- Lyfter fram nyckelpersonen: “Kan inte vara en slump”
- Möllers brutala säsong.
- Pudas galna siffror.
- “Ska ha beröm för många saker - men…”
- Kritiken: “Det var uppenbart att det saknades”
- Framåtblicken: Tre frågor som avgör Skellefteås framtid.
- Han är den stora drömvärvningen.
- “Var det här deras stora chans?"
En andraplats i serien - och en andraplats i slutspelet. Skellefteå gjorde på nytt en fenomenal säsong, men fick på nytt se sig besegrade när det gällde som allra mest.
Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.
Läs analysen av HV71:s säsong här.
Läs analysen av Linköpings säsong här.
Läs analysen av Leksands säsong här.
Läs analysen av Oskarshamns säsong här.
Läs analysen av Malmös säsong här.
Läs analysen av Brynäs säsong här.
Läs analysen av Rögles säsong här.
Läs analysen av Luleås säsong här.
Läs analysen av Timrås säsong här.
Läs analysen av Färjestads säsong här.
Läs analysen av Frölundas säsong här.
Läs analysen av Örebros säsong här.
Läs analysen av Växjös säsong här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
När jag inför säsongen rankade SHL:s bästa målvaktspar hade jag Skellefteå på femte plats. När jag betygsatte alla spelare i SHL inför säsongen gav jag Gustaf Lindvall en femma, alltså högsta betyg, och Linus Söderström fick en blygsam tvåa. Anledningen till det var givetvis inte att Söderström är en dålig målvakt i grunden, utan helt enkelt för att han haft enorma skadeproblem och inte visat så mycket på senare tid. Jag skrev också att “Vi vet att Krister Holm är en målvaktstränare som fått sanslöst hög utdelning på mer eller mindre alla burväktare han jobbat med på senare år. Får han Söderström att ens komma nära den nivå han höll i HV kommer Skellefteå AIK ha SHL:s bästa målvaktspar den här säsongen också.”
Tyvärr fick vi ju inte se Lindvall/Söderström kampera ihop speciellt länge. Lindvall stod sin sista match redan den 27:e oktober, och om vi ska vara ärliga hade han ju blivit rejält överglänst av Linus Söderström fram tills dess också. Gustaf Lindvall gick inte att känna igen. Söderström hade garanterat blivit Skellefteå AIK:s förstemålvakt även om Lindvall hade kunnat fortsätta spela den här säsongen.
Man kastade in Alexander Hellnemo i leken, också, och även han imponerade när han spelade. Även Frans Tuohimaa kom in och gjorde väl ett habilt intryck de få matcher han spelade. Men Lindvall, Hellnemo och Tuohimaa var i ärlighetens namn inget annat än statister. Det var Linus Söderströms show hela vägen.
Söderström var nog SHL:s bästa målvakt, sett till grundserien. Han var förvisso efter Emil Larmi vad gäller insläppta mål per match och räddningsprocent, men vassare än Larmi i räddningsprocent i lika styrka och räddningar i skottsektorn. Han var helt fenomenal säsongen igenom och ligger med i den absoluta toppen, oavsett vilken kategori vi tittar på.
Och därför vill jag återigen lyfta fram Krister Holm. De senaste två åren går det att argumentera för att Skellefteå haft bäst målvaktspar. Först med Gustaf Lindvall och Arvid Söderblom, och sen med Strauss Mann som parhäst till Lindvall. Nu har Lindvall en tuff säsong, men i stället spelar Linus Söderström kanske sitt livs hockey. Det kan inte vara en slump att Lindvall, Söderblom, Mann och Söderström tillhört SHL-toppen under sina år i Skellefteå.
Tyvärr har det ju ett pris, och i det här fallet är det att man tappar Alexander Hellnemo.
UTROPSTECKNET
Oscar Möller har hunnit bli 34 år. Men jag undrar jag, om inte det här var hans bästa säsong i karriären. Skellefteåkaptenen har varit en av SHL:s fem bästa forwards sedan 2013 (minus de två åren han spelade i KHL) och det var inget undantag den här säsongen. Hur vi än vänder och vrider på det gjorde Möller en alldeles sanslös säsong - igen.
Han vräkte in mål (23), och slutade tvåa i skytteligan. Han öste in poäng (44) och slutade femma i poängligan. Den mål- och poängnoteringen var hans näst bästa i SHL-karriären. I vanlig ordning var han också en av de forwards som drev spelet allra bäst, och levererade bäst i fem mot fem-spelet. Han följde också upp det genom att göra ett väldigt, väldigt bra slutspel i stora delar.
