- Statistiken visar: Sämsta målvaktsspelet på många år.
- “Vidrigt. Jag kan inte ens tänka mig in i situationen”
- “Ett av SHL:s bästa nyförvärv”
- “Klarar han av att ha sportchefsrollen?”
- Där var de ett rekordbra lag.
- “Kommer få problem att anpassa sig till allsvenskan”
- Raset efter förlängningen med Manner.
- Tränaralternativen: “Blir inte förvånad om han tränar Brynäs”
- Vilka spelare blir kvar? Hur klarar sig Brynäs i HockeyAllsvenskan?
Till slut gick det inte längre. Efter flera års bottenstrid orkade Brynäs inte hålla sig kvar en gång till. Det blev 63 år i högstaligan, men nu får SHL ta farväl av Brynäs för den här gången.
Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.
Läs analysen av HV71:s säsong här.
Läs analysen av Linköpings säsong här.
Läs analysen av Leksands säsong här.
Läs analysen av Oskarshamns säsong här.
Läs analysen av Malmös säsong här.
{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Ja, var ska vi börja?
Brynäs gick in i säsongen med SHL:s, på pappret, kanske vassaste målvaktspar. Förra säsongens succé Veini Vehviläinen skulle nu få konkurrens om speltiden med Anders Lindbäck. Men precis som förra säsongen inledde Vehviläinen säsongen svagt. Men den här gången fick han inte fortsätta spela, trots det. Lagledningen gick all-in på Anders Lindbäck, trots att även han presterade svagt.
Och hux flux var Vehviläinen borta.
Tomi Karhunen kom in. Gjorde någon stormatch, men föll igenom även han. Almtunas Oliver Håkanson fick chansen, storspelade i debuten, men blev utbytt när han fick chansen att start ett par dagar spelare.
Och sen kom VM-hjälten Jussi Olkinuora in. Tjoff! Tomi Karhunen försvann efter sex matcher, en vinst, en räddningsprocent på 82,6 och en GAA på 4,45.
Efter en hel säsong där Anders Lindbäck fått fortsatt förtroende oavsett hur många billiga mål han släppt in, blev han helt plötsligt lika given andremålvakt. Ironiskt nog skedde det just när han hade hittat formen. Olkinuora kom in den tredje februari. Då hade Anders Lindbäck startat tio raka matcher och på dessa noterat en räddningsprocent på 91,4, att jämföra med 88,5 som han hade dessförinnan. Efter Olkinuoras intåg stod Lindbäck tre av nio matcher och var tillbaka på sina 88 procent igen. Om det berodde på Olkinuoras intåg kan jag naturligtvis inte slå fast - men det går inte att komma runt faktumet att Brynäs hade dålig tajming i egentligen alla målvaktsbeslut de tog under säsongen.
När allt kom omkring hade de nog tjänat på att gå 50/50 med Vehviläinen och Lindbäck redan från start, och låtit dem växa in i säsongen. Likt finländaren gjorde förra säsongen.
UTROPSTECKNET
Trots alla välmeriterade hemvändare och finska stjärnor var Samuel Johannesson det bästa nyförvärvet Brynäs gjorde den här säsongen.
De flesta var överens om att Johannesson skulle få ett genombrott, men få trodde nog att han skulle vara så här bra. Ett tag låg han topp tio i den totala poängligan, och med i den absoluta toppen av backarnas poängliga. Hans produktion stagnerade, men han gjorde trots allt 32 poäng och slutade sexa i backarnas poängliga. I Brynäs interna poängliga var han en poäng från vinnaren Dmytro Timashov. I kvalet gjorde han sedan sex poäng på fem matcher. Värt att notera är att Brynäs ju bara gjorde elva mål på dessa matcher. Johannesson var alltså direkt involverad i en majoritet av dem.
Det utfallet man fick på den här värvningen vågade Brynäs nog knappast ens drömma om. Han var trots allt inte mycket mer än sjundeback i Rögle förra säsongen.
Samuel Johannesson var ett av SHL:s bästa nyförvärv, sett till prisbild och förväntningar, och definitivt en av de stora överraskningarna i ligan. Att han presterade den hockey han gjorde i ett lag som slutade näst sist i ligan gör hans säsong ännu starkare.
