Måns Karlsson om Luleå: Inte en hållbar situation - på något sätt

• “Inget vi är vana vid att se från Luleå”
• Han får massiv kritik: “En skugga av sitt tidigare jag".
• Där hyllas de: “Hade setts som en jätteframgång”
• Shinnimins succé - där var han bland de bästa i hela SHL.
• Siffrorna som visar det brutala tappet.
• “Honom borde de värva om Honka försvinner”
• “ De kommer bli ruskigt bra nästa säsong"

Snubblande nära både serieseger och SM-final ifjol - men en tiondeplats i år. Efter flera år som topplag var Luleå i år länge indragna i bottenstriden innan man till sist hittade formen och var nära semifinal.

Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.

Läs analysen av HV71:s säsong här.

Läs analysen av Linköpings säsong här.

Läs analysen av Leksands säsong här.

Läs analysen av Oskarshamns säsong här.

Läs analysen av Malmös säsong här.

Läs analysen av Brynäs säsong här.

Läs analysen av Rögles säsong här.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Var det något man inte skulle behöva oroa sig för den här säsongen så var det väl målvaktsspelet? Det var i alla fall med den övertygelsen jag såg på Luleå inför säsongen. Men faktum är att Joel Lassinantti hade sin sämsta säsong på väldigt länge. Som allra tyngst var det från den 20:e december, då han efter tre raka matcher utan insläppt mål släppte in fyra kassar mot Örebro. Sen följde sex insläppta mot Örebro, två insläppta (och förlust) mot Skellefteå, tre insläppta (på 14 skott) mot Leksand, ett insläppt mot Timrå, fyra insläppta mot Frölunda (på 14 skott), fyra insläppta mot Färjestad och fem insläppta mot Oskarshamn. Mellan 20:e december och 19:e januari släppte han in 3,8 mål per match och räddade 83,2 procent av skotten. Han såg trött ut. Han släppte in väldigt många enkla puckar och det kändes som att det bara blev värre och värre för varje match.

Då tog Matteus Ward över och storspelade, efter att dessförinnan mest fått stå i CHL och haft som uppgift att öppna båsdörren i SHL. Luleå vann fyra raka och tog poäng i fem raka matcher, och då var det Ward som stod. Så här i efterhand kan man till och med hävda att Ward superform där var det som gjorde att Luleå ens gick till slutspel. Eller, för den delen, undvek kval. För där hade en blytung period.

Ward hade förstaspaden i någon månad, och sen var det Lassinantti-show igen. Från och med den 21:a februari hade han förstaspaden igen. Från och med det datumet, och till slutet av grundserien, hade han en räddningsprocent på 92,6 och han släppte bara in 1,6 mål per match. Joel Lassinantti var tillbaka igen. När det behövdes som mest klev han fram. Han imponerade ju sen också i slutspelet.

Men överlag hade stjärnan en tuff säsong. Hans 89,6 i räddningsprocent var långt under hans tidigare sämstanotering. Tidigare hade han aldrig varit under 91,1 procent. Det säger också en hel del om vilken sanslöst jämn och hög nivå han hållit under karriären. Det här var också första gången han förlorade fler matcher än han vann.

Däremot var han, faktiskt, fjärde bäst sett till insläppta mål per match. När det gäller räddningsprocent i skottsektorn var han exempelvis bättre än Jhonas Enroth och Marcus Högberg. Så allt var inte bedrövligt.

I slutändan räckte målvaktsspelet. Ward klev fram när han behövde göra det, Lassinantti klev fram när det gällde som mest. Men faktum är att man, sett till räddningsprocent, bara hade Brynäs efter sig. 

Det är inget vi är vana vid att se från Luleå.

COACHERNA

Ja, det här var väl första riktiga motgången för “Bulan” Berglund sedan han tog över Luleå 2017? Visst, de åkte ut mot Brynäs i åttondelsfinal hans första år, men då var Luleå i ett helt annat läge. Sedan dess har han mer eller mindre gjort succé med sitt lag varenda år. Tre av de fyra senaste säsongerna har man nämligen sluta topp-två. 2020 hade man sannolikt vunnit SM-guld om det inte vore för pandemin, förra året var man ligans bästa lag från omgång sex och framåt - hela vägen till SM-final sex. Men den här säsongen gick det liksom inte för Berglund och hans Luleå.

