- “Svårt att bygga ett bättre lag - på pappret”
- “De var lite sämre på egentligen allting”
- “Tydligt att supportrarna fått nog”
- Den märkliga statistiken.
- “En lyx de inte tog vara på”
- Domen: Dags att bryta med klubbikonerna.
- “Problemet är inte att de ryker i en kvartsfinal - utan…”
- Hyllar värvningen: “Kommer kunna göra 60 poäng”
- Så borde de lösa tränarfrågan.
Läs också: Måns Karlssons analys av Västerås.
Läs också: Måns Karlssons analys av Tingsryd.
Läs också: Måns Karlssons analys av Almtuna.
Läs också: Måns Karlssons analys av Kalmar.
Läs också: Måns Karlssons analys av Södertälje.
Läs också: Måns Karlssons analys av Västervik.
Läs också: Måns Karlssons analys av Nybro.{{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Inför säsongen var Björklöven en ganska tydlig andrahandsfavorit bakom Brynäs. Det är lätt att förstå varför. De fick behålla en av ligans bästa målvakter, och i princip samtliga bärande spelare ifjol. De hade exempelvis kvar ligans poängkung Nick Schilkey, målsprutan Scott Pooley, samt bärande spelare som , Daniel Rahimi med flera. Faktum är att tre av de fyra främsta och sju av de tio främsta i fjolårets interna poängliga var kvar. Att ett allsvenskt lag får bygga med den kontinuiteten är ovanligt. Överlag var stora delar av laget detsamma, kryddat med tidigare poängkungen Nicolai Meyer och Myles Powell. Det var en lyx de inte tog vara på.
Det är klart att Brynäs hade ett meritmässigt vassare lag, men kollar vi vad de presterat på allsvensk nivå är det svårt att bygga ett så mycket bättre lag (på pappret) än vad Per Kenttä gjorde. Men kanske borde vi fått en föraning om att spelarna kanske inte var så bra som man kan tro, när inget SHL-lag valde att plocka upp Björklövens stjärnor. Jag såg det som ett styrkebesked, att de lyckades locka kvar dem, men man kan ju lika gärna se det som att de helt enkelt var iskalla på marknaden. Att det inte är spelare att hålla i handen, deras stora skicklighet till trots.
När Kenttä under säsongen också förstärkte med backarna Carl-Johan Lerby och Brandon Manning tror jag de flesta förväntade sig att “Löven" till sist skulle få ordning på sina ganska löst sammansatta pusselbitar, och verkligen få ordning på saker och ting.
Men så blev det ju inte.
Nicolai Meyer försvann och ersattes av mer oflashiga spelare som och . Och även om de för all del gjorde det helt okej blev det på något sätt symbolen var var “Löven” gick fel i år. Det fanns helt enkelt en övertro på att den skicklighet de hade skulle räcka, och för få obekväma sandpapper. Det är svårt att gnälla på Kenttä för det, laget han byggde borde helt enkelt varit bättre, men nog var det ändå där han gick fel.
Tränaren
Även på tränarsidan jobbade Björklöven med kontinuitet. Viktor Stråhle klev in i “Lövens” bås i februari 2022, och den enda huvudtränaren i HockeyAllsvenskan som hade varit i sitt lag längre var Anton Blomqvist. Här räknar jag bort Viktor Tuurala, eftersom han varit i HockeyEttan med Kalmar. Robert Kimby räknas inte heller, eftersom han försvann en sväng från Almtuna innan han tog över igen.
Nu skulle Viktor Stråhle, med kontrakt till 2026, få Björklöven att lyfta ordentligt. Efter flera år som ett gjutet topplag skulle han nu få den storsatsande klubben att gå upp i SHL. Han skulle utveckla dem det här sista lilla som behövdes. För låt oss vara ärliga: Det har varit ytterst små marginaler som gjort att Björklöven inte redan gått upp i SHL under något av de senaste åren.
Men nej, så blev det inte riktigt.
Det ska sägas att Björklöven inte var fullt så dåliga som många velat göra gällande. De var ändå ett topplag offensivt och åtminstone ett mittenlag defensivt. Problemet var de var lite sämre på egentligen allting jämfört med förra året, och det gav ett stort utslag på det totala spelet och den totala poängskörden.
