- Stjärnforwardens galna lyft
- “Tappade ödmjukheten”
- “Att han fick ett nytt kontrakt är faktiskt ganska svårbegripligt”
- "De hittade sätt att vinna - men spelet klaffade inte lika bra som förra säsongen"
- Drömvärvningarna till kommande säsong
- “Kan bli en av SHL:s bästa defensiva backar”
För ett år sedan vann de sin första slutspelsmatch någonsin. Därför är det rätt häftigt att kunna konstatera att Rögle den här säsongen också tog sina två första titlar någonsin, med en CHL-seger och en vinst i SHL:s grundserie.
Samtidigt slutade säsongen med att de inte lyckades knipa SM-guldet. Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.
Läs analysen av Linköping här.
Läs analysen av Djurgården här.
Läs analysen av Skellefteå här.
Läs analysen av Oskarshamn här
Läs analysen av Frölunda här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTER
Det hade sedan länge stått klart att Calle Clang var “the next one” i Rögle och att det här var säsongen han skulle få chansen i A-laget. Efter hans makalöst fina fjolårssäsong i HockeyAllsvenskan kändes han också som en uppgradering jämfört med Johan Gustafsson - även om det kändes ganska givet att Christoffer Rifalk skulle ha förstaspaden.
När vi nu summerar säsongen kan vi slå fast att Rögle hade ett av seriens bästa målvaktspar. Rifalk var en av de vassaste målvakterna och låg högt upp både i räddningsprocent, räddningsprocent i lika styrka och räddningar på skott i skottsektorn. Rent statistiskt går det att argumentera för att han till och med var bäst, vid sidan av Jhonas Enroth och Gustaf Lindvall som stack ut tydligast av alla.
Det i sig var inte direkt någon överraskning. Rifalk har tagit steg för steg under sina år i Rögle och att han nu skulle bli en toppmålvakt kändes ganska givet. Att Calle Clang skulle vara en bra backup kändes också ganska självklart - men han var nog ändå lite bättre än vad jag hade trott. Jag såg framför mig en utveckling likt den vi såg av Samuel Ersson:
- Grym i HockeyAllsvenskan.
- Ett okej debutår i SHL.
- En jätteutveckling till att ta förstaspaden och vara en av seriens bästa målvakter.
Clang var dock mer än “okej”. Han var väldigt bra. Och som det känns nu skulle jag inte ens vara speciellt rädd för att gå in med honom som tydlig etta kommande säsong, om Christoffer Rifalk skulle försvinna till NHL eller någon annan toppliga.
Junioren Clang stoppade 91,5 procent av skotten och vann tio av 15 matcher i SHL. Han utmanade sedan Rifalk om förstaspaden i slutspelet. Men om vi håller oss till grundserien gjorde Clang, sett till räddningsprocent, den sjätte bästa prestationen någonsin av en junior. De som varit bättre är hyfsade namn som Jhonas Enroth, Johan Gustafsson, Jacob Markström, Stefan Liv och Johan Hedberg.
Ser vi till ren räddningsprocent hade Rögle det bästa målvaktsparet i serien. När spelet inte klaffade, som fallet var de första 30 omgångarna i SHL, var det ofta målvakterna som räddade poängen åt laget.
UTROPSTECKEN
Det fanns gott om utropstecken i Rögle. William Wallinder, Marco Kasper, Linus Sjödin och Oliver Tärnström var alla namn som verkligen växte under säsongen och spelade sig uppåt i hierarkin. Även Calle Clang kan nämnas som ett utropstecken.
Men det största utropstecknet av dem alla var ändå Lucas Ekeståhl Jonsson.
Jag ska inte säga att jag är helt överraskad över Ekeståhl Jonssons framfart. Jag tyckte redan inför säsongen att han hade egenskaper som skulle kunna göra honom till en toppback i serien. Inte minst nu när andra tunga backnamn som Niklas Hansson, Éric Gelinas och Moritz Seider hade försvunnit. Det fanns en tydlig roll som ledande back att ta.
Men den ska tas också. Och det gjorde Ekeståhl Jonsson otroligt bra.