Ja, han har haft liknande spelarmaterial tidigare och då har det gått utmärkt - men då var det i en tid då SHL kanske var mer utarmat och sönderköpt än någonsin. Det är inte omöjligt att årets upplaga av Luleå hade kunnat sluta topp-sex förra året, liksom. Men i den här upplagan av SHL räckte det inte att ha Brendan Shinnimin  och Isac Brännström som främsta offensiva hot, att ha Jack Connolly och Linus Fröberg som två toppcentrar, att ha en Joel Lassinantti i en tydlig formsvacka. Och så vidare.

Därför tycker jag det är svårt att skylla den här fiaskosäsongen på Thomas Berglund. Jag tycker tvärtom att han ska hyllas. Trots att läget länge var krisartat jobbade han på metodiskt. Han “svek inte sina ideal”, eller hur man ska uttrycka det. Han förstod nog ganska snabbt vartåt det barkade den här säsongen, och försökte förmå laget att bara hålla sig flytande och klara sig kvar utan kval. Nu blev det slutspel och där lyckades “Bulan”, återigen, få ut maximalt av sitt lag.

De var, som vanligt, väldigt bra på att stänga igen i egen zon och hålla motståndarna på utsidan. Men det var frapperande tydligt att det fanns alldeles för få, och för oskickliga, mönsterbrytare i Luleås lag. De var väldigt strömlinjeformade och tuggade bara på och tuggade på. Man hade inte kompetensen att göra fler mål, helt enkelt. Och det är svårt att lägga den skulden på tränaren. Det är liksom svårt att göra en så mycket djupare analys än så.

Sett till poäng var det här Luleås klart sämsta säsong, de var tio poäng sämre än 2017/2018, men jag känner ärligt talat inte att det är “Bulan” som ska ta den stora kritiksleven efter det här bakslaget.

Men ska vi vända på steken och vara positiva gick man trots allt till CHL-final också.

SPORTCHEFEN

Om “Bulan” klarar sig undan kritik så kan jag inte vara lika generös mot general manager “Skuggan” Nilsson. Han gick bort sig fullständigt på marknaden. Luleå väntade och väntade och räknade med att det skulle dyka upp bra spelare senare, men det hände aldrig någonting.

Inför säsongen värvade han alltså , Jesper Sellgren och Leo Komarov. Och that's it. Och det hände liksom ingenting på marknaden under säsongen heller, mer än att Mario Kempe, Tomi Sallinen och Niklas Olausson kom in. Det måste man ge “Skuggan” och hans högra hand Ulf Engman kritik för. Och det har det ju gjorts i massor. Och sportcheferna har heller inte hymlat om att de gick fel. Att de missbedömde marknaden, helt enkelt.

Men så här: De hade kunnat väga upp det genom att prestera bättre under säsongen i stället. Men då var det alltså Mario Kempe och Tomi Sallinen som kom in. En tidigare långtidsskadad Mario Kempe som inte hade spelat på väldigt länge, och som sedan var helt osynkad med resten av laget när han väl spelade också. Dessutom betalade de honom väldigt mycket pengar. Det kan jag dock förstå, sett till att Luleå var i desperat behov av spets. Kempe gjorde sedan tre assistpoäng på tolv matcher innan han återigen fick kasta in handduken på grund av skada. Jag undrar om han inte till och med kostade fler mål bakåt, än han bidrog med framåt. Och Tomi Sallinen gjorde knappast någon glad heller. Han var klart sämre än han var i Brynäs förra säsongen.

Den man ändå får hylla var Niklas Olausson. Där gjorde “Skuggan” helt rätt, som valde att vända sig till veteranen som de häromåret valde att göra sig av med. Han kom in och bidrog. Han var bättre än jag hade väntat mig. Det var nog en väldigt viktig förstärkning, när allt kom omkring.

Dessutom var det bra, på ett sätt, att man behöll lugnet utåt. Det var aldrig snack om att byta tränare eller ge upp sina ideal, på något sätt. I andra klubbar hade paniken varit större.

Men överlag var “Skuggan" en av de sportchefer som underpresterade mest den här säsongen. Faktumet att Luleå länge och väl var indragna i bottenstriden, och faktiskt riskerade kvalspel, lägger jag främst på hans axlar. 