BESVIKELSEN
Det fanns gott om sportsliga besvikelser som omgärdade Brynäs den här säsongen. Men dessa får redan massvis med utrymme i denna text. Precis som i min analys av Linköping känner jag därför att jag måste ge några rader till det fullkomligt vedervärdiga som inträffade efter Brynäs förlust i kvalmatch tre, då några fullständiga idioter besöker sportchefen Johan Alcén och lagkaptenen Anton Rödin och agerar mycket hotfullt. Iförda masker. Situationen var så alarmerande att Rödin kände sig nödgad att väcka barnen och gömma dem i en garderob på övervåningen.
Vidrigt. Jag kan inte ens tänka mig in i situationen.
De misstänkta gärningsmännen ska, förutom agerat hotfullt, också ha sysslat med en del skadeförelse.
Om vi bortser från det uppenbara, att det är kriminella handlingar och att det givetvis måste fördömas på alla sätt och vis, så är det ju knappast ett speciellt effektivt sätt att få en förening på fötter igen, heller. Brynäs är i sin värsta sportsliga krissituation någonsin - och jag tror att exakt noll problem löses genom att begå brottsliga handlingar mot en sportchef och klubbens lagkapten samt ansikte utåt.
Hur besviken man än må vara med deras prestationer den här säsongen, är de båda fortfarande nyckelpersoner om Brynäs ska ta sig tillbaka till finrummet igen.
COACHERNA
Mikko Manner fick fortsätta sätta ihop sin drömstab. Ari-Pekka Pajuluoma var kvar, och nu fick han in ytterligare en finsk tränare i Kalle Kaskinen. Meritmässigt låg Brynäs tränartrio långt, långt fram. Däremot fortsatte röran på målvaktstränarposten, där Brynäs tog bort Henning Sohlberg och satte in Johan Holmqvist. Pekka Alcén var målvaktstränare 2005 till 2018. Sedan dess har Brynäs haft inte mindre än sex (!) målvaktstränare.
Det här var första gången sedan säsongen 16/17 Brynäs inledde en säsong med samma huvudtränare som man hade inlett säsongen dessförinnan med. Mikko Manner fick förra säsongen stopp på Brynäs blödning. För första gången sedan 2016/2017 tog Brynäs fler poäng än man gjorde föregående säsong. Men han lyckades inte fortsätta på inslagen väg.
Manner fick i princip in alla spelare han pekade på, men fick inte ordning på Brynäs grundspel på samma sätt som under sin första säsong i klubben. Då var man ett oerhört svårspelat lag som spelade en grymt tajt defensiv. Nu såg det snarare mer ut som det gjorde under Peter Andersson-säsongen. Det var öppna spjäll i Brynäs egen zon. Om det beror på Manner, på en för svag backsida eller på det osäkra målvaktsspelet som gjorde backarna än mer osäkra, låter jag vara osagt. Men det drälldes kopiöst i egen zon och det kändes som att defensiven aldrig satt ihop. Brynäs ville utveckla sitt spel och bli ett mer “spelande lag”, men hade inte spelarmaterialet för det. Mer eller mindre allt bra som Manner ändå byggde upp på kort tid förra säsongen, försvann i tomma intet nu. De släppte in 33 mål fler än ifjol. Delvis på grund av det svaga målvaktsspelet jag varit inne på redan, men det går inte att komma ifrån faktumet att Brynäs som lag, med några få korta perioder som undantag, aldrig fick ihop försvarsspelet den här säsongen.
Det blev deras fall.
Ove Molins inhopp som huvudtränare är inte värt att recensera. Det går inte att beskylla honom för vad som hände, under hans korta tid som head coach. Han hoppade in för att klubben kallade, men hann naturligtvis inte sätta ett nytt grundspel.
Det som stack ut i entledigandet av Mikko Manner var att klubbdirektören Håkan Svedman sa att man fortfarande trodde på Manners spelidé, men att man behövde få in ny energi. Och ja, jag kan förstå vad jag menar. Brynäs gjorde många bra saker under Manners ledning. Men man måste säga att laget ändå tog ett steg bakåt jämfört med förra säsongen.
