- “Jag står här med dumstruten på”
- “Var något i hästväg”
- Snackisarna: För dålig hockey och för dålig publik.
- “Han hade fingertoppskänsla även när han inte gjorde någonting”
- Kommer de bryta med besvikelsen?
- Galna statistiken - som visar på Växjös stabilitet.
- Framåtblicken: Han lyfts fram som drömvärvningen.
- Kan de ersätta backstjärnorna?
Seriesegrare och svenska mästare. Växjö befäste sin position som svensk hockeys stora makthavare just nu.
Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.
Läs analysen av HV71:s säsong här.
Läs analysen av Linköpings säsong här.
Läs analysen av Leksands säsong här.
Läs analysen av Oskarshamns säsong här.
Läs analysen av Malmös säsong här.
Läs analysen av Brynäs säsong här.
Läs analysen av Rögles säsong här.
Läs analysen av Luleås säsong här.
Läs analysen av Timrås säsong här.
Läs analysen av Färjestads säsong här.
Läs analysen av Frölundas säsong här.
Läs analysen av Örebros säsong här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Inför säsongen rankade jag SHL:s 14 bästa målvaktspar. På sista plats kom Växjö, med motiveringen:
"Både Larmi och Åhman är unga och utvecklingsbara, och om någon av dem tar ett jättekliv under säsongen kommer jag stå här med dumstruten på. Åhman gjorde det bra efter förutsättningarna förra säsongen, men är ännu inte redo att ta en solklar förstaspade i ett topplag i SHL. Larmi var direkt dålig sedan han anslöt från Pelicans, och var knappt ens bättre än floppen Janis Kalnins.
Lakers hade förra säsongen SHL:s tolfte bästa räddningsprocent, alla spelformer inräknade.
Jag tror att blir Växjös förstemålvakt den här säsongen. Och hoppas, för Växjös del, att han kan ta ytterligare kliv."
Jag lämnade ju en liten öppning för att någon av dem skulle kunna få ett stort genombrott, men jag trodde snarare att det var Åhman som skulle få det. I stället tog Emil Larmi ett av de största kliven som någon spelare i hela ligan gjorde.
Emil Larmi var säsongen igenom en av säsongens bästa målvakter. Adam Åhman gjorde det också riktigt bra. Växjö hade säsongens bästa räddningsprocent, 91,3, och Larmi hade bäst räddningsprocent i både serien och slutspelet. Han släppte också in minst mål per match. Bara Linus Söderström var bättre på räddningar i skottsektorn. Hur man än vrider och vänder på det var Larmi, den på pappret kanske svagaste försremålvakten i SHL, en av de allra, allra bästa.
Och sen höjde han sig ju ytterligare i slutspelet.
Ja, det är tacksamt att stå i mål i Växjö Lakers. Men både Larmi och Åhman imponerade stort och gjorde ett redan urstarkt defensivt lag till än mer svårgenomträngligt. Och jag står, som jag var inne på i motiveringen ovan, här med dumstruten på.
Jag hade brutalt fel om Emil Larmi.
UTROPSTECKNET
Växjö hade åtminstone tre backar som hade varit förstaback i typ alla andra lag utom möjligen Skellefteå och Färjestad. Lukas Bengtsson, Joel Persson och Hardy Häman Aktell tillhörde SHL:s allra bästa backar den här säsongen. Och Brian Cooper var inte direkt dålig, han heller. Cooper och Lukas Bengtsson spelade faktiskt exakt lika mycket per match under grundserien: 19:55. Det var mest i laget.
Ja, faktum är att alla Växjös sex ordinarie backar (de fyra ovan plus Miika Koivisto och Keegan Lowe) låg mellan 18:27 och 19:55 per match. Jag vet inte om jag sett en så jämnt fördelad backsida någonsin tidigare. Ludvig Claesson var en extremt tydlig sjundeback, med drygt åtta minuters istid per match, och Amil Krupic var klar åtta och fick spela några få ströminuter när han väl fick lira.
Växjös backsida var verkligen något i hästväg den här säsongen. I min bok var den främsta av dem, men det går att argumentera för att både och Häman Aktell var ännu bättre. Jag har alltid gillat Häman Aktell och satte ett högt betyg på honom redan inför säsongen, men jag trodde nog att han var en spelare som hade max 25 poäng i sig offensivt. Men han smällde till med 36. Lika många som den erkänt superskickliga Joel Persson.
Bara Joey LaLeggia och Jonathan Pudas gjorde fler.