Han var en…skugga av sitt tidigare jag.

UTROPSTECKNET

Går det att säga att det var ett utropstecken att fjolårets finallag, som var en vinst från SM-guld, nu gick till kvartsfinal? Utifrån förutsättningarna så måste jag faktiskt säga det. Luleå gjorde ett riktigt, riktigt bra slutspel.

Oskarshamnsserien var 50/50. Där hade det kunnat gå åt vilket håll som helst. Men i serien mot Växjö var Luleå klara underdogs. Inte blev det bättre av att man fick flera spelare skadade, att Erik Gustafsson just hade kämpat sig tillbaka från lunginflammation, och så vidare. Dessutom låg man under med 3-1 i matcher. Men ändå var man i slutändan ruskigt nära att som tabelltia gå hela vägen till semifinal. Något som aldrig hänt tidigare.

Oscar Engsund spelade över 28 minuter per match. Linus Fröberg spelade sin bästa hockey för säsongen. Juhani Tyrväinen började visa de egenskaper som gjort honom till en publikfavorit. Filip Pyrochta klev in lite från ingenstans och gjorde det kanonbra. Jonas Berglund visade återigen varför han är varje tränares dröm. Brendan Shinnimin var bra nästan hela säsongen - och han klev verkligen fram som den offensiva ledaren när det verkligen behövdes även i slutspelet.

Det är klart att Luleå inte är i en position där ett kvartsfinaluttåg ska ses som något positivt. Men kollar du laget de hade på pappret den här säsongen så fanns det inget mer att få ut. Hade de vunnit tisdagens match sju och gått till semifinal hade det setts som en dunderskräll och en jätteframgång. Det är utifrån det perspektivet jag ändå måste lyfta fram Luleås slutspel som ett utropstecken. Sättet de stängde ned Växjö i match sex var det kanske enskilt mest imponerande jag sett av ett lag i slutspelet.

De visade att det fortfarande fanns en del stolthet, kämpaglöd, laganda och en jäkla tilltro och lojalitet till “Bulan” Berglunds spel. Det ska de ha all credd för.

BESVIKELSEN

Sett över hela säsongen finns det många saker att vara besviken på i Luleå. Det var många som inte nådde upp i sin normala eller förväntade standard. Jag hade förväntat mig mer av exempelvis . Joel Lassinantti har jag redan tragglat om. fick inte igång produktionen den här gången heller. Isac Brännström var lysande säsongens första halva, men försvann mer och mer ju längre säsongen gick. Inte minst spelmässigt.

Det var generellt lite för många spelare som gick bakåt eller var något sämre än väntat.

En annan spelare jag hade högre förväntningar på var Jesper Sellgren. Inför säsongen skrev jag följande i min analys av Luleå:
“Det går inte att bortse att backsidan är fruktansvärt vass. Den var förmodligen SHL:s bästa ifjol, och den enda större förändringen som sett sedan dess är att Jesper Sellgren ersatt Sami Lepistö. Kan Sellgren nå hela vägen upp i Lepistös nivå? Det är inte säkert - men heller inte omöjligt. Jag tror Sellgren kommer kunna vara en av ligans främsta backar”.

Sellgren var på intet sätt dålig, men jag hade förväntat mig att han skulle gå in och vara en “femstjärnig” spelare. Nu var han kanske uppe på en trea och nosade. Inte mer än så. Sett till vilka höga förväntningar jag hade på honom måste det ses som en stor besvikelse. Sellgren snittade 21 minuters istid per match, så han fick verkligen chansen att spela sig i form, men han lyfte aldrig riktigt. Han var, tyvärr, inte nära Sami Lepistös nivå. Och heller inte speciellt nära den nivå som gjorde honom till VM-back för två år sedan.

Han är alltjämt ung (fyller 25 i sommar) så jag tänker inte räkna bort Jesper Sellgren. Jag hoppas han kan vara en av SHL:s bästa backar nästa säsong i stället.

SNACKISEN

Ja, vi fortsätter väl på inslagen. Jag vet inte när det senast var lika mycket snack om två spelare som inte spelade i ett lag, som det var om Linus Omark och Pontus Andreasson den här säsongen? Jag tror det pratades mer om de två än om vissa spelare som de facto spelade i Luleå.