Ska vi göra det enkelt för oss och helt enkelt jämföra med förra året, enligt siffror från Hockeysiffror.se, gick xG:n (förväntade mål) framåt ner från 2,49 per 60 minuter (lika styrka) ifjol till 2,17 i år. Defensiven gick ned från 1,98 ifjol till 2,03 i år. Den totala förväntade målutdelningen gick ned från lite knappt 56 procent ifjol till lite knappt 52 procent i år. Det var dock fjärde bäst. Det faktiska resultatet är också nedslående läsning, då man gick från 189 till 170 gjorda mål och 124 till 139 insläppta. De gjorde alltså 19 mål färre och släppte in 15 mål fler. Då är det klart att poängskörden blir klart sämre.
Detta trots att Björklöven, spelare för spelare, hade ett minst lika bra lag i år.
Vad var Björklövens problem då? Varför blev det så?
Dels var man otroligt ojämna. Både från match till match, men också i matcherna. Högstanivån var hög, men inte lika hög som tidigare, medan lägstanivån var rent ut sagt bedrövlig. De hade några riktiga plattmatcher där de helt och hållet föll ur ramen. Plattmatcher som inte var värdiga Björklöven. Jag tycker de höll en bra nivå, och kände att de var en legitim uppflyttningskandidat, under september och oktober. Men sen började det hända något en bit in i november, med 5-0-förlusten mot Västervik och 4-1-förlusten mot Västerås som två tydliga exempel på förluster som helt enkelt inte fick ske. Där någonstans började det gå fel, och sen fick man egentligen inte ordning på saker och ting igen. Per Kenttä såg ju vad som var på väg att hända och försökte justera det som kunde justeras, men det hjälpte inte. När man räknade med ett lyft i januari kom i stället en ny svacka.
Den andra anledningen jag vill lyfta fram, och här hamnar tyvärr Stråhle i skottgluggen, är sättet man matchade laget på. Jag minns ett avsnitt av podcasten “Hockeylabbet”, där Henric Larsson och Simon Brändström diskuterar hockey med utgångspunkt ur underliggande siffror. De var då mycket, mycket kritiska över hur Björklöven matchade sina backar. Daniel Rahimi, som var ett sänke, fick spela massor. Jacob Andersson, som sett till siffrorna var en av lagets bästa backar, fick inte spela alls. För att ta ett exempel. Andersson blev också supportrarnas stora hackkyckling och lämnade sedan laget.
Det är klart det blir svårt för laget att prestera sin bästa ishockey när de bästa spelarna bänkas till förmån för sämre spelare.
.jpg)
Snackisen
"Med obefintlig kravnivå, i träsket vi kommer härva på"
"Avgå Stråhle"
Man behöver inte vara något geni för att förstå att det funnits ett rejält supportermissnöje den här säsongen. I januari hölls texten med den översta banderollen upp, i samband med 1-0-segern mot Södertälje, och det undre budskapet visades upp på hemmaarenan i samband med uttåget i kvartsfinalen mot Djurgården.
Det ligger något och bubblar i Umeå. Björklöven har en otroligt passionerad supporterskara, och det är tydligt att de fått nog. Tidigare år har de kunnat “komma undan” med att de trots allt pressat lag som kommit från SHL (HV71 och Djurgården) och 2021 kunde de förklara finalförlusten mot Timrå med att de dels mötte ett sanslöst bra lag, och dels att i princip hela truppen drabbades av Covid i finalserien. Och 2020 skulle man ju gått upp, enligt de allra flesta.
Men i år fanns det inga ursäkter.
I år var Björklöven helt enkelt för dåliga. Och det håller nog de flesta supportrarna med om.
Efter drygt två decennier utanför svensk ishockeys absoluta finrum var det som om hoppet, tålamodet och förståelsen den här säsongen till sist försvann. Det är lätt att förstå varför.
Jag är övertygad om att supportrarna som skrev de kritiska banderollerna kommer stå där på läktaren i september, när pucken släpps, igen. Men den gången kommer ingångsvärdet vara något annat än vad det var när pucken släpptes i september 2021, 2022 eller 2023. När supportarna tidigare kunnat intala sig själva att det är Björklöven mot etablissemanget lär känslan den här gången vara att det är Björklöven mot dem själva.
De har en del att behöva ordna upp, innan det på allvar går att börja prata om SHL igen.