Hans istid gick från 16:05 per match till 20:36 per match. Han gick från att spela sjätte mest av Rögles backar, till näst mest (Erlend Lesund matchades något hårdare). I powerplay var han knappt påtänkt ifjol, då han hade 17 (!) sekunders istid per match i spelformen. I år snuddade han på tre minuter (!) per match. Han spelade mer än dubbelt så mycket än alla andra backar i Rögle i den spelformen.
Då är det klart poängen kommer också. Poängskörden tredubblades (!) jämfört med förra säsongen. Ekeståhl Jonsson gick från tolv till 36 poäng och slutade fyra i backarnas poängliga.
Snacka om genombrott.
.jpg)
BESVIKELSEN
När Éric Gelinas skrev på för Carolina Hurricanes efter fjolårets succé kändes det som ett av seriens allra tyngsta tapp. När Gélinas sen vände hem kändes han som den sista pusselbiten som behövdes för att Rögle skulle kunna vinna SM-guld.
Men Gélinas var en skugga av sitt forna jag när han kom tillbaka. Jag vet inte om det var en Moritz Seider-effekt? Eller om han inte klarade av att hoppa mellan liten och stor rink och komma in mitt under säsongen? Eller om han inte klarade av att på något sätt anpassa sig till en ny hierarki, där namn som Lucas Ekeståhl Jonsson och Tony Sund på något sätt hade ersatt den tidigare så hyllade backen? Eller var det kanske så att faktumet att han redan hade skrivit på för Genève gjorde att han saknade där sista procentens motivation?
Han var hur som helst dålig. Efter att ifjol ha varit en av seriens fem bästa backar när det gäller att driva spelet var han under sina comebackmatcher i Rögle en bit under medel i serien. Visserligen var Rögles underliggande siffror överlag sämre än förra säsongen - men ingen annan upplevde det tapp som Gélinas gjorde.
När han flyttade till Djurgården imponerade han till en början, men till slut föll han i kvalité även där.
Är det något Gélinas fiasko-comeback kanske ändå visar, när allt kommer omkring, är det hur fruktansvärt överlägsen Moritz Seider var förra säsongen…
TRÄNARNA
Efter ett år som assisterande tränare för Djurgårdens J18-lag fick David Printz ett hyfsat karriärslyft när han helt plötsligt kastades in som assisterande tränare i Rögle. Den tidigare NHL-backen fick den otacksamma uppgiften att ersätta den extremt hyllade back-coachen Cory Murphy - men fick också en ganska tacksam uppgift eftersom han kom in i en harmonisk klubb där Cam Abbott (framför allt) och Janne Larsson (i viss mån) redan satt en tydlig struktur, en tydlig spelidé och gjort Rögle till en extremt attraktiv klubb att spela i.
Men nog fanns det en liten oro för vad som skulle hända med utvecklingen på lagets unga backar, för där har ju Murphy haft en väldigt viktig funktion. Nu kan vi dock se att hans frånvaro inte var så avgörande som jag nog hade trott på förhand. Under säsongen såg vi hur William Wallinder tog jättekliv, från en back som knappt fick spela till en back som slukade massor med istid i slutspelet. Däremot kanske inte Samuel Jonsson eller Samuel Johannesson tog de kliv jag hade väntat mig.
Men nog pratat om David Printz - få lag ÄR sin huvudtränare lika mycket som Rögle BK ÄR Cam Abbott. Eller kanske tvärton. Det är Abbott som styr med oerhört stark hand och han fortsätter göra det oerhört bra. Oavsett vilka spelartapp Rögle har från säsong till säsong rullar maskineriet bara på. Mycket av det kan ändå tillskrivas Cam Abbott och hans oerhört strukturerade spelidé.
Samtidigt ska jag inte påstå att allt var frid och fröjd den här säsongen. De första 30-35 matcherna tog Rögle “för många” poäng sett till hur spelet såg ut. De underliggande siffrorna var allt annat än bra, corsin var länge sämst i serien, och det var en orealistiskt hög effektivitet som låg till grund för succén. I ett sådant läge finns bara två alternativ:
- Ett lag rasar samman och faller nedåt i serien.
- Laget justerar problemen och blir ruskigt svårslagna när spelet dessutom finns på plats.
