- Breddspelaren överglänste spetsvärvningen
- Där gick de från sämst av alla - till ett lag för toppen
- “Där misslyckades Mikko Manner"
- Värvas han om Djurgården åker ur?
- “Bryt med de ni kan bryta med!”
Brynäs stod under en period utan sportchef, tränare, ordförande och klubbdirektör. Man bröt också sitt samarbete med UNICEF, hade två spelare under utredning för våldtäkt och det mesta pekade mot att man var på väg rakt ned i HockeyAllsvenskan.
Nu kan vi summera säsongen ett år senare och konstatera att läget är ett helt annat. Nu är Brynäs ett slutspelslag och en enad klubb - med en hel del framtidsoptimism. Hur blev det egentligen så?
Det ska jag försöka bena ut med sju kategorier som ser tillbaka på den här säsongen - och en frågeställning kring hur framtiden ser ut efter all turbulens.
Läs analysen av Linköping här.
{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Samuel Erssons matchvinnaregenskaper skulle tas över av Veini Vehviläinen. En värvning som på förhand var intressant, men som under säsongsinledningen såg ut som en direkt felsatsning. Vehviläinen var fladdrig, gjorde enkla misstag och var snarare en belastning än en hjälp.
Men vid novemberuppehållet hände något. Från december och framåt höll finländaren flest nollor, hade näst bäst GAA, tredje bäst räddningsprocent och näst flest segrar. Han var helt enkelt fenomenal, och gav Brynäs chansen att vinna i matcher man egentligen kanske inte hängde med rent spelmässigt. När vi nu summerar säsongen kan vi konstatera att han var en fullgod ersättare till Samuel Ersson.
Viktor Andrén hade ännu en mardrömssäsong och lämnade till sist för Almtuna. Kristers Gudlevskis kom in och var minst sagt spektakulär i de få framträdanden han gjorde. Inte spektakulärt bra, men väldigt sevärd. Han visade sig vara en bra backup till Vehviläinen, som trots allt var en av SHL:s allra mest givna förstemålvakter.
Slår vi ut det över hela säsongen var Brynäs kvar på samma räddningsprocentsnivå som ifjol. Man var ett av ligans fyra sämsta lag, med en räddningsprocent på strax under 90. Ifjol berodde det på att man hade ligans överlägset sämsta försvarsspel. I år beror det på Vehviläinens direkt dåliga inledning på säsongen. Den här säsongen var det nämligen betydligt mer tacksamt att stå i mål i Brynäs. Mer om det senare…
UTROPSTECKNET
Det var kollektivet som gjorde det bra för Brynäs, snarare än några enskilda spelare. I inledningen av säsongen var Tom Hedbergdet stora utropstecknet, men nu vill jag i stället lyfta fram Oscar Eklind.
Den storväxte forwarden skrev på för Brynäs då han ville ha sina gamla bekanta från Malmö, Peter Andersson och Viktor Stråhle, som tränare. Men de fick sparken. Eklind visade sig dock bli en mer lyckad värvning än de nyss nämnda tränarna.
Utan att glänsa gjorde han det bra i en fjärdekedja, och tog tillvara på den ganska få offensiva minuterna. 24-åringen gjorde 8+8 under debutsäsongen i SHL, och jag skulle inte bli förvånad om han gör tolv mål och upp emot 25 poäng nästa säsong.
BESVIKELSEN
16 poäng kan vara ett utropstecken för en spelare - och 17 poäng kan vara en besvikelse för en annan. Så är det faktiskt här. Det finns en del besvikelser i Brynäs (Kristofer Berglund och Adam Pettersson är två av dem) men jag vill framför allt peka ut Nick Olesen. Inte för att han floppade, 17 poäng är väl inte jättedåligt, utan för att jag trodde han verkligen var redo att komma in och ta en viktig roll i ett SHL-lag redan nu.
Det jag såg av dansken i Södertälje och under hans korta sejour i Oskarshamn vittnade om att han var en klasspelare med en oerhörd näsa för att göra mål och poäng. Han fick också en tacksam roll och spelade tillsammans med Greg Scott och Anton Rödin under stora delar av säsongen, men lyckades inte förvalta förtroendet speciellt bra. Olesen kom absolut till lägen - men hade inte alls "killer-instinkten" för att kapitalisera på dem.
Han gjorde åtta mål, men två av dem kom i tom bur. Två av dem kom i powerplay. Bara fyra mål kom i spel med lika många spelare på banan. Det är faktiskt underkänt, trots att det var hans första säsong i SHL. Tidigare nämnde Oscar Eklind gjorde exempelvis sju mål i lika styrka, trots en sämre omgivning och trots att han spelade en minut mindre per match i spelformen.
För att Olesen ska räknas som godkänd efter nästa säsong kräver jag åtminstone 15 kassar, förutsatt att han får samma roll och omgivning.