Men det är lätt att förstå varför.

Luleås adelsmärke under fler år var att de varit ett hårt arbetande lag utan egentliga poängsprutor. 2019 vann , inte direkt känd som en poängspelare, den interna poängligan. Året därpå vann backen före back-kollega Nils Lundkvist. Sen kom Linus Klasen tillbaka och blev den första Luleåspelaren sedan han själv 2014 att nå 40 poäng. Flera säsonger har Luleå inte ens haft någon forward som nått 30 poäng. I år var Brendan Shinnimin den enda. Han gjorde 31. Förra säsongen blev det ett trendbrott. Då hade Luleå en given superstjärna i Linus Omark, som motsvarade de skyhöga förväntningarna. Han var uppe och nosade på 60 poäng. Bakom honom gjorde Pontus Andreasson 38, och då ska vi komma ihåg att 22 av de poängen kom under säsongens 22 sista matcher. Han och Omark var helt enkelt två av SHL:s bästa offensiva spelare under säsongens andra halva.

Och de ersattes i slutändan av Leo Komarov (9+9) Mario Kempe (0+3) och Tomi Sallinen (1+3). Den trion gjorde 25 poäng på 89 matcher. Och Pontus Andreasson gjorde alltså på egen hand 22 på de avslutande 22 matcherna förra säsongen. Det är klart som fasen att det inte är en hållbar situation på något sätt.

Deras frånvaro märktes inte minst på special teams. Slår vi ihop förra säsongens PP och BP var Luleå brutalt bra - med totalt 110 procent. De var bäst i boxplay och fjärde bäst i powerplay. I år var de fortsatt bra i boxplay, tredje bäst, men i powerplay var man inte bättre än tolva. Och i totala Special Teams-ligan var man tia, med 98 procent. En jätteförsämring jämfört med ifjol. De gjorde 24 mål i powerplay den här säsongen - 40 förra säsongen. Bara där tappade man alltså 16 mål, vilket utslaget på en hel säsong faktiskt ger ganska många segrar och poäng.

Den stora snackisen i Luleå den här säsongen var faktiskt spelarna som inte spelade där. Tragiskt, men också väldigt talande.

DET STATISTISKA

• Luleå gick back med hela 26 (!) poäng jämfört med förra säsongen. Bara Rögle (28 poäng) backade mer. Som jämförelse gick Leksand back mest förra säsongen, men de gick “bara” bakåt med 19 poäng.
• Luleå gjorde bara 117 mål, vilket var 14 färre än Leksand som var näst sämst. Det var också deras målmässigt sämsta säsong på 25 (!) år. Luleå gjorde också minst mål av alla i lika styrka.
• Jag gillar inte att skriva om rekord där grundserier och slutspel slås ihop. Grundserie är en sak och slutspel en annan. Men Joel Lassinantti blev det här slutspelet den som hållit flest nollor någonsin, om vi slår ihop serie och slutspel. Han är uppe i 46 nollor
• Defensivt var man, sin vana trogen, starka. Bara topplagen Skellefteå och Växjö släppte in färre mål.
• Brendan Shinnimin var en av de bästa offensiva spelarna i lika styrka. Han slutade precis utanför topp-tio sett till poäng (27), men så bra som nia sett till antalet mål (14).
• Shinnimin var framför allt stekhet under 2023. Han gjorde elva mål efter årsskiftet - och var med det tredje bäst. Bara Antti Suomela och André Petersson var vassare.
• När Luleå hade det tungt i höstas var Isac Brännström en av få som levererade. Men under 2023 hade han det tyngre. Efter att ha gjort 19 poäng de första 26 matcherna gjorde han bara tio poäng de sista 21.
• Back-klippan spelade näst mest i hela SHL. Han snittade 24:01 i istid. Under de fem säsonger han spelat i SHL har han spelat mest eller näst mest i fyra av dem.
• Julius Honka sköt hela 152 skott på mål. Det var 16 fler än någon annan back. Honka var faktiskt topp-fem i hela SHL med den noteringen. Han vann skott på mål-tävlingen även ifjol. Hur många han sköt? Jodå, 152 då också.
• Apropå Honka var han den Luleåspelaren som var inne på flest mål bakåt: 33. Men faktum är att hela 58 (!) spelare var inne på fler mål bakåt under säsongen.