Det spelade ingen roll vilken match det var. Växjös backar dominerade ständigt från bakplan, och de gjorde också enormt viktiga mål vid flera tillfällen. Det vi minns allra främst är såklart Keegan Lowes avgörande, sent i den femte perioden i den första finalmatchen.
Jag tycker mig ha sett en ganska stor förskjutning i hur SHL-hockeyn spelas. Förut var det mer “hög forecheck” en intensiv press, och inte lika mycket “spel”. Nu ser jag en trend där det mer handlar om att ha spelande backar, och att stänga mittzonen. Och den typen av hockey hanterar Växjö bäst av alla. Hela nyckeln till det är de extremt spelskickliga backarna.
Det var hela guldnyckeln.
BESVIKELSEN
Det är svårt att vara besviken på ett lag som vann serien och vann SM-guld. Men ska jag hitta någon besvikelse är det nog ändå Joachim Blichfeld. Jag såg honom som en potentiell skyttekung, men det blev bara tio mål och totalt 24 poäng. Summor som väl är okej för många spelare i SHL, men som inte är bra nog för en spelare av Blichfelds kaliber. Var det någon i Växjö som skulle göra 20 mål var det han, liksom.
Han bidrog med en del mål och poäng i powerplay, men i fem mot fem skapade han helt enkelt för lite. Han producerade alldeles för lite sett till den speltid och roll han hade. Han var på intet sätt kass, man har ju sett betydligt sämre floppar än Joachim Blichfeld, men han var inte så mycket mer än “okej”. Han var en betydligt mer endimensionell spelare än jag hade räknat med.
Och för mig var det en besvikelse.
Samtidigt gjorde dansken en hel del viktiga mål i slutspelet. När det väl behövdes klev han fram och gjorde viktiga mål. Han har kontrakt ett år till, och om han blir kvar ser jag det inte som omöjligt om han tystar alla tvivlare och gör 20 mål nästa säsong i stället.
COACHERNA
Hur skulle det egentligen gå utan Sam Hallam vid rodret? Det var den fråga vi alla ställde oss inför säsongen.
Well, alldeles utmärkt, skulle det visa sig.
Jag har genom åren vid flera tillfällen tagit upp “Jörgen Jönsson-effekten". Under den skånske värmlänningens tid som assisterande tränare hade han en sällsynt förmåga att lyfta lag - och när han försvann från laget såg man ett ganska snabbt ras. Han har lyckats överallt. Och det talade ju onekligen för att han skull lyckas även som huvudtränare.
Spelare för spelare hade Växjö inte SHL:s bästa lag i år. Det kändes nästan som ett “budgetlag” i jämförelse med många av de skrytbyggen man haft genom åren. Därför tänker jag sätta en stor guldstjärna runt Jörgen Jönsson, och påstå att han ändå var den största anledningen till att man vann guld.
Det grundspel som Sam Hallam byggt upp (med viss hjälp av bland annat Jönsson) lyckades den nye huvudtränaren till och med förfina en aning. Växjö var ännu svårare att tränga igenom. Ännu jobbigare att spela mot. Ännu jämnare. Ännu bättre på att neutralisera motståndarnas stjärnor. Ännu bättre på att “hitta sätt att vinna” även när spelet inte stämmer.
Kollar vi det rent statistiska var man exempelvis överlägset bäst på att stänga till i egen skottsektor. De var bara tionde bäst offensivt - men hade ändå 90 fler skott i offensiv sektor än i den egna. Ser vi rent procentuellt på det var inget lag bättre än Växjö vad gäller att skapa målchanser i en match, kontra de man släppte till. Det säger egentligen allt om hur bra man var. Och sen tajtade man ju till ett redan sjukt bra försvar ytterligare i slutspelet.
Jag gillar också att han rätt och slätt hängde ut sina bästa spelare när de inte levererade. Och när man gör det någon enstaka gång så känns det genuint och det kan nog baske mig göra skillnad också. Jönsson visade många gånger den här säsongen vilken stor ledare han är.
Jag vill också lyfta fram Nicklas Rahm, som nu vunnit tre SM-guld som assisterande tränare. Och den kanske mest okända stjärnan i SHL: Fredrik Hellgren. Han blev assisterande tränare i Växjö 2007, när klubben var ett mittenlag i HockeyAllsvenskan och stjärnorna hette Peter Ström, Marcus Weinstock och… Robert Rosén. Och general managern hette… Henrik Evertsson.
Äsch, det har kanske inte hänt så mycket på 16 år, ändå…
Här kan du läsa mer om Jörgen Jönsson.