Ett statistiskt utropstecken
Björklöven gick back sanslösa 21 poäng jämfört med förra säsongen. Det lag som gick back näst flest poäng var Västervik, som tappade elva pinnar. Björklöven gjorde faktiskt sin sämsta säsong sedan 2018/2019, då de slutade på tiondeplats.
Hela poängtappet kom faktiskt på hemmaplan. Säsongen 22/23 tog de 61 poäng i Umeå - den här säsongen stannade de på 40. Borta tog de alltså 45 poäng båda säsongerna. Hemma gick de från att vara näst bäst till att vara nionde bäst. Det var bara två ytterligare lag som tog fler poäng borta än hemma den här säsongen: BIK som tog 41 borta och 39 hemma och Tingsryd som tog 38 poäng borta och bara 24 hemma.
Ett tag hade ju Björklöven en svit på fem raka hemmaförluster, och det var under den sviten som banderollen ovan sattes upp. Det var också i den vevan som man på allvar började inse vart den här säsongen egentligen var på väg. En “kris” eller “minikris” blir ju så mycket mer påtaglig när det är just hemmaspelet som spökar.
Det som fascinerar med hemmastatistiken är att de, om vi ser till de underliggande siffrorna, faktiskt var riktigt bra hemma men medelmåttiga på bortaplan. Det går alltså att hävda att det dåliga hemmaspelet handlade om tillfälligheter i första hand, snarare än att de på något mystiskt sätt blev usla hockeyspelare så fort de skrinnade in i Winpos Arena. En annan faktor var att de, av någon anledning, hade ett katastrofalt powerplayspel på hemmaplan (15 procents utdelning - sämst i serien) men ett riktigt bra PP på bortaplan (28 procents utdelning - tredje bäst). Det är svårförklarligt hur det kunde vara så. Så pass svårförklarligt att även det nog får sättas på “tillfällighetskontot”.
MVP
Joona Voutilainen var Björklövens MVP. Även om han, precis som de flesta övriga nyckelspelare i laget, var sämre än i fjol var han fortfarande en av ligans bästa målvakter. Och Björklöven var sannerligenett lag med honom i kassen och ett lag utan honom.
Just målvaktssidan var rörig hela säsongen. Melker Thelin fick knappt stå, Victor Brattström lånades in men var inte alls bra, lånades också in och stod ett par matcher och sen värvades också Niklas Svedberg in. Svedberg och Thelin gjorde det klart godkänt när de stod, men Voutilainen var ändå ett snäpp bättre. Det syns inte minst på faktumet att de vann två tredje delar med honom i kassen, medan de vann runt hälften av matcherna med de övriga fyra målvakterna. Det ska dock sägas att Svedberg kom till Löven under en period när laget överlag var något sämre, vilket såklart påverkade hans vinstprocent. Men oavsett vilket var han sämre än Voutilainen i grundserien.
Att Joona Voutilainen var så bra som han var i fjol var sannolikt en anledning till varför Björklöven valde att köra vidare på i princip samma lag i år. De slutade trots allt tvåa ifjol, bara tre poäng bakom MoDo, men nog var det så att den finske målvakten slätade över en del skönhetsbrister i laget och spelet i övrigt. När han i år ‘bara’ var riktigt bra, men kanske inte bäst i serien, blev bristerna tydligare. Dessutom drogs han ju med en del små skadeproblem under säsongen. Kollar vi de underliggande siffrorna var han dock en klassmålvakt i HockeyAllsvenskan även den här säsongen. Det är svårt att vara så bra som han var förra säsongen, två år i rad.
Även om Voutilainen var sämre än förra säsongen var han ändå den av stjärnorna som presterade bäst. I grundserien, ska sägas… De andra av fjolårssuccéerna som blev kvar gick bakåt betydligt mer.
Frågetecknet
Fanns det någon ledande spelare som var bättre den här säsongen? Jodå, det fanns några stycken. hade en bättre offensiv säsong, både spel- och poängmässigt, men hade direkt svaga defensiva siffror. En som verkligen imponerade på mig var Gustav Possler, som alltid var pålitlig i spelet och nu också fick ett offensivt lyft jämfört med ifjol.
Men många spelare var också klart sämre. Det var helt enkelt lite för få som nådde upp till förväntad nivå, i egentligen alla lagdelar. Få spelare föll helt ur ramen, men för få var också så bra som förväntat.