Få spelare i ligan är närmare att kunna klassas som “kompletta".
Oscar Möller har kontrakt till 2025. Då kommer han vara 36 år. I nuläget finns det absolut ingenting som tyder på att han inte kommer vara en absolut, absolut toppspelare även då.
BESVIKELSEN
Det är svårt att sitta och gnälla på ett lag som slutade tvåa i grundserien och som, med lite flyt, hade kunnat vinna SM-guld också. Hade Skellefteå avgjort match ett i finalserien, ni vet den där långa förlängningen, hade det kunnat se helt annorlunda ut efter det.
Men faktum är att jag tycker att Skellefteå aldrig riktigt fick ihop alla bitar i slutspelet. Jag tycker att man hade ett lag som skulle vinna SM-guld. Så enkelt är det. Och ja, det är på sitt sätt imponerande att man tog sig till final sett till att formen inte var den bästa i slutspelet. För låt oss vara ärliga: i slutspelet handlade det mer om moral och en jäkla kämpaglöd, än något skönspel.
Skellefteå var riktigt illa ute i såväl kvartsfinalen mot Rögle som semifinalen mot Örebro. Det var grymt starkt att lyckas vända de båda serierna, men spelmässigt lossnade det aldrig riktigt. Man spelade verkligen inte sin bästa hockey för säsongen när det gällde som mest. Att man blev nedstängda av ett kolossalt skickligt och äckligt disciplinerat Växjö i finalen är väl en sak - men man var faktiskt inte spelmässigt vassare än varken Rögle eller Örebro heller.
Jag tror man kommer gräma sig ordentligt över den här finalförlusten. För man gav aldrig riktigt sig själva chansen.
COACHERNA
Robert Ohlsson gjorde “Bulan” Berglund sällskap i kategorin: “Tränare som har förlorat SM-finaler med två olika lag men aldrig vunnit guld som huvudtränare”. “Bulan” med Brynäs och Luleå, Ohlsson med Djurgården och Skellefteå.
Överlag har 48-åringen ju gjort ett kanonjobb i Skellefteå. Man har slutat trea och tvåa i grundserien och i år blev det en finalplats. Skellefteå hade inte slutat topp-tre sedan 2016, innan Ohlsson tog över inför förra säsongen. Skellefteå är på många sett också det mest kompletta laget, spelmässigt. De lyckas tillhöra toppen både sett till offensiven och sett till det defensiva spelet. Medan Växjö är mer ett defensivt renodlat lag har Skellefteå lyckats vara otroligt bra i båda delar.
I Djurgården hade Ohlsson ofta en mer defensiv approach. Där fokuserade han på att man skulle arbeta ner sina motståndare och vara tajta bakåt. Han hade inte sådär våldsamt många skickliga spelare att jobba med i Djurgården. Det har han haft i Skellefteå - och har då visat att han klarar av att vara spelförande och spela en offensiv ishockey av hög klass också. Utan att för den sakens skull tumma på defensiven. Man gjorde flest mål och släppte in näst minst - precis som förra säsongen. Man sköt flest skott i offensiv skottsektor och släppte till tredje minst. De tillhörde de bästa lagen när det gäller att skapa farliga målchanser framåt, och när det gällde att undvika att släppa till dem.
Ohlsson ska helt enkelt ha beröm för väldigt många saker. Han gjorde succé redan ifjol men gjorde sitt Skellefteå AIK ännu mer svårspelat den här säsongen.
Efter nyår hade man betydligt djupare dippar i spelet, och ser vi från februari och framåt var Skellefteå “bara” femte bäst. Man peakade helt enkelt lite för tidigt, och lyckades inte riktigt hitta den där stabiliteten man hade före nyår.
Och i finalserien blev Ohlsson utcoachad av Jörgen Jönsson. Han hade ingen plan B över huvud taget utan tvingades se på när Växjö stängde ned Skellefteå AIK i match efter match. Hade någon annan coach gjort det bättre? Tveksamt. Men det gör ju inte att jag inte kan kritisera honom för det.
SPORTCHEFEN
Erik Forssell fortsätter göra ett gott jobb och ser hur hans Skellefteå AIK successivt blir bättre för varje år. Han tappade inte riktigt lika många toppspelare till den här säsongen som till förra. Inför förra säsongen skulle han ersätta Arvid Söderblom, Philip Broberg, Arvid Lundberg, Jonatan Berggren, Jesper Frödén, Andreas Wingerli och framför allt Pär Lindholm. Nu var det i första hand Strauss Mann, Filip Roos, Michael Kapla och Linus Karlsson som skulle ersättas.