COACHERNA
Inte sedan säsongen 16/17 har Brynäs en säsong med samma tränare som man inledde säsongen dessförinnan med. Sedan dess har det alltid bytts tränare under säsongen. Nu är dock den solklara känslan att Brynäs till sist hittat rätt igen, för första gången sedan “Bulan” Berglunds dagar i klubben.
Mikko Manner utförde inga mirakel. Han tog ett lag från kval till slutspel, men den tiondeplats det blev är ett resultat som hade kunnat få andra tränare sparkade. Fjolårets kvalkaos har dock, till sist, fått Brynäs att inse vilken plats man har i näringskedjan. Och med det i åtanke får en tiondeplats, med en ganska blek spelartrupp, ses som ett bra resultat.
Jag träffade Mikko Manner för en lång intervju bara någon timme efter att han kommit till Gävle för första gången - och slogs redan då av den där ödmjuka charmen som han även blåst alla andra tränare av banan med. Men jag fick också intrycket att han nog inte riktigt förstod, ändå, vad det innebar att träna Brynäs och bo i en stad som Gävle. Och att han inte riktigt förstod vilket kaos han faktiskt kom till. Kanske var det för att han visste att det där kaoset skulle vara som bortblåst med honom vid rodret?
Det Mikko Manner framför allt gjorde var att tajta till defensiven - ordentligt (mer om det i statistiksegmentet nedan). Det var där Peter Andersson misslyckades totalt, och det var uppenbart att det var vad Manner hade lokaliserat. Ifjol var Brynäs sämst i egentligen varenda defensiv kolumn - i år var defensiven i toppklass.
Men det fanns en detalj där inte ens Manner gjorde ett speciellt bra jobb. Han är uppenbart en bra taktiker och en strukturerad coach av högt märke. Men när det gäller matchcoachningen har han en del att lära. Det var inte speciellt ofta som han kunde förändra en matchbild, eller gjorde förändringar i laget som gav resultat. Målvakten togs ofta ut för sent, han rullade ofta på åtta backar och fyra kedjor för länge.
Där misslyckades faktiskt finländaren.
SPORTCHEFERNA
Vad jag kunnat se har inte ens Brynäs själva kommunicerat hur arbetsfördelningen ser ut mellan Johan Alcén och Erika Grahm. Det närmaste jag kommit att förstå fördelningen är att Alcén tycks vara mer ansvarig för rekrytering, och Grahm för det organisatoriska. Men Alcén själv har flera gånger pratat om att de båda utgör ett team med den nya klubbdirektören Håkan Svedman.
Grahm skriver historia som den första kvinnan på sin post, men trots det är ju hon den rutinerade i sammanhanget. Trots att hon ju, precis som Alcén, lade av efter förra säsongen. Med tanke på att duon inte haft någon “lågsäsong” på sig att bygga ett eget lag ännu (på herrsidan, alltså) är det svårt att göra en rättvis bedömning kring deras kompetenser. Brynäs gjorde framför allt en lyckad värvning under säsongen (Dmytro Timashov) men också ett par värvningar som ter sig närmast obegripliga. Tom Wandells karriär i Brynäs blev sju minuter lång. Oskars Cibulskis betalades det ganska dyra pengar för - och han blev inte ens någon som gick in på sex backar. Kristers Gudlevskis gjorde inte heller många minuter, men han var också värvad som en tydlig backup.
De stora grejerna Alcén/Grahm gjorde var snarare att bryta med spelare. Patrik Berglund lämnade. Viktor Andrén lämnade. John Nyberg lämnade (och ersattes inte på flera månader). Daniel Mannberg lämnade. Och ska vi vara ärliga gick det nog ganska jämnt ut på spelarfronten under säsongen.
Men det är egentligen nu vi på allvar kan bedöma Brynäs nya sportchefer. Det är nu Erika Grahm och Johan Alcén (som ju inte ens den nya ordföranden ville ha som sportchef!) får sitt riktiga elddop.
Faktum är ju att det var Josef Boumedienne, sportchefen som aldrig blev sportchef, som fattade besluten som tog Brynäs dit man ändå tog sig.
SNACKISEN
Den stora snackisen med Brynäs den här säsongen var att…det inte fanns någon snackis. Det är klart att föreningen fortfarande lider, inte minst ekonomiskt och statusmässigt, efter förra säsongens kaos. Men det här var ett lugnt och - för ovanlighetens skull - friktionsfritt år i Brynäs. Den nye klubbdirektören förde en ganska tillbakadragen tillvaro och ville inte synas, som sin företrädare. De nya sportcheferna gjorde inget större väsen av sig. Den nya styrelsen har inte heller hörts och synts speciellt mycket sedan de tog över.
Och det var precis vad Brynäs behövde.
På isen fanns en harmoni man inte sett i klubben på många år, och utanför densamma fick man intrycket att det var ungefär samma. Efter rapporter från arbetsmiljöverket om en alarmerande tillvaro för de anställda verkar det som att klubben är på rätt håll även där.
