.
Axel Brages säsong har jag inte nämnt - och det finns en anledning till det. Han spelade för lite för att sätta något som helst avtryck. Nu kommer han lämna Leksand och det är nog bra för alla inblandade. Kasimir Kaskisuo får dock, likt hans företrädare Janne Juvonen, en chans till på sig att visa att han håller måttet som förstemålvakt.
UTROPSTECKNET
Calle Själin var en av SHL:s bästa backar under säsongsinledningen. “Hajpen” kring den unge backen stannade sedan av allt eftersom, men summerar vi hela 22-åringens säsong kan ingen säga något annat än att han fick ett enormt genombrott.
Själin fick testa på landslagsspel och lär säkert ha NHL-erbjudanden på bordet också. När han fick spela med den ständigt underskattade Matt Caito hade Leksand ett av ligans bästa backpar att tillgå.
Tog stora kliv både offensivt och defensivt. Som belöning ökade han sin speltid enormt. Från cirka 15 minuter per match till ungefär 20. I lika styrka hade han förra säsongen sjätte mest speltid av Leksands backar - i år var det bara Matt Caito som spelade mer. Det kan förstås i viss mån förklaras av Leksands enorma skadeproblem på backsidan, men faktumet att Själin tog sjumilakliv spelmässigt kan ingen förneka.
Gjorde lika många poäng som Jesse Virtanen i lika styrka och var med det precis utanför topp-tio i backarnas poängliga i den spelformen. Riktigt tjusigt genombrott! 
BESVIKELSEN
När jag inför säsongen skulle peka ut tre nyckelspelare i Leksand var Ben Thomas en av dem, då jag var lite osäker på hur bra Leksands backsida var. Sen blev backsidan successivt sämre till följd av skador. Johan Fransson försvann redan innan säsongen drog igång och det gjorde att jag kände att Thomas behövde bli en succé för att backsidan skulle hålla.
Thomas blev ingen succé.
Björn Hellkvist hade inte alls något förtroende för backen, som fick se sina spelminuter bli färre och färre. Till sist försvann han till Växjö där han fått en bättre roll och också spelat bättre. Ofta har han legat en bra bit över 20 minuters speltid i Lakers. I Leksand snittade han inte ens 14 minuter. Ett rejält misslyckande.
Frågan är dock om min besvikelse verkligen ligger på Ben Thomas, som ju i mitt tycke inte var så dålig som det framstått, eller om min besvikelse i själva verket ligger på Björn Hellkvists ovilja att spela Thomas?
COACHERNA
Björn Hellkvist kom in och tog hela Leksand med storm när han ledde dem till en osannolik tredjeplats för ett år sedan. I år fanns det en period under säsongen då man kände att laget var på väg mot något liknande. De spelade en virvlande hockey och de underliggande siffrorna pekade mot att Leksand var en genuin kandidat till seriesegern.
Att Hellkvist coachade Leksand till en åttondeplats, 25 poäng bakom serieledande Rögle, får därmed ses som ett ganska stort misslyckande. Visst, ur en historisk synvinkel är en åttondeplats för Leksand mer än godkänt - de senaste 20 åren har man bara slutat högre två gånger - men med den dyra spelartrupp och med de spetsspelare Leksand har är det inte godkänt.
Frågan är dock hur mycket som kan skyllas på Björn Hellkvist - och hur mycket som kan skyllas på att den assisterande tränaren Fredrik Hallberg tvingades avbryta säsongen efter att ha åkt på den fruktansvärda sjukdomen njurcancer. Hallberg sjukskrevs den 18 januari och efter det att han försvann kunde Leksand aldrig riktigt vända sin trend. Poängsnittet fortsatte efter det att successivt sjunka. Framför allt blev deras defensiv ruskigt svag utan Hallberg på bänken. De släppte in 3,2 mål per match efter det att hans säsong tog slut.
Kan det ha att göra med att man var en man kort på tränarbänken?
Björn Hellkvist kändes under stundom energilös i intervjuer och på bänken - och det vill till att han tänder till igen. Nästa säsong gör han sin tredje säsong som huvudtränare i Leksand - och så länge har han faktiskt aldrig varit huvudtränare i en och samma klubb.
