- “Hade räknat bort honom”
- “Blev i mångt och mycket fullträffar”
- “Då började det knorras på vissa håll”
- “Går inte att säga emot det”
- Inte varit bättre - på två decennier.
- “Det var där man förlorade”
- “Betydligt mer orolig för andra lag”
- Är stjärnbacken från AHL en drömvärvning? “Ett långskott”
Solklar jumbo ifjol - men en femteplats i år. Timrå tog ett jättekliv och var snubblande nära semifinal.
Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut. Desktop ad in article Mobile ad in article
Läs analysen av HV71:s säsong här.
Läs analysen av Linköpings säsong här.
Läs analysen av Leksands säsong här.
Läs analysen av Oskarshamns säsong här.
Läs analysen av Malmös säsong här.
Läs analysen av Brynäs säsong här.
Läs analysen av Rögles säsong här.
Läs analysen av Luleås säsong här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
När jag rankade SHL:s målvaktspar inför säsongen hade jag Timrå på 13:e plats. Jag skrev bland annat: “Timrå hade ifjol näst sämst räddningsprocent av alla lag i ligan. Blir det bättre i år? Ytterst tveksamt, tyvärr”.
Där gick jag fel. Helt fel. Faktum är att Timrå hade så bra som fjärde bäst räddningsprocent av alla lag. Och det kan ju framför allt tillskrivas Jacob Johansson, som gjorde sitt livs säsong från början till slut. Han var stora delar av säsongen en av SHL:s allra bästa målvakter.
Han var topp-fem både sett till GAA och räddningsprocent. I skottsektorn var han fjärde bäst (räknat på de som spelat minst tio matcher). I lika styrka var han sjua, men före namn som Lars Johansson, Marcus Högberg och Jhonas Enroth. Det såg jag inte direkt framför mig inför säsongen.
Men det som framför allt stack ut var förstås Johanssons speltid. Han spelade 2793 minuter i SHL - vilket var ungefär 260 minuter mer än någon annan. Det är en brutal siffra. Johanssons storspel gjorde att David Rautio till sist lessnade, eftersom han aldrig fick spela, och han drog till Schweiz. Karolus Kaarlehto fick spela några ströminuter och gjorde det väldigt bra, men han var förstås aldrig nära att hota .
Ni som läst mina texter i många år vet att jag ända sedan LHC-tiden tjatat om att jag trott att Johansson ska slå igenom och verkligen bevisa en gång för alla att han håller som en bra förstemålvakt i SHL. Nu tog han till sist det steget. Och om jag ska vara ärlig hade jag börjat räkna bort honom som en potentiell klassmålvakt.
UTROPSTECKNET
56 poäng ifjol. 81 poäng i år. Timrå nådde en helt ny platå i år. De gick framåt med 25 poäng, vilket naturligtvis var mest av alla. För att ni ska förstå vilket enormt lyft det är gick Brynäs framåt mest av alla lag förra säsongen - och de ökade då sin poängskörd med tolv poäng. Att Timrå är mer än dubbelt så bra säger en hel del. De tog alltså ungefär en halv poäng mer varje match. Det är sanslöst.
Att Timrå skulle gå framåt, med den storsatsning man ändå gjorde inför säsongen, förstod ju alla. Men att från en säsong till en annan gå plus med 25 poäng är ändå sanslöst, och det lär nog dröja innan vi ser ett lag göra samma blixtrande resa igen. Det är svårt att förstå att den klubb som förra säsongen kom sist, nu var snubblande nära att gå till semifinal.
Ser vi till poängsnitt var det här Timrås bästa säsong i högstaserien sedan lockoutsäsongen 2004/2005. Senast man var lika bra en “normal” säsong var 2002/2003. De åren snittade de 1,86 respektive 1,80 poäng per match. Nu låg man strax under 1,6. Det har till och med varit säsonger i HockeyAllsvenskan som man inte varit så här bra. Från 2013 till 2016 var de sämre i HockeyAllsvenskan, än de var i SHL den här säsongen.
Om inte det är ett utropstecken vet jag inte riktigt vad som kan klassas som ett sådant.
BESVIKELSEN
Ja, jag fick gräva riktigt, riktigt djupt för att hitta en riktig besvikelse. Det är klart att det går att säga att det var en besvikelse att David Rautio lessnade och försvann. Eller att Anton Wedin fick säsongen förstörd av skador igen. Framför allt det sistnämnda smärtar faktiskt en del, för det är inte speciellt ofta vi fått se en helt skadefri Wedin över en hel säsong. Tyvärr.