I Rögles fall var det alternativ två. Under den sista månaden av grundserien satt spelet där det skulle, och då var ett redan grymt svårslaget lag närmast omöjligt att besegra. I slutspelet var man emellertid tillbaka på den nivå de var i inledningen av säsongen och då räckte det inte när motståndet var så bra som det var.
Samtidigt ska vi komma ihåg att spelarmaterialet inte var lika bra som ifjol.
SPORTCHEFEN
Ut: Moritz Seider, Éric Gelinas, Niklas Hansson, Joey LaLeggia, Erik Andersson, Nils Höglander, Daniel Zaar, Simon Ryfors med flera.
In: Tony Sund, Ryan McKiernan, Ludvig Larsson, William Wallinder, Oskar Stål Lyrenäs, William Strömgren. Under säsongen kom sedan Daniel Zaar och nyss nämnde Gelinas (som försvann lika snabbt) tillbaka.
Chris Abbott hade en hopplöst uppgift att ersätta alla spelare som försvann, men man får säga att han lyckades riktigt fint ändå. Spetsen var inte lika bred som ifjol, men Chris Abbott gjorde ändå så gott han kunde när det gällde att ersätta Ryfors, Seider och de övriga stjärnorna som försvann. Han litade också blint på att flera yngre spelare skulle ta kliv. Ett ganska vågat spel, men sett till att man trots allt vann serien och CHL kan jag inte sitta här och kritisera Chris Abbott för att han inte byggde ett bättre lag.
Jag tycker också han agerade väldigt piggt under säsongen då han ju tog tillbaka Gelinas och Zaar, men när det var uppebart att Gelinas inte funka skeppade han iväg honom och satsade på Valtteri Kemiläinen och Vojtech Mozik i stället. Det var två backar som mer eller mindre blev succéer utifrån förväntningarna. Att han vågade satsa på Mozik, som var så svag i Färjestad, var ett vågat drag som gick hem.
Om jag ska kritisera Abbott för något var det att värvningarna av Sund och McKiernan inte föll så väl ut som jag hade trott. Att Sund fick ett nytt kontrakt är faktiskt ganska svårbegripligt för mig. De pengar han kostar, för den roll han har, hade kunnat spenderas bättre.
En annan sak som inte fått så mycket uppmärksamhet: Vi ska inte glömma att Rögle tappade assisterande sportchefen Christoffer Malm till AIK. Sådant ska aldrig underskattas.
SNACKISEN
13, 11, 9, 3, 2, 1. Rögle slutade för sjätte (!) säsongen i rad på en bättre plats än man slutade på året innan. Poängskörden håller samma trend: 47, 61, 75, 92, 98, 100. Rögle blir stadigt bättre och bättre. Det är en resa som är beundransvärd på alla sätt och vis. Rögle går in i säsongen med en helt annan attityd än man gjort tidigare - och det med all rätt.
Samtidigt kan jag tycka att de tappade ödmjukheten en aning i slutspelet. Då var inte Rögle längre den lagmaskin som de varit tidigare under Cam Abbotts ledning. Och Abbott själv tappade fokus, gnällde på domarna, klagade på att Martin Filander var lite snuvig och sådana saker. Det var som att han själv tappade bort sig själv och laget någonstans längs vägen.
Det här var första gången Rögle beskrevs som en guldfavorit på allvar. Och det var ganska uppenbart att de inte klarade av att hantera det. De hade absolut dragit lärdomar av förra året, deras första långa slutspel, men hade ännu inte hunnit lära sig att hantera ett favoritskap.
Kanske var det den här näsbrännan mot Färjestad och den “nästan näsbrännan” de åkte på mot Oskarshamn som var den sista lärdomen Rögle behövde ta för att nästa år kunna ta det där SM-guldet.
DET STATISTISKA
- Förra säsongen hade bara Frölunda en bättre corsi än Rögle, som då låg på över 55 procent. Den här säsongen var Rögle bara tionde bäst med 47,45 procent. De hittade sätt att vinna ändå - men spelet som sådant klaffade inte lika bra som förra säsongen.
- Rögle må ha en negativ corsi - men de skjuter i stället “rätt” skott. De sköt fler skott i offensiv skottsektor än de släppte till i sin egna. De hade sjätte flest avslut i offensiv skottsektor. Det låg också bakom att de hade ligans näst bästa skotteffektivet - bara marginellt sämre än ettan Skellefteå.