SPORTCHEFEN
Det här var långt ifrån det flashigaste eller bästa Växjö-laget Henrik Evertsson fått ihop. I alla fall inte om vi ser det spelare för spelare. Men som lag betraktat var detta absolut en av de främsta Lakersupplagorna. Det snackas ofta om att Växjö är ett köpelag utan klubbhjärta - men det fanns det inte tillstymmelse till i år. Ser vi till finalserien tycker jag exempelvis att Lakers spelade med ett helt annat hjärta än det mer hemvävda Skellefteå AIK.
Där fick verkligen Henrik Evertsson till det.
Men det sjuka är att det faktiskt finns en del värvningar inför säsongen som inte alls lyckades.
Joachim Blichfeld var en besvikelse, Jayden Halbgewachs var den “sista minuten-värvning” som man hade klarat sig utan, Kalle Kossila var en toppspelare i SHL - men han missade halva säsongen.
Dan Sexton var okej, men inte så mycket mer. Manuel Ågren fyllde sin roll väldigt bra, men var väl ingen succé. Det var värvningarna på backsidan, Lukas Bengtsson, Brian Cooper och e, som gav Växjö det lyft man behövde. Med god hjälp från Larmi, som kom in på slutet av förra säsongen. Däremot kom inte Joel Kellman, som också anslöt under förra säsongen och sen fick spela VM, alls upp i förväntad nivå.
Det man ändå får ge Evertsson är att han, möjligtvis med undantag för Halbgewachs, inte värvade för värvandets skull. Det märks inte minst på faktumet att han inte gjorde en enda värvning under säsongen. Det som normalt sett är Evertssons främsta egenskap. Han trodde stenhårt på det lag han och Jörgen Jönsson fått ihop, och valde att ligga lågt.
I år var det nog ett succédrag.
Han hade fingertoppskänsla till och med när han inte gjorde något - och bevisade återigen varför han (och assisterande sportchefen Patrik Hall) Är SHL:s främsta duo.
SNACKISEN
Jag vet inte om det någonsin tidigare har varit ett så stort fokus på hur tråkigt ett lag spelar, hur ointressant en SM-final är eller hur lite folk bryr sig om Växjö. Och ja, det går inte att säga annat än att Växjö Lakers fortfarande är “en ful ankunge” i SHL-toppen, och att det sticker i ögonen att man är så bra, att man har så många utländska spelare, så få från de egna leden och så lite publik på matcherna. Oskarshamn var exempelvis det enda laget i hela ligan som hade ett sämre publiksnitt. Så lär det vara även nästa säsong.
Jag kan förstå kritiken. Det är naturligtvis tråkigt att den där “hockeykulturen” ännu inte riktigt finns i Växjö som stad. Att man inte har så många andra rivaler än HV71. Att publiktrycket ofta är ganska sömnigt. Att man är ganska “känslokalla” i sina lagbyggen och inte drar sig för att bygga om mer eller mindre hela lag från en säsong till en annan. I den bästa av världar kommer hela laget från bygden, arenan är fullsatt varje match och det spelas en charmig hockey och alla matcher slutar 8-7.
Men det är ju inte riktigt det som ishockey går ut på. I alla fall inte på elitnivå. Växjö har hittat en modell som passar helt perfekt för dem. Hade samma sätt att jobba på fungerat i Karlstad, Gävle eller kanske Luleå? Sannolikt inte. Hade alla supportrar till alla andra lag velat se sitt lag jobba på samma sätt som Växjö? Sannolikt inte. Kanske inte ens om man fått fyra SM-guld på åtta år, för det.
Men. Det klubbhjärta Växjö Lakers kanske inte jobbar vrålmycket med i spelartruppen har ju funnits på annat håll. Klubbidrektören Johan Markusson har tröjan i taket i VIDA Arena. Sportchefen Henrik Evertsson kom till klubben 2004. Ass.coachen Fredrik Hellgren kom 2007. Sam Hallam blev under sina tio år i Växjö en av svensk hockeys största tränare genom alla tider. Och jodå, det både finns och har funnits en del trotjänare i spelartruppen också. Alla lag hade velat ha en eller en Robert Rosén.
Men så här är det. Så länge Växjö är så här bra kommer de här diskussionerna finnas. De får leva med det. Vi får leva med det. Men ska jag vara ärlig tror jag inte man bryr sig ett skvatt om det. Och varför skulle de?
De sitter högst upp på tronen, och visar inga tendenser till att kliva av den tronen framöver. .jpg)
DET STATISTISKA
- Vi börjar med det viktigaste: Växjö tog 102 poäng - den näst högsta poängsumman de haft.
- Den här säsongen var kusligt lik säsongen 20/21. De gjorde lika många mål, tog lika många poäng - och släppte in ett enda mål färre.