SPORTCHEFEN
Jag tycker att Thomas Johansson i mångt och mycket gjorde det han skulle. Han försökte spinna vidare på den modell som gjorde Leksand framgångsrika förra säsongen, med en gjuten förstemålvakt, med en kanske något billigare backsida - och sen lastades det på en enorm spets som i mångt och mycket bestod av importer.
Kasimir Kaskisuo var ungefär så bra som jag hade väntat mig i kassen, backsidan var väl ungefär så bra som jag hade trott innan alla skador kom och sabbade allting, och offensiven var under stora delar av säsongen precis så sprakande som jag hade trott på förhand.
Det jag möjligen kan kritisera “Tjomme” för var hanteringen av Ben Thomas. Att han släppte honom köper jag. Det var uppenbart att Björn Hellkvist inte hade förtroende för backen. Men att Tobias Ekberg var den enda backen de värvade in under säsongen ställer jag mig lite frågande till. Det är möjligtvis där jag kan tycka att Thomas Johansson kunde gjort mer.
Men med det sagt stod Johansson överlag för ett väldigt starkt sportcheferi igen. Han värvade Max Véronneau och lyckades förlänga med såväl honom som Matt Caito. Exempelvis. Han värvade “hem” Maek Hrívik när möjlighet gavs. Och han förlängde också kontraktet med Björn Hellkvist, som jag trots allt tror är helt rätt tränare för Leksands del.
“Tjomme” är helt rätt person för Leksand - och förlängde ju själv kontraktet med Leksand också.
SNACKISEN
Det fanns många snackisar med Leksand den här säsongen. Något jag fastnat lite extra för var dock Max Veronneaus enorma målproduktion. Karln gjorde 34 (trettiofyra!) mål och levererade en av de bästa säsongerna vi sett någon göra under 2000-talet. Helt sanslöst, egentligen.
Att Veronneau var en spelare av hög, hög SHL-klass såg vi redan i Oskarshamn förra säsongen. Då gjorde han tolv mål på 25 matcher, vilket skulle ge runt 25 mål under en hel säsong. Hade Veronneau gjort 25 mål hade det setts som en succé. Han gjorde 26 - i lika styrka! 26 mål i lika styrka är helt sanslösa papper. Och då kan vi också lägga till ytterligare åtta mål i andra spelformer.
Veronneaus skridskoåkning i kombination med hans målfarlighet gjorde att vi fick se en extraordinär säsong från en spelare vi inte ser speciellt ofta i svensk ishockey. Faktumet att han nosade på tvåsiffrigt i antal mål i frilägen säger egentligen allt om vilken sanslös målskytt han är.
Nu får vi se om NHL väntar för Veronneau, och om han lyckas slå sig in där. Eller om vi kanske får se honom i Leksand i någon form även nästa säsong?
DET STATISTISKA
Höga toppar och djupa dalar. Så kan vi kortfattat summera Leksands IF:s säsong. Men hur såg det ut rent statistiskt?
- Björn Hellkvist gjorde sin andra raka säsong som tränare för Leksand. En närmast unik bedrift det senaste decenniet. Kolla bara in det här: Vet ni när Leksand senast inledde en säsong med samma head coach som inledde även säsongen dessförinnan? Det var, sjukt nog, 2014/2015. Det var nämligen den tredje och sista säsongen som Andreas Appelgren inledde en säsong som huvudtränare.
- Leksand gick back 19 poäng jämfört med förra säsongen. Inget annat lag tappade fler poäng.
- Slår man ihop powerplay- och boxplayprocenten var Leksand tredje bäst i SHL, med drygt 103 procent. I boxplay var man trea, riktigt bra, men i powerplay var de ett mittenlag. Inte godkänt, med tanke på de spelare de hade i laget.
- Leksand gjorde åtta mål färre än förra säsongen - och släppte in 20 mål fler. Ett rejält tapp, kan man lugnt säga.
- Precis som tidigare var Leksand ett väldigt underhållande lag att titta på - och de spelade en frejdig offensiv ishockey. I offensiv skottsektor sköt de tredje flest skott - och låg på närmast exakt samma nivå som under den succéartade säsongen 20/21. Det problematiska är att man släppte till betydligt fler skott i egen skottsektor den här säsongen. Bara Djurgården var sämre.
- Sedan Carter Camper anslöt till Leksand förra säsongen har han gjort 94 poäng i SHL - ingen har gjort fler. Faktum är att han är ganska klar etta. Tvåa Daniel Viksten står på 87. Trean Joakim Lindström står på 82.