SPORTCHEFEN
Det här var väl egentligen Johan Alcéns första “riktiga” säsong. Förra säsongen fick han ärva en, till många delar, ganska satt spelartrupp och det var heller inte han som plockade in Manner som tränare. Det beslutet fattade ju Josef Boumedienne.
Alcéns värvningar var på pappret ganska starka. Det var hemvändare som Anders Lindbäck och Johan Larsson, ett knippe finska landslagsstjärnor, tjeckiske VM-backen David Sklenicka, och så då den spännande Rögleduon Samuel Johannesson och William Strömgren. Ska man gå spelare för spelare gjorde de flesta nyförvärven det bra. Men målvaktshaveriet måste Alcén kritiseras för. Och besluten att under säsongen skeppa iväg Julius Bergman och Tom Hedberg och ersätta dem med Mikko Niemelä och 05:an Theo Lindstein kan man också ifrågasätta. Och nog skulle man ha kunnat förlängt med Kevin Roy, även om han på intet sätt var någon frälsare.
Det finns en del att kritisera Johan Alcén för, helt enkelt.
Det som framför allt sticker ut med Alcéns värvningar är att samtliga utom Rögleduon antingen spelat under någon av tränarna, eller spelat tillsammans med Alcén själv. Jag säger inte att det är dåligt att värva, till synes, säkra kort. Tvärtom. Men det kändes också uppenbart att Alcén inte hade den där förmågan att värva spelare på grund av ett smart sportcheferi (Samuel Johannesson undantagen). Han kändes fortfarande som en något för grön person för att ha sportchefsrollen.
Med Mikko Manner ute ur bilden undrar jag vilken förmåga Johan Alcén kommer ha att värva spelare framöver? Brynäs har levt mycket på att ha varit attraktiva på den finska marknaden. Det kommer man inte vara framöver. Klarar Alcén av att ha sportchefsrollen ändå?
Jag är inte övertygad.
Man ska också, faktiskt, kritisera Manner snarare än Alcén för att han inte fick ett bättre utfall på de finska spelarna. Varken Hannes Björninen eller Niklas Friman var ens speciellt nära att tillhöra de bästa finska spelarna i SHL den här säsongen. Jämför Björninen och Friman med Thomas Fröbergs värvningar av Antti Suomela och Juuso Riikola…
Summerar vi allting var faktiskt målvaktssidan för svag, backsidan för tunn och forwardssidan för trubbig.
SNACKISEN
Det går inte att komma runt faktumet att Brynäs ramlade ur SHL för första gången någonsin. Efter över sex decennier i högstaligan är det nu över för den här gången. För många är det naturligtvis en chock, just eftersom man aldrig varit ur tidigare och eftersom man under förra säsongen såg ut att vara inne på rätt spår med den finska satsningen. Jag tror inte det var förrän, säg, efter 40 omgångar i år man på allvar kände att “fasen det kan nog bli kval”. Och även då var ju Malmö en given jumbo som jag nog tror de flesta kände att man kunde rå på. Brynäs kunde nog inte riktigt ana att både HV71 och Malmö skulle hitta en superform på slutet, samtidigt som de själva skulle vara ligans sämsta lag mot slutet.
Men det har ändå legat på lut i flera år att Brynäs skulle gå det här ödet till mötes. Det har känts som att de varit deras “tur” rätt länge nu. Egentligen skulle man kanske ha åkt ut redan 2021, då man vann kvalet mot HV71. Likt Linköping och Malmö har man dansat runt kvalstrecket under flera års tid, och förr eller senare blir det så här.
Redan 2020 skrev jag en text där jag jämförde Brynäs med MoDo. En jämförelse som gjorts både före och efter det, också. Det är två stora klubbar med en självbild som inte stämmer överens med verkligheten. Det är två klubbar som byggt mycket på att man haft en stark hockeykultur och många spelare (och tränare) från bygden. Men det är också två klubbar som sparkat tränare och bytt sportchefer på löpande band. Som värvat in fler och fler spelare utan anknytning till klubben. Som gått ifrån sitt DNA, på något sätt. Det är också två klubbar med stora arenor och stora organisationer runt laget också. En klubb som nästan är för stor för sitt eget bästa, och som därför också får automatiska problem att anpassa sig till den hockeyallsvenska skruden.