Nick Schilkey, som drogs med en del skadeproblem, hade ett poängsnitt som skulle gett honom runt 42 poäng om han hade spelat hela säsongen. För jämförelse gjorde han förra säsongen 39 poäng - om vi bara räknar poängen han gjorde i lika styrka. Han var långt ifrån någon 60-poängsspelare den här säsongen.
Scott Pooley gick från att nosa på 30 mål till att precis nå 20.
Fredric Weigels poängsnitt gick ned rejält. Maxime Fortiers poängsumma gick också ned.
Men den stora elefanten i rummet är publikfavoriten och klubbikonen Daniel Rahimi. Rahimi gjorde ifjol sin bästa säsong i Björklöventröjan, och var enligt många en av ligans bästa backar. Nu var han i stället en av ligans sämsta. Björklöven var ett väldigt mycket sämre lag med Daniel Rahimi på isen. Det är sorgligt men sant. Han var den som gick ned i kvalité allra mest av “Lövens” bärande spelare. Ändå var han den som hade flest minuter av alla lagets backar i lika styrka (om vi räknar totalt, och inte per match). När det var uppenbart att Daniel Rahimi i bästa fall skulle vara en absolut breddback valde Viktor Stråhle att fortsätta matcha honom som om han vore en topp fyra-back. Man hade både sämst corsi och gjorde minst andel av målen när han var på isen.
Tidigare har frågetecknet runt Björklöven handlat om huruvida Daniel Rahimi vill förlänga eller inte. Orkar han satsa en säsong till? Nu måste frågan faktiskt ställas om Björklöven ska erbjuda Rahimi ett nytt kontrakt. Det blir alltid ett rejält statement när det är klubben som väljer att gå vidare från klubbikoner. Det har vi ju exempelvis sett i HV71 de senaste åren, och nu får vi även se det i Färjestad (mer om det senare i texten). Men som sportchef handlar det om att vara osentimental, och nog är det så att det är dags att gå vidare från Daniel Rahimi nu.
Hur svårt beslut det än är att fatta.
Betyg
Att åka ut i kvartsfinal, det är en sak. HockeyAllsvenskan är en tuff serie och det är ytterst få lag som bara kan räkna med att gå till semifinal. Det har vi inte minst sett i år, när två av ligans tre bästa grundserielag brakade ut i kvarten. Hade Björklöven gjort som Södertälje och slutat tvåa i serien men åkt i kvartsfinal hade i alla fall jag känt att det var en bra säsong, men att man nog behövde bygga om lite på ett par olika ställen i truppen och i övrigt satsa vidare på det som varit bra.
För mig är inte det stora problemet att Björklöven åker ut mot Djurgården i en kvartsfinal. För mig är det stora problemet att Björklöven slutar sexa i serien, och är närmare en sjundeplats än en femte. De kändes bara som en riktigt legitim SHL-utmanare i höstas. Att man efter det bara gick runt och väntade på ett lyft som aldrig riktigt kom.
Det är utifrån det jag kommer sätta underkänt som betyg på den här säsongen. Det är klart att det alla minns är att man heller inte var riktigt nära Djurgården i kvartsfinalen (de hade haft klart större chanser mot AIK) men när jag summerar “Lövens” säsong är just det mitt minsta problem.
Var allting uselt, då? Nej, som jag var inne på tidigare hade Björklöven en del saker som var bra. Målvaktsspelet var bra, och även om jag varit kritisk till flera av lagets stjärnspelare var det ju inte så att de var usla. Problemet var bara att mer eller mindre alla var sämre än ifjol.
De som kom in, Myles Powell, Nicolai Meyer och , blandade och gav lite för mycket. Ta bara en sån som Dower Nilsson, som gjorde 8+4 de första nio matcherna och sen bara gjorde 4+11 de sista 43. Han blir på något sätt också symbol för Björklövens säsong. Vi ska nämligen inte glömma att de faktiskt inledde säsongen riktigt bra och verkligen kändes redo.
Sen har vi ju det här med hemmaspelet…med normal utdelning där hade Björklöven helt klart kunnat ta en topp fyra-placering, och då hade läget kunnat se helt annorlunda ut. Då hade vi fortfarande suttit här nu och förmodligen summerat en besvikelse till säsong - men läget hade inte varit fullt så kritiskt som det är nu. För frågan är ju om ens en fjärdeplats, som ändå var inom räckhåll, hade varit godkänt för det här stjärntäta laget?