Mann ersattes med en ännu bättre målvakt. ersattes av beprövade Arvid Lundberg. Linus karlsson skulle väl ersättas av Max Lindholm. ersattes däremot inte på allvar förrän Linus Högberg kom in under våren. Att Roos skulle få NHL-kontrakt var oväntat, men när han väl fått det hade Forssell ändå relativt lång tid på sig att ersätta honom. Med tanke på hur bra laget gick förstår jag att man inte gick ut och panikvärvade under hösten, men det var ändå tydligt att man behövde en back till. Måns Forsfjäll, Anton Olsson och Axel Sandin Pellikka tog väl sina steg - men hade en bit upp till Roos nivå. Sen kom som sagt Högberg in, och han gjorde det väldigt bra.
Efter sucéerna med Jesper Frödén och Linus Karlsson hoppades nog Skellefteå att skulle bli nästa allsvenska snajper att slå igenom i klubben - men så blev det inte riktigt. Lindholm gjorde för all del en klart godkänd säsong, men var inte bra nog för att ersätta Karlsson. Och det var såklart inte sannolikt att han också skulle gå in och göra 20 mål och 40 poäng.
Under säsongen kom både Adam Mascherin och Melker Karlsson tillbaka, men de var långt ifrån sina tidigare nivåer. Och återigen går det att kritisera Erik Forssell för att han nog gick in i säsongen med en något för tunn trupp. Det var ju samma diskussion under förra säsongen.
Som jag var inne på tidigare kan jag förstå varför man inte gick ut och värvade vad som än fanns på marknaden, men det var i slutändan uppenbart att det saknades en sista, liten pusselbit. Linus Högberg blev den pusselbiten på backsidan, men på forwardssidan saknades det något mer. Melker Karlsson och Adam Mascherin spelade för lite och var inte bra nog när de väl spelade.
Forssell gjorde det mesta rätt även den här gången, men saknade det där sista lilla för att få högsta betyg.
SNACKISEN
Skellefteå var på en mäktig rekordjakt under säsongen. Faktum är att de också tangerade det mäktiga vinstrekordet, med 16 raka vunna matcher. Från 26:e oktober till femte januari vann alltså Skellefteå samtliga matcher de spelade. Under de 16 matcherna hade man den alldeles enorma målskillnaden 59-23 och vann alltså matcherna i snitt med 3,69-1,44.
Helt galna siffror.
Färjestads rekord från säsongen 01/02 tangerades alltså - och det säger en del eftersom Färjestad då hade ett av tidernas bästa lag i Elitserien/SHL. Men när man hade chansen att ta över rekordet på egen hand föll man med 3-1 borta mot Oskarshamn, den femte januari.
Man föll helt enkelt på målsnöret där. Det gjorde däremot inte Linus Söderström, som under säsongen satte ett mäktigt, mäktigt rekord. Succémålvakten satte rekordet mitt under Skellefteås segersvit, den 30:e december.. Han höll nollan i 228 minuter och 39 sekunder och slog därmed Alexander Saláks tio år gamla rekord för längsta nolla.
Då hade Söderström stått 15 matcher under säsongen, vunnit 13 och hållit nollan i fem. Helt, helt galna siffror.
Så: Skellefteå tangerade ett mäktigt rekord, och slog ett annat mäktigt sådant.
DET STATISTISKA
- Sett till poäng var det här Skellefteås bästa säsong sedan 2016. Då tog man 111 poäng för tredje säsongen i rad. Nu tog man 99.
- Tre år i rad hade Skellefteå släppt in exakt 122 mål. Nu blev det 118.
- Skellefteå gick upp i SHL 2006 och har sedan dess slutat topp-sex samtliga säsonger utom de första två. Det här var 15:e säsongen i rad de slutade topp-sex.
- Skellefteå hade ledningen flest gånger under grundserien - och låg under vid färst tillfällen.
- Jonathan Pudas slutade fyra i poängligan och var den första backen att sluta topp-fem sedan Kodie Curran blev tvåa säsongen 19/20.
- Det här var andra året i rad Pudas vann backarnas poängliga. De senaste två säsongerna har han gjort 89 poäng på 92 matcher. Patrik Karlkvist är överlägset bäst, på 113 poäng. Sen kommer Jonathan Johnson och Ryan Lasch på 90. Sen kommer alltså Adam Tambellini och backen Pudas.
- Mer Jonathan Pudas: Han var inne på fyra mål framåt i boxplay - och bara två bakåt! Han gick alltså plus i boxplay.