MoDo vann guld 2007, fick kvala 2011 och 2012, och åkte ur 2016. Brynäs vann guld 2012, spelade final 2017, fick kvala 2021 och åkte ur 2023. Det finns klara likheter. Brynäs har dessutom kvalat sig kvar 1996, 2003, 2005 och 2008. De har lekt med elden tidigare.
Brynäs har haft all tid i världen att få stopp på blödningen. Men de har inte lyckats.
Något som också stack ut var att både klubbdirektör Håkan Svedman och sportchef Johan Alcén efter degraderingen sade att det här fiaskot är ett resultat av många års lindansande. Det stämmer ju. Men det sänder för mig också signaler att man vill skydda sig själva.
“Jaja, vi åkte ut nu. Men vi BORDE ju ha åkt ut tidigare egentligen”, typ.
DET STATISTISKA
- Jag var inne på målvaktsspelet tidigare. Det som skulle bli Brynäs styrka blev deras stora svaghet. De hade sämst målvaktsspel av alla lag, vilket bland annat syns i räddningsprocenten som landade på 87,5.
- Det är den lägsta noteringen något lag haft sedan säsongen 05/06, då tre lag hade under 87 procent.
- Den 17:e november förlängde sitt kontrakt. Han hade då gjort 16 poäng på 18 matcher. Efter kontraktsförlängningen gjorde han 15 poäng på 32 matcher.
- Mer Sklenicka: Bara fem spelare var inne på fler mål framåt i SHL (46) men ingen var inne på fler mår bakåt (56).
- När Manner den 29:e november förlängde med Brynäs hade man ett poängsnitt på 1,38. Efter förlängningen hade man ett snitt på 1,07. Bara Malmö var sämre.
- Bara under de sista tio matcherna var man nio (!) poäng sämre än HV. Detta trots att man besegrade just HV i en match.
- Brynäs hade ingen forward topp-30 i poängligan i lika styrka. Den som var bäst i den spelformen var , på 21 poäng.
- 62 poäng har alltid räckt till nytt kontrakt. Aldrig tidigare har något lag åkt ut efter en så poängmässigt stark säsong.
- Ser vi till poängsnitt har Brynäs faktiskt gjort nio (!) sämre säsonger de senaste 30 åren. Men aldrig åkt ur. Katten hade nio liv, men inte ett tionde.
BLICKA FRAMÅT
Ja, vad ska hända nu? Det är klart att det är mer eller mindre omöjligt att sia kring hur Brynäs ska hantera den här situationen - eftersom man aldrig varit med om den tidigare. Jag tror också smällen blir ännu hårdare av faktumet att de för bara ett par månader sedan var långt ifrån att behöva kvala, och snarare började blicka mot en slutspelsplats. Det gick vansinnigt fort de sista matcherna, och helt plötsligt var man i ett kval. Helt plötsligt var Mikko Manner sparkad. Och helt plötsligt hade man ramlat ur SHL efter 63 raka år i toppligan. Hur mycket har man kunnat förbereda ett allsvenskt lagbygge, egentligen?
Jacob Blomqvist klargjorde direkt efter matchen att han vill stanna. Jag har svårt att se att Brynäs nobbar honom en gång till. Blomqvist var med och spelade upp Timrå för två år sedan, och har ett “brinn” som få andra spelare. Men utöver att han, sannolikt, blir kvar vet vi inte mycket om Brynäs framtid.
Vem blir sportchef? Jag tycker att de borde behålla Johan Alcén och låta honom sätta det allsvenska laget, likt HV71 gjorde med Johan Hult, men att man sen ska ge sig ut och leta efter en ersättare. Varför inte låta just Hult ta över?