Ska jag hitta någon besvikelse så får det nog vara de inledande slutspelsmatcherna. Timrå kom ut oerhört svagt i kvartsfinalserien mot Örebro, och kändes inte alls redo. De spelade sig successivt in i serien och var i slutändan ytterst nära att faktiskt slå ut SHL-fyran och avancera till semifinal.
Jag vill inte sitta här och vara gnällig eller besviken egentligen, för säsongen som sådan var en framgång och det går inte att kritisera dem för att de åkte ut mot Örebro. Samtidigt slutade de femma i serien, och en så stor skillnad som det var rent spelmässigt i framför allt den första kvartsfinalen ska det inte behöva vara.
Med facit i hand var det där man förlorade den här slutspelsserien.
Men förhoppningsvis, för Timrås del, har man lärt sig något av det här. De lär vara betydligt mer startklara i ett eventuellt slutspel nästa år.
COACHERNA
Jag trodde verkligen inte på “Ante” Karlsson som ensam huvudtränare. Överlag kändes Timrås ledarstab som den klart svagaste i SHL, om vi ser till meriter och erfarenhet. Men jag blev motbevisad. Karlsson visade sig vara perfekt för det här laget, och han fick ihop alla bitar på ett sätt som jag inte tror att Fredrik Andersson hade lyckats med, även om han hade haft samma material att tillgå.
Framför allt satte “Ante” defensiven, vilket ju får ses som sanslöst starkt eftersom precis allting inför säsongen handlade om hur svag defensiv de skulle ha men att de skulle kunna vinna matcherna med 6-5. Men riktigt så blev det inte.
Ja, Jacob Johansson gjorde en oerhört bra säsong, men även de defensiva spelet i övrigt gjorde att Timrå blev svåra att få hål på. De var ett av ligans bättre defensiva lag. Och det med en backsida som, åtminstone inför säsongen, kändes som en av SHL:s svagare.
Jag trodde att det Timrå egentligen behövde var en tränare som skulle bejaka deras fruktade offensiv (en Johan Pennerborn-typ) och verkligen få alla offensiva krafter att spela ut. En coach som kunde spela efter Timrås styrkor, helt enkelt. Och jag är övertygad om att Karlsson gav Timrå ganska “fria händer” i offensiven.
Men det var tydligt att den defensiva strukturen var viktigast. Timrå var ett av ligans svåraste lag att skapa farliga målchanser mot och man var det ganska konsekvent. Högstanivån var, generellt, skyhög och jag tycker lägstanivån också var imponerande hög sett till vilken spelaromsättning man hade. Och det gjorde att Timrå kunde kvittera ett betyg som var “fem plus” för sin säsong, enligt “Ante” Karlsson själv.
Det går inte att säga emot det.
SPORTCHEFEN
Kent “Nubben” Norberg byggde ett riktigt bra lag den här säsongen, i alla fall. Tyvärr var det inte hans nuvarande klubb han byggde laget i…
Skämt åsido. Det är inget att hymla om att det fanns en viss osäkerhet runt hur Timrå skulle kunna gå vidare från “Nubben”, som ju avslutade med att bygga ett riktigt “Håll käften-lag” i Timrå. När ersättaren Kimmo Kapanen dessutom började bygga om Timrålaget mitt under säsongen, trots att man gjorde succé, började det knorras på sina håll. Det var till och med lite löst snack om att det fanns ett missnöje i spelartruppen eftersom Kapanen gick så hårt på det finska spåret.
Under säsongen försvann Joey LaLeggia, Nick Halloran, Jacob Blomqvist, David Rautio och Oliver Johansson (den sistnämnde på lån). Samtidigt hämtade Kapanen in Joonas Lyytinen, Axel Rindell, Magnus Pääjärvi, Karolus Kaarlehto, Simon Forsmark, Olli Palola och Panu Mieho. Det är väldigt enkelt att en typen av ombyggnation mitt under säsongen leder till ett missnöje och till en röra, och man ska aldrig underskatta riskerna med att “hierarkier förflyttas” och sådana saker.