Den stora snackisen med Brynäs är att man…är som en klubb och en arbetsplats borde vara. Och det säger en del om hur uselt allting egentligen varit de senaste åren.
DET STATISTISKA
Det är framför allt defensiven som fått sig ett ansiktslyft sedan Mikko Manner tog över.
- Ifjol släppte de till 1702 skott på eget mål (flest av alla). Den här säsongen? 1311. En sänkning med närmare 400 avslut - och näst flest skott på eget mål av alla lag.
- Ifjol släppte man till sanslösa 1102 skott i egen skottsektor. Över 100 fler än Djurgården som var näst sämst. I år? 866. Fjärde minst av alla.
- Ifjol släppte man in 176 mål - och var sämst även där. I år? 138. Femte minst. Det som framför allt sticker ut där är att de förra säsongen släppte in 64 mål fler än Växjö. I år släppte de in sex färre mål än Växjö.
- Brynäs offensiv var dock, sett till produktionen, sämre. De gjorde faktiskt åtta mål färre än förra säsongen. Detta trots att de sköt fler skott i offensiv skottsektorn.
- Avsaknaden av spets blir också väldigt tydlig i powerplay. Där var Brynäs riktigt dåliga redan ifjol, med drygt 19 procent, men var än sämre i år och landade på 18,5 procent. Där var de sämst av samtliga lag.
- Efter mängder av skador de senaste åren spelade Anton Rödin samtliga matcher för Brynäs. Senast han gjorde en “hel” säsong var 14/15, då han missade en match. Det var också då han senast stod för 19 mål - den notering han nådde i år och som var tangerat målrekord i SHL.
- För första gången sedan 2016/2017 tog Brynäs fler poäng än man gjorde föregående säsong. Då gick klubben från 74 till 93 poäng. Därefter? 70, 69, 60 och 57. En klart vikande trend. Nu landade de på 69 poäng och fick, likt Linköping som haft en liknande trend, stopp på blödningen.
BLICKA FRAMÅT
Till nästa säsong har Brynäs inga målvakter, tre backar och nio forwards under kontrakt. På backsidan kan vi dock fylla på med Samuel Johannesson och stjärnbacken Johannes Kinnvall. Jag tror även att de kommer behålla antingen Marcus Björk eller Tom Hedberg. Dessutom får vi se vad som händer med Chay Genoway som har ett 1+1-årskontrakt. Genoway var ingen flopp, men är tydligt på väg neråt i karriären och det är nog läge att bryta avtalet.
Trots värvningen av Kinnvall är jag tveksam till om backsidan är bra nog för ett topp sex-lag. De lär behöva ytterligare en spelskicklig back, kanske någon från KHL? Kan en sådan som Olle Alsing vara ett alternativ om Djurgården åker ur? Finns ekonomin för det? Se upp för Theo Lindstein, född 2005, som jag tror kan gå in på sex backar kommande säsong.
Framåt finns som sagt nio forwards kontrakterade. Av dem är flera rena spetsspelare: Anton Rödin, Greg Scott, Oula Palve och Dmytro Timashov. Men vi såg ju i år att det inte är bra nog. Det behöver fyllas på rejält runt den kvartetten för att offensiven ska hålla. Anton Wedin, som det ryktats om, vore såklart en alldeles perfekt värvning för Brynäs i detta läge. Kan man dessutom få en positiv offensiv utveckling på Nick Olesen så har man ändå en okej “toppsexa”. Men som sagt: Det krävs i så fall en värvning av Anton Wedin-klass.
Brynäs har ett par svåra beslut att fatta runt Nicklas Danielsson och Tomi Sallinen. Danielsson har blivit klart sämre, men har också alltjämt ett “brinn" och en grinighet som i övrigt saknas i Brynäs. Jag skulle dock gå skilda vägar med honom nu. Behåller Brynäs för många av de senaste årens lag kommer de inte klara av att ta de steg de vill göra. Bryt med de man kan bryta med! Tomi Sallinen är svårare. Han är inte den stjärna han en gång var, men är en av de mer pålitliga spelarna i laget och kan spela allt från “vinge” i förstakedjan till center i fjärde-enheten.
Vi kan nog också räkna med att Brynäs sportchefer kommer vara framme med plånboken för att få in någon finsk KHL-spelare också. Mikko Manner har hög status bland de finska spelarna och det gör att Brynäs nog har en viss fördel åtminstone på den spelarmarknaden.
Målvaktssidan då? Hur ska man göra med den? Stjärnkeepern Anders Lindbäck vill hem - men om Veini Vehviläinen vill stanna skulle jag prioritera finländaren. Han är yngre och - faktiskt - ett mer säkert kort än Anders Lindbäck just nu.
Brynäs har faktiskt chansen att göra något bra nu, med en bra stomme på plats men också med många tomma platser. Tar man chansen?