- Defensiven är fortsatt stabil. De två senaste åren hade de släppt in 123 respektive 124 mål. Den här säsongen blev det 129 insläppta. Snacka om att de visat upp en jämnhet.
- Anton Bengtsson hade ett av säsongens mäktigaste karriärslyft. Han sköt fler mål den här säsongen (20) än på sina två tidigare säsonger i Rögle tillsammans (18). Han gjorde även fler poäng (39) än på sina tidigare år (30). För att ytterligare understryka hans galna leverans kom 29 av årets 39 poäng i lika styrka - och med det var han topp-tio i SHL. Bengtssons lyft kan också summeras i att han gjorde fem mål i årets slutspel - vilket var lika många mål som han gjorde på hela sin första säsong i Rögletröjan.
- Adam Tambellini spelade bara 39 matcher, men slutade ändå på en fjärdeplats i SHL:s skytteliga. Hade han spelat hela säsongen och hållit samma målsnitt som han nu gjorde, då hade Tambellini landat på 32 mål. Då hade han varit topp-fem under hela 2000-talet. Nu blev det 24 mål och en delad 42:a plats i stället.
BLICKA FRAMÅT
Till nästa säsong har Rögle redan två målvakter, sex backar och tolv forwards under kontrakt. Dessutom är Fredrik Olofsson och Kim Rosdahl klara, enligt Expressen. Jag är dock grymt skeptisk till om Olofsson verkligen kommer. Jag räknar med att han skriver NHL-kontrakt.
I övrigt ska namn som Riley Sheen och Theodor Niederbach vara klara för Rögle. Däremot utgår jag från att de tappar Lucas Ekeståhl Jonsson, Leon Bristedt och kanske också namn som Adam Edström och Daniel Zaar. Men stommen ser ut att kunna vara densamma. Jag hoppas de får behålla Dennis Everberg, Adam Tambellini, Adam Edström, William Wallinder, Marco Kasper med flera.
Jag har tidigare skrivit om de juniorer som slagit igenom under säsongen och om Rögle får behålla alla dem står de sig starka nästa säsong, trots att de återigen kommer tappa många bärande spelare. Kasper, Wallinder och Tärnström har redan nu visat att de håller i SHL. Jag blir inte förvånad om William Strömgren och Theodor Niederbach tar de stegen kommande säsong. Och Calle Clang skulle jag som sagt absolut kunna gå in med som förstemålvakt och känna mig trygg med det, ifall Rifalk skulle försvinna. Rögle står på en extremt bra grund. De är fortsatt attraktiva för unga spelare - och det är inte så konstigt med tanke på vilka genombrott spelare på spelare får.
Men om stjärnor som Zaar och Bristedt lämnar behöver det ändå komma in lite andra namn. Vågar de titta på HockeyAllsvenskan och ta in någon spetsspelare därifrån, som de gjorde med Tambellini? Riley Woods? Kanske till och med Fredrik Forsberg?
I övrigt tror jag att mycket ska till för att inte Simon Ryfors kommer hem. Jag utgår också från att de hugger stenhårt på Jakob Lilja. Och på backplats känns Eric Martinsson som en given hemvändare, med tanke på läget i KHL. Han skulle rakt av gå in och ersätta Lucas Ekeståhl Jonsson. Jag gillar också värvningen av Michael Kapla. I rätt omgivning har han potential att bli en av SHL:s bästa defensiva/tvåvägsbackar. Jag ser också gärna att de behåller Valtteri Kemiläinen, men inser att det nog blir svårt.
Rögle kommer, trots att man återigen tappar många bärande spelare, vara att räkna med även kommande säsong. Förutom att de redan har klart med flera bra spelare har man också tryggheten av att återigen ha Cam Abbott i båset - och det gör att alla vet precis vad man har att förvänta sig av Rögle. Precis som fallet varit med Sam Hallam i Växjö kan de luta sig tillbaka och veta att de klarar av en stor spelaromsättning eftersom de har en så vass ledarstab och en så vass organisation bakom sig.
Det här var Rögles kanske bästa chans hittills. Men det var definitivt inte deras sista chans.