Men man får säga att Kapanens ageranden i mångt och mycket blev fullträffar. Visst hade man väl haft nytta av flera av de spelarna man gjorde sig av med, men de som kom in var ofta bättre. Joonas Lyytinen var en av säsongens bästa “mitt i säsongen-värvningar”, och han gav backsidan mer balans än . LaLeggia spelade näst mest av alla spelare i SHL, och även om han gjorde det bra är det inte direkt något styrkebesked när han tvingas spela så mycket. Jag tycker också Magnus Pääjärvi var en helt annan spelare än i Malmö. Både Palola och Mieho var bättre än väntat, i mina ögon.
Kimmo Kapanen visade under säsongen att han är rätt man för Timrå. Han vågade gå på sin linje och fatta obekväma beslut - och fick verkligen ut något bra av det.
Nu är det nog ingen som saknar Kent Norberg längre.
SNACKISEN
Det fanns många snackisar i Timrå den här säsongen. Att “Nubben” försvann var en av dem. Att Kimmo Kapanen byggde om halva laget under säsongen var en annan. Att de slutade femma (!!!) och var nära semifinal var också en snackis.
Men den stora snackisen är hos mig ändå hur mycket Timrå fick ut av sin hemvändarfest.
Det är långt ifrån givet att det blir en succé när man plockar in en helt ny spets som ska gå in och mer eller mindre styra och ställa. Och framför allt kan det ta ett tag innan allt sätter sig. Här kändes det hur naturligt som helst från dag ett att Anton Lander, Jonathan Dahlén, Emil Pettersson och Anton Wedin skulle styra laget - och att övriga mer kändes som “birollsinnehavare”. Alla köpte in på läget och förstod vad som krävdes för att man skulle lyckas som lag.
- Jonathan Dahlén var nog kanske till och med en aning bättre än jag trodde han skulle vara. Han var grym i både grundserie och SHL. Jag tycker också att han är en av SHL:s bästa spelare när det kommer till att förändra en matchbild. Han är en av de vassaste när det gäller att driva sitt lag, och göra viktiga prestationer vid rätt tillfällen.
- Anton Lander var precis så bra som jag hade räknat med.
- Emil Pettersson var kanske något sämre än jag hade trott, rent produktionsmässigt, men kommer ändå undan med beröm godkänt. Han gjorde trots allt över 30 poäng och var en faktor i framför allt spelet fem mot fem. Där gjorde han det bra, och kunde absolut ha fått en bättre utdelning. I slutspelet var han glödhet och spelade säsongens bästa hockey.
- Anton Wedin fick säsongen förstörd med skador både på försäsongen och under säsongen. Utifrån förutsättningarna gjorde han det okej.
När allt kom omkring slutade de tre stora hemvändarna (Dahlén, Lander och Pettersson) etta, tvåa och trea i den interna poängligan. Det är långt ifrån givet att man får den utdelningen på den typen av stjärnvärvningar. Men i det här fallet tog man det ändå för givet på något sätt, och därför kanske de inte fått den credd de faktiskt förtjänade.
Och framför allt ledde de laget när det behövdes. De gjorde flest matchavgörande mål. De spelade grym hockey i slutspelet… De gjorde allt man kunde begära, helt enkelt.
DET STATISTISKA
- Som jag varit inne på fick defensiven ett rejält ansiktslyft. Ifjol släppte de in flest mål: 177. Den här säsongen släppte de in tredje minst (130).
- Faktum är dock att man “bara” gjorde fyra mål fler än ifjol - trots det urstarka spelarmaterialet.
- De tappade sin PP-kung Ty Rattie, men fick ändå igång PP-spelet på ett imponerande sätt. Timrå hade näst bäst powerplay av alla lag, med 25,4 procent.
- Faktum är dock att Timrå bara gjorde sjunde flest mål i powerplay. Hur går det ihop? Jo, man spelade nämligen näst minst minuter i powerplay. Över en timme mindre än Oskarshamn!
- Slår vi ihop powerplay och boxplay var Timrå tredje bäst.
- Anton Lander måste vara definitionen av “du vet vad du får”. Han gjorde nämligen 32 poäng. De senaste fem säsongerna har han nu gjort 30, 31, 32, 31 och 32 poäng i Ryssland, Schweiz och Sverige.
- Hemvändaren Jonathan Dahlén var lagets främste spelare i såväl powerplay som i lika styrka. I PP gjorde han åtta mål - bara och gjorde fler.