Slutligen vill jag, för att ytterligare vrida om kniven (förlåt för det), gå in på en statistik som verkligen bevisar vilken märklig säsong det här blev. Efter sex omgångar hade Björklöven tagit tolv poäng och låg tryggt i toppen. Samtidigt hade BIK Karlskoga precis tangerat tidernas sämsta säsongsöppning, med sex raka nollpoängare. När vi sen summerade säsongen 46 poäng senare skilde det bara fem poäng mellan lagen.
Blicka framåt
Det finns en del frågetecken runt Björklöven. Jag räknar kallt med att Per Kenttä blir kvar åtminstone en säsong till. Även om den här säsongen blev en besvikelse har hans tid i Björklöven varit en succé.
Kenttä har en del tuffa beslut att fatta. Ska man behålla publikfavoriterna Daniel Rahimi, Alexander Wiklund och Fredric Andersson? Ska man behålla någon av de nordamerikanska stjärnorna Powell, Schilkey och Pooley? Hur tänker de kring Gustav Possler och Jacob Olofsson?
Det kan verka läskigt att Björklöven, efter att ga haft en lugn Silly Season ifjol, nu måste bygga om stora delar av forwardssidan. Men enligt mig är det perfekt. Den här säsongen fick vi ett tydligt bevis för att man helt enkelt inte kunde nå längre med sin nuvarande kärna. Nu får Kenttä börja jobba från ett betydligt tommare anteckningsblock, och det tror jag han trivs med. Av årets svenska spelare tycker jag man kan förlänga med Wiklund, Possler och Olofsson - och bland importerna tycker jag ändå att Myles Powell är den som känns mest spännande. Resten kan de gå skilda vägar med. Även om det gör ont att släppa en klubbikon, en lagkapten samt fjolårets skyttekung samt poängkung.
Framåt har de redan Dower Nilsson och Fortier på kontrakt. Enligt Expressen kommer också Marcus “Lilliz” Nilsson ansluta, och det borde vara en absolut toppspelare på allsvensk nivå. Med rätt forward intill honom borde han kunna göra runt 60 poäng åtminstone. Så bra är han fortfarande. Det har snackats om att Fredrik Forsberg kan bli hans kedjekamrat, och det vore onekligen en dundervärvning. En annan spelare jag skulle titta på är Kyle Topping, som gjorde det oerhört bra i ett dysfunktionellt Västerås och definitivt kan vara en topp två-center även i “Löven”. Hur som helst gör i alla fall värvningen av “Lilliz” det tydligt för omgivningen att Björklöven inte är redo att lägga sig ned och dö bara för att det gick dåligt den här säsongen.
På backsidan har , , och avtal. Där har de en mycket stabil grund att stå på, men det behövs ett par riktiga toppbackar från start den här gången. Det skulle behövas någon eller ett par spelare i “Carl Johan-Lerby”-kategorin. Om nu inte Lerby själv blir kvar.
På målvaktssidan har de Voutilainen och Thelin under kontrakt - och där behöver de inte aktivt söka några förändringar. Däremot finns förstås risken att de båda försvinner.
Det är lätt att vara kritisk till Björklöven och kräva att man ska bygga om från grunden, men riktigt så alarmistisk vill jag inte vara. Även om man sannolikt inte kommer kunna gå in i nästa säsong med riktigt lika tydliga SHL-krav på sig har de fortfarande en verksamhet som är stabil nog för att man ska kunna vara ett topplag i HockeyAllsvenskan. Jag väljer att se den här säsongen som en liten snedkörning - snarare än en fullständig bilkrasch. En snedkörning som på ett sätt kan vara nödvändig, men som också gör att jag tror det kan dröja någon säsong innan vi ser Björklöven gå in i en säsong som favorit igen.
Den stora frågan är vem som ska träna laget. Viktor Stråhle är ifrågasatt, med all rätt, men är också en bra tränare som gjort bra saker med Björklöven. Han har också kontrakt hela vägen till 2026, vilket gör honom svårsparkad. Känner han själv att han har mer att ge tycker jag nog man ska ge honom hösten också. Funkar det inte då - ja, då är det läge att göra en förändring. Men just kontraktsläget gör att jag ändå lutar åt att man borde behålla honom, även om det inte är helt givet.
Jag är inte beredd att helt avskriva vare sig Viktor Stråhle, Per Kenttä eller Björklöven riktigt än.