BLICKA FRAMÅT

Om den här säsongen var svag och något man helst vill glömma, så ser det ju riktigt spännande ut för nästa säsong. Just nu har man två målvakter, tre backar och sju forwards på kontrakt.

Om vi börjar på backsidan vet vi att nyckelbacken Oscar Engsund flyttar hem till Småland.  Sportbladet har också skrivit att Jonathan Andersson är klar för Färjestad. Sjundebacken Filip Pyrochta lär lämna. Det stora frågetecknet finns runt Julius Honkas framtid. Där har det rapporterats om intresse från alla möjliga håll. Om jag vore Luleå skulle jag dock sikta på att behålla honom. Han var trots allt lagets enda högerfattade back den här säsongen, och det blir svårt att hitta en sådan som håller samma nivå som Honka. Det har också snackats om en återkomst för Sami Lepistö, men där är det senaste (från finskt håll) att han snarare kommer spela i den finska ligan nästa säsong. 

Men med Honka har man fyra backar under kontrakt. Man har då en stabil grund. Sedan tidigare har det rapporterats från de båda kvällstidningarna att Ludvig Jansson och Marcus Hardegård är klara. Även finländaren Oskari Laaksonen ska vara på väg in enligt flera uppgifter. Landar man alla de tre har man sju backar under kontrakt (om Honka stannar) - och då har man en grymt bra backsida. Det är dock möjligt att Laaksonen snarare ses som Honkas ersättare. I så fall bör en back till värvas in. Varför inte Samuel Johannesson? Han är högerskytt och har verkligen egenskaper som skulle behövas i Luleå, om han är sugen på ett år till i Sverige.

På forwardssidan försvinner Isac Brännström till HV71. Juhani Tyrväinen har också bekräftat för NSD att det kan bli så att han försvinner, trots kontrakt. Linus Fröberg har också utgående avtal, men han sade till NSD efter uttåget att det mycket väl kan bli en fortsättning i Luleåtröjan.

Jag törs slå fast att det inte blir någon fortsättning för Tomi Sallinen, Joonas Rask eller Leo Komarov. Vad händer med Konstantin Komarek? Det är en spelare som man absolut kan förlänga med, men det skulle heller inte vara hela världen om han försvann. Ser vi till vilka offensiva spelare som är på väg in kanske det inte finns någon plats för honom? Det bör nog vara läge att gå skilda vägar där.

För så här är det: allt kring Luleå handlar såklart om vilka som kommer in. Expressen och NSD har rapporterat att både Omark och Andreasson återvänder. Expressen har också avslöjat värvningen av David Lilja. Hockeynews har skrivit att Nikola Pasic är klar. Eliteprospects har skrivit att Patrik Zdrahal är klar. Om Tyrväinen blir kvar, och alla de fem jag skrivit om här sajnas, har Luleå tolv forwards under kontrakt. Finns det plats för Carl Mattsson eller Niklas Olausson i så fall? Det är tveksamt, även om det är två lojala och sannolikt ganska billiga spelare som skulle behövas ganska långt ned i laget.

Efter att fullständigt ha gått bort sig på marknaden i år har “Skuggan” Nilsson gett sig fasen på att ligga bättre till den här gången. Och det måste man säga att han lyckats med. Går alla värvningar som ryktas in i lås har man redan nu satt nästan hela nästa säsongs trupp. Och den är stark. Riktigt, riktigt stark.

Det blir ett lag som i mångt och mycket påminner om förra säsongens lag - och i så fall kommer Luleå bli livsfarliga. Sett till att många topplag tappar sina bästa spelare till Schweiz och Nordamerika lär Luleå vara en av ganska få klubbar som kommer ha ett bättre lag nästa år än i år. Medan många lag kommer stå still eller backa kommer de bli klart starkare på egentligen alla positioner.

Precis som jag skrev i min Rögleanalys är man nog rätt glada över att den här mellansäsongen är slut - och att de kom undan med hedern i behåll. 

Nästa säsong kommer Luleå bli ruskigt bra.

Det törs jag slå fast redan nu.

FOTNOT:Samtliga bilder kommer från Bildbyrån.

TV: Han har varit slutspelets bäste spelare