Så här är läget för Brynäs: Efter många år av ofärdiga lagbyggen, och en spelidé och en strategi som varit omöjlig att lokalisera, har man nu ett helt tomt dokument. Det finns ingen tränare och inga spelare klara till kommande säsong. Om man fattar rätt beslut nu så har Brynäs faktiskt ett drömläge att ganska snabbt komma på fötter igen. Men marginalerna för felbeslut är ytterst små. Går Brynäs snett i tränarrekrytering och lagbygge framöver kommer man riskera att bli långvariga i HockeyAllsvenskan, och se den redan nedåtgående trenden bli allt brantare. Brynäs har gjort många avgörande misstag, så som att de övervärderat gamla stjärnspelare (Rödin, Bertilsson, Scott), bytt tränare i massor och inte riktigt fattat att man faktiskt är ett bottenlag.
Vem blir tränare? Jag tror det kommer vara svårt för Brynäs att hitta “rätt” tränare. Det finns ett par spännande, lediga, namn. Där sticker Karl Helmersson och Thomas Paananen ut om de vill ha “yngre” namn på uppgång. Vill de gå på ett säkrare kort kan de ju, även här, titta på vad HV gjorde och ta in Tommy Samuelsson. Men jag skulle, faktiskt, inte bli helt förvånad om det är Ove Molin som står där när säsongen börjar igen. Men kanske kan Brynäs locka hem Janne Larsson som assisterande tränare?
Det Brynäs absolut inte får göra är att bli bekväma och bara ta in folk med “stort Brynäshjärta” bara för sakens skull. Jag skulle inte satsa på att ta in “Masken” Carlsson eller Inge Hammarström i organisationen. Ska de ta in Brynäsfolk måste det vara från en högre hylla. Då måste det vara, typ, Janne Larsson som trots allt gjort det bra i både Brynäs och Rögle.
Kan staden, supportrarna och sponsorerna kraftsamla likt HV71 gjorde? Det blir Brynäs stora utmaning. Ekonomin är ansträngd, men signalerna jag får är att Brynäs kommer få en stor stöttning från sina sponsorer även framöver. Det blir hela nyckeln. Vad gör supportrarna? Man lär väl knappast fylla Monitor ERP Arena speciellt ofta kommande säsongen?
Okej, spelarsidan då. Vad ska vi säga här? Det vi kan utgå ifrån är att , , , Mikko Niemelä, Tom Hedberg, Niklas Friman, Johan Larsson, Oula Palve, Nick Olesen, och lämnar. Jag tror också att Oscar Birgersson hamnar i en annan allsvensk klubb, sannolikt Almtuna,.
Sen är det lite mer svårläst. Hur många av “Gävlekillarna” och de mångåriga Brynässpelarna blir kvar? Lyckas man locka kvar Anders Lindbäck, Simon Bertilsson, Johannes Kinnvall, Anton Rödin, Linus Ölund, med flera? Kan man få Theo Lindstein och Alexander Ljungkrantz att tänka att ett år i HockeyAllsvenskan vore precis det de behövde? Vill man ha kvar Greg Scott, William Strömgren och Oskar Kvist?
Vi vet egentligen ingenting. Brynäs säger själva att de kommer ha ekonomiska förutsättningar för att få ihop ett starkt hockeyallsvenskt lag. Det är egentligen det enda vi vet.
Men just nu finns det inte ett enda kontrakt. Just nu vet vi, i ärlighetens namn, inte ens om Johan Alcén blir den som får uppdraget att bygga det allsvenska laget.
Här kan ni läsa mer om vilka spelare jag tycker Brynäs borde bygga kring kommande säsong.
Och ärligt talat: Även om man ekonomiskt har ett försprång mot de övriga allsvenska klubbarna, tack vare SHL-fallskärmen på ungefär sju miljoner kronor, har inte Brynäs de senaste åren gjort någonting som inger trygghet och som får mig att tänka att “den här allsvenska sejouren blir nog kort”.
Tvärtom.
De har en hel del att bevisa innan jag tänker säga att man kommer vara ett “givet topplag” i HockeyAllsvenskan.
TV: “Vem ska Karlkvist göra till poängkung nu?”