- Ifjol stoppade Leksands målvakter drygt 91 procent av skotten. Den här säsongen nådde de inte upp i 90…
BLICKA FRAMÅT
Det kan verka dystopiskt när jag radar upp mindre smickrande statistik, som talar för att Leksand tagit rejäla kliv bakåt i stället för att etablera sig i toppen. Detta trots att man kanske till och med hade ett bättre lag nu, än det som kom trea.
Men det går inte att hävda något annat än att Leksand förstås är på helt rätt väg. De är på väg att göra något riktigt bra. Klubben mår bättre än på länge, och faktum är att en åttondeplats (där de kom) också var den plats Leksand kom på. Placeringsmässigt finns det egentligen inte så mycket att oroa sig för. Det jag oroar mig för är att Björn Hellkvist ännu inte satt något riktigt stabilt försvarsspel - och att han inte förmått Leksand att prestera kväll efter kväll efter kväll. Men får han ordning på det kommer Leksand till och med kunna bli en guldkandidat. Det faktum att klubben förlängt med såväl Hellkvist som GM Johansson gör också att man har kontinuitet på ledarsidan för första gången sedan Hedenhös.
Till kommande säsong har Leksand en målvakt, åtta backar och 14 forwards kontrakterade. Vi vet alltså redan nu hur truppen kommer se ut i stora drag. På målvaktssidan ser man ut att gå med Kasimir Kaskisuo och Mantas Armalis som ett målvaktspar som på pappret känns högintressant. Kaskisuo lär gå in som etta, men nu kommer han ha en målvakt som verkligen kommer pressa honom. Och framför allt kanske man kan dela upp speltiden typ 32-20 i stället för 46-6, som Leksand tvingats göra de senaste två säsongerna. Det kommer vara viktigt.
På backsidan finns det frågetecken för ett par spelare. Johan Fransson lär sluta, och då är man nere på sju kontrakterade backar. Calle Själin kan få NHL-kontrakt - och då är det bara sex backar kvar. Backsidan behöver oavsett vilket hottas upp rejält, för det är inte hållbart att man förlitar sig så mycket på Matt Caito som man gjorde den här säsongen. Jag skulle tro att Leksand landar in en back från KHL. Jag placerade tidigare Olle Alsing i Brynäs ifall Djurgården åker ut - men det är klart att Leksand också lär ligga bra till om Alsing vill vända hem till Sverige och spela i SHL. Han har en historia i klubben och skulle vara en perfekt pusselbit i nästa säsongs lagbygge. Jag tror också Lian Bichsel är mogen för att få ett jättegenombrott och ta en ledande roll.
På forwardssidan kommer Max Veronneau kanske försvinna till NHL. Men de andra stjärnimporterna är kvar. Då räknar jag in Marek Hrivík, vars nya kontrakt med Leksand ännu inte är officiellt. Men han kommer bli kvar. Tillsamman med Mikael Ruohomaa, Justin Kloos, Carter Camper, Carter Ashton och pånyttfödde Patrik Zackrisson utgör Hrivik en stark spets på forwardssidan. Där bakom finns Oskar Lang, Nils Åman och Emil Heineman som också tar små steg hela tiden.
Men känner jag Thomas Johansson rätt kommer han värva in en ersättare till Veronneau om kanadensaren försvinner. Kan det bli Peter Cehlárik? Om det blir slovaken som kommer in kommer Leksand definitivt ha en av ligans bästa forwardsuppställningar även kommande säsong.
Bristen på kontinuitet har varit Leksands stora bekymmer de senaste åren. Nu har man den både på ledar- och spelarsidan. Det är enormt viktigt för klubben - och en direkt förutsättning för att man ska etablera sig i högstaligan och till och med etablera sig som slutspelslag. Ett etablerat slutspelslag har Leksand inte varit sedan 90-talet, då de gick till slutspel varje år mellan 1992 och 1999.
Jag tänker hävda att framtiden ser ljus ut för Leksand. Men nu är “smekmånaden” över. Nu är jag inte så säker på om en åttondeplats kommer anses vara bra nog.
Det är egentligen det enda “negativa” med de senaste årens snabba framfart.
FOTNOT: Samtliga bilder kommer från Bildbyrån.