- Dahlén var för övrigt en av bara åtta spelare som gjorde både 20 mål och 40 poäng. Han sköt också tredje flest skott på mål av alla spelare, med 163. Snacka om att sätta avtryck under sin debutsäsong i SHL.
- Den sena värvningen Olli Palola gjorde sex mål på 13 matcher i SHL - och var den i hela ligan som hade högst skottprocent. Han gjorde mål på 20,7 procent av skotten. När jag intervjuade sportchef Kimmo Kapanen om vad han förväntade sig av Palola svarade Kapanen kort och gott: “Mål”. Han fick vad han önskade sig…
BLICKA FRAMÅT
Som läget är nu har Timrå en målvakt, sju backar och nio forwards klara. Sedan tidigare har Expressen avslöjat att Tim Juel kommer in som ny målvakt, och Sundsvalls Tidning spikade för en tid sedan fast att Filip Hållander blir nästa hemvändare som kommer in. Dessutom skriver Expressen att David Bernhardt ansluter, om inte MoDo går upp.
Två dundervärvningar.
Med Juel och Johansson kommer Timrå ha ett av ligans allra bästa målvaktspar, bestående av två av de målvakter som var bäst i SHL den här säsongen. Kampen om speltid kommer bli knallhård. Men klarar man bara av att hantera det har Timrå en superb situation på målvaktssidan, med två matchvinnarmålvakter.
Filip Hållander var grym när han var i Luleå, och spelade sig in i VM-truppen. Han är en drömspelare i en väldigt bra ålder, och han gör en redan bra forwardssida bättre.
Man tappar ett bra vassa namn, som Jakob Stenqvist och Elmeri Eronen, men dessa båda kommer man klara sig utan. Backsidan är redan bra som den är. Betydligt bättre än den man gick in i säsongen med. Men det jag kan sakna är en offensiv spetsback, utifrån att vi inte vet vad som händer med David Bernhardt eller om han är en spetsback även i SHL. Det är svårt att peka ut något givet drömnamn, men en spelare jag skulle rikta in mig på är Lucas Carlsson. Han har varit grymt vass i AHL den här säsongen, men bara fått göra ett par matcher i NHL. Om han känner att han vill ge upp NHL-drömmen skulle han kunna vara ett supernamn att få in. Med Brynäs ute ur bilden skulle andra SHL-klubbar säkert kunna intressera Carlsson. Det är ett långskott - men det vore en supervärvning.
Framåt är ju den stora frågan vad som händer med . Har han varit så pass bra att han får ytterligare en chans i Nordamerika? Eller kanske i Schweiz? Risken finns definitivt att han försvinner. Då ska han ersättas. Man har en “ersättare” i truppen i form av Anton Wedin som på grund av skador inte gjorde sig själv rättvisa, men man behöver värva någon spetsforward till. Dmytro Timashov? Han är i mångt och mycket en PP-specialist och kan absolut inte ersätta Dahlén i spelet fem mot fem. Lik förbaskat är han en spelare som skulle kunna sätta avtryck och säkert göra 30+ poäng även i Timråtröjan, även om han är en helt annan spelartyp än Dahlén. Han är dock en av SHL:s bästa powerplayspelare. Jag har dock svårt att se att han ska hamna i Timrå.
Men skulle Dahlén bli kvar tycker jag att Timrå redan har en spets som är väldigt, väldigt bra.
Man behöver i så fall främst värva in ett par billiga breddspelare, utifall att Erik Walli Walterholm, Robin Alvarez, Erik AnderssonAlbin Lundin eller någon annan sådan spelare försvinner. Där räknar jag med att Kimmo Kapanen återigen i första hand kikar på den finska ligan. Men jag kan även tänka mig att det finns halvspännande namn i HockeyAllsvenskan som skulle kunna ta klivet upp i Timrå och göra det bra där. Jag tänker på spelare i “Erik Borg”-klassen, om ni förstår vad jag menar. Men där borde Timrå numera vara en attraktiv klubb för flera spelare.
Timrå har i mångt och mycket rätt spelare under kontrakt. De har en spikad målvaktssida, en så gott som spikad backsida och en forwardssida där de, som det ser ut nu, får behålla alla de bästa spelarna. I en stentuff SHL kommer de kunna hävda sig även nästa år. Just nu ser jag ingen oro för deras framtid i högstaligan. Då är jag betydligt mer orolig för andra lag.
TV: Har MoDo tuffheten för att gå upp?