- Faktum är att det här var tredje säsongen i rad Växjö sköt exakt 153 mål.
- Växjö var grymt bra på att kontrollera matcherna. De hade bäst corsi av alla.
- De var också bäst av alla i boxplay - och slår vi ihop BP och PP var bara Linköping bättre.
- Bredden imponerade i Växjö. Det såg vi inte minst i slutspelet - där tolv spelare gjorde mellan sex och nio poäng.
- Robert Rosén nådde den här säsongen exakt 400 poäng i SHL-historien. Han är med det delad 25:a genom alla tider, och tredje bäst av alla som spelade i SHL förra säsongen. De som är före är Joel Lundqvist (som nu slutat) och Joakim Lindström (som kanske slutar). Även Roséns framtid är ju oklar.
- Martin Lundberg tog sitt femte SM-guld. Ingen har fler, sedan SHL/Elitserien startade 1975. Jörgen Jönsson, Peter Nordström, Challe Berglund och Mikael Johansson har lika många.
- Växjö har sanslösa 16-4 i matcher i de fyra finalserier de spelat.
BLICKA FRAMÅT
Två målvakter, två backar och tio forwards är vad Växjö har på avtal till kommande säsong. Så länge ingen av Larmi eller Åhman får NHL-kontrakt kommer alltså ett av SHL:s bästa målvaktspar tillbaka. På backsidan är det Joel Persson och Brian Cooper som har avtal, och framåt har alla utom Rosén, Erik Josefsson, Glenn Gustafsson, Victor Stjernborg och Jayden Halbgewachs kontrakt. Jag hoppas verkligen att Rosén och Josefsson bestämmer sig för att köra en säsong till och jaga ett femte guld. Båda är fortfarande lite för bra och lite för unga för att lägga av, tycker jag.
Gustafsson och Halbgewachs blir inte kvar Gustafsson var grym ifjol, men fick det inte att stämma i år. Halbgewachs hör snarare hemma i den finska eller tyska ligan, enligt mig. Däremot är det nog inte omöjligt att Stjernborg blir kvar.
På backsidan avslöjade vi redan i februari att Eric Martinsson var nära spel i Växjö. Sedan dess har Expressen skrivit att affären är klar. LT har avslöjat att Södertäljes Filip Nordberg ansluter på forwardssidan. Expressen har avslöjat att båda bröderna Sylvegård värvas in.
Räknar vi in de spelarna har Växjö alltså tre backar och 13 forwards på kontrakt. Bestämmer sig dessutom Rosén och Josefsson för att stanna kommer sannolikt någon behöva lämna. Då kanske Blichfeld ryker, trots allt. Han är egentligen den enda jag ser som riktigt trolig att lämna. Hur som helst kommer Växjö ha en vass och framför allt väldigt bred forwardssida nästa säsong.
Backsidan kommer inte kunna bli lika bra. Man borde förlänga med Keegan Lowe, men Lukas Bengtsson lämnar och Hardy Häman Aktell lär få NHL-kontrakt. Det kommer inte gå att ersätta dem med likvärdiga backar. Eric Martinsson har i grunden en nästan lika hög potential, men frågan är om han fortfarande har sin tidigare nivå i sig?
Lucas Carlsson har gjort braksuccé i AHL, men inte fått så många chanser i NHL. Han lär få NHL-kontrakt på bordet, men vill han stanna kvar där borta om han riskerar att återigen få tillbringa en säsong i AHL? Han skulle annars vara en typisk Växjö-värvning, och nog skulle han kunna ersätta Lukas Bengtsson någorlunda, i alla fall?
Och förresten: Är det inte dags att Arvid Lundberg gör sin årliga flytt mellan Skellefteå och Växjö, igen?!
Eftersom många av de förmodade toppkonkurrenterna gjort minst en riktig supervärvning på backsidan skulle Växjö också behöva göra en sådan. De har en målvaktssida och en forwardssida som är bra nog för att vinna guld (om Rosén stannar), men just nu är faktiskt backsidan det som det finns lite frågetecken kring. Eftersom man byggde så mycket av sitt spel runt sin sanslösa backsida så är det extremt viktigt att man bygger en backsida som åtminstone är så nära som möjligt att vara lika bra som den man hade den här säsongen.
Men jag törs redan nu slå fast att man kommer vara ett lag att räkna med även i höst. Man har ju Jörgen Jönsson i båset - och han är närmast en garanti för att man ska gå långt i slutspelet.
FOTNOT:Samtliga bilder kommer från Bildbyrån.