- Skellefteå gjorde nio mål i BP, vilket var klart flest. Rögle var näst vassast, med fem.
BLICKA FRAMÅT
Det finns en del stora frågetecken runt Skellefteå. Frågetecken som i ganska stor utsträckning kommer ha en stor inverkan på klubbens framtid:
- Blir Jonathan Pudas kvar? Han har tillbakavisat ryktena som placerat honom i Schweiz, men man brukar ju säga “ingen rök, utan eld”.
- Får Linus Söderström NHL-kontrakt? Blir han kvar har Skellefteå ligans kanske vassaste målvaktspar. Annars får man förlita sig på Gustaf Lindvall igen. Kommer han bli lika bra som tidigare?
- Fortsätter Joakim Lindström spela? Magkänslan säger att han lägger av, eftersom det in i det sista var osäkert om han ens skulle spela den här säsongen. Orkar han satsa en säsong till?
Får Skellefteå tre positiva besked där, då ser det ljust ut även framöver. Skulle man få negativa besked i de tre funderingarna ovan…då kommer Erik Forssell få ett minst sagt knepigt jobb att bygga en slagkraftig trupp till kommande säsong.
Som läget är nu har man två målvakter, åtta backar och tio forwards på kontrakt. Målvaktssidan och backsidan är alltså i stort sett klara, förutsatt att ingen lämnar. Söderström och Lindvall är som sagt urstarka. En backsida där Pudas och Forsfjäll spelar i första backpar, Lundberg och Salomonsson i andra och Sandin-Pellikka och Granberg i tredje ser också väldigt bra ut. Då har man Anton Olsson och Oskar Nilsson som sjua och åtta. Defensiven blir alltså oförändrad.
De tappar Andreas Wingerli, Albin Sundsvik och Tom Kühnhackl. De tappar sannolikt också Rickard Hugg, och om jag får gissa blir det alltså ingen Joakim Lindström nästa säsong heller. Vi vet också att varken Melker Karlsson eller blir kvar. Det är på forwardssidan som Erik Forssell kommer behöva hitta nytt blod till kommande säsong.
Anton Heikkinen är redan klar. Sett till den framgång Skellefteå haft i sina allsvenska värvningar förutsätter jag att han kommer bli en lyckad värvning. Det har också ryktats om namn som Pierre-Édouard Bellemare och Oscar Lindberg, som båda har varit med och vunnit med Skellefteå förut och som skulle göra massvis med nytta för laget. Skulle man få in dem är det bara att gå vidare från Filip Sandberg. Annars blir det lite för tjockt med lite för många forwards som kommer vara lite för dyre. Varken Bellemare eller Lindholm är dock någon poängkung. Det måste därför in minst en spetsforward, som kan ersätta Rickard Hugg. Och där är drömnamnet, förstås, Jesper Frödén. Han är en drömvärvning för de flesta lagen i SHL, men jag utgår kallt från att Skellefteå har förstatjing, om han väljer att komma hem. Där har Skellefteå en spelare för förstakedjan, som kan nosa på 50 poäng. Jag tror också att Max Lindholm kommer bli bättre och få ett lyft säsong två. Han lär göra omkring 30.
Ska jag spekulera i kedjeformationer skulle Skellefteå kunna ställa upp med Frödén, Lindberg och Heikkinen i en kedja, Möller, Pär Lindholm, Max Lindholm i en kedja, Bellemare, Jonathan Johnsson och en annan ny forward eller i en kedja, och sen en fjärdekedja med Simon Robertsson, Linus Lindström och Elias Stenman/Theo Keilin.
Det är en ändå en stark forwardssida, får man säga. Både bred och spetsig. Sen måste jag erkänna att jag är osäker på hur troligt det faktiskt är att Bellemare kommer ansluta. Men även utan honom står Skellefteå på en väldigt, väldigt hög platå. Man har kommit långt i sitt lagbygge redan nu.
Skellefteå har, om man får behålla de spelare jag skrivit om ovan, egentligen alla förutsättningar att bli ett topplag även nästa säsong. Men frågan är om man kommer kunna bli så mycket bättre, eller om det här var den högsta nivå man kommer kunna nå? De kommer definitivt gå in i nästa säsong som en av mina hetaste guldkandidater, i alla fall om de får in Lindberg och Frödén, men de kommer ändå ha en del att bevisa i ett slutspel. Jag måste ändå ställa frågan om det här var deras stora chans?
FOTNOT:Samtliga bilder kommer från Bildbyrån.
