Andersson avslutade med en niondeplats, som väl egentligen inte är något att skriva hem om, men lämnar klubben med högt huvud och har gett efterträdaren Joakim Fagervall en stabil grund att stå på. Peter Andersson var på många sätt perfekt för det här laget och den här klubben - men jag blir inte förvånad om Fagervall kommer kunna prestera nästan likvärdiga resultat som sin föregångare.
I en åttondelsfinal hade Malmö fått möta Örebro och det hade varit mycket intressant att se om Redhawks hade kunnat gneta till sig en kvartsfinalplats. Där hade det dock tagit tvärstopp mot Luleå.
Nu minns vi tillbaka på Malmö Redhawks säsong.
MÅLVAKTERNA
Efter en något trevande start spelade Oscar Alsenfelt upp sig, och när vi nu summerar hela säsongen kan vi återigen konstatera att Malmö haft en av ligans allra bästa målvakter. Rent spelmässigt gjorde Malmö sin sämsta säsong under Peter Anderssons ledning, och stundtals kändes det som att Alsenfelt var den som gav Redhawks tillräckligt med poäng för att deras slutspelsplats aldrig skulle vara speciellt hotad.
Ser vi till räddningsprocent och insläppta mål per match var Alsenfelt trea i ligan, bakom suveränerna Gustaf Lindvall och Joel Lassinantti, och i räddningar i skottsektorn var han femma. Även om vi ser till räddningsprocent i lika styrka var det bara Skellefteås och Luleås målvakt som var bättre, av de som spelade fler än fyra matcher.
Oscar Alsenfelt briljerade återigen i Malmö-kassen.Foto: Christian Örnberg/Bildbyrån
Lars Volden, däremot... Han var inte så bra som jag och förmodligen Malmö hade trott. Han vann bara fem av 18 matcher, och tillhörde den undre halvan av SHL:s backupmålvakter den här säsongen. Han kom inte alls upp på den nivån han höll förra säsongen, såväl i Pantern som under sin tid som inlånad i Malmö.
Redhawks kommer ställa upp med samma målvaktspar nästa säsong och om jag vore dem skulle jag ändå inte vara orolig. På pappret är det här ett av ligans starkare par.
UTROPSTECKNET
När Adam Ollas Mattsson blev klar för Malmö var det en värvning som kändes okej på alla sätt och vis, men som knappast fick några ögonbryn att höjas. Vi snackar om en kille som visserligen hade gjort ett par säsonger som ordinarie i SHL och som spelat JVM, men som också haft en del skadebekymmer och hållit en ganska låg profil i AHL.
Men vilken utveckling han hade under säsongen i Malmö!
Från att ha varit en klassisk defensiv back började självförtroendet växa på 23-åringen, som under säsongen utvecklades till en riktigt skicklig spelare också med pucken. Han tog för sig, stod för läckra soloprestationer, skapade målchanser och hade förmodligen fått chansen i Tre Kronor när Malmö hade åkt ur slutspelet.
Det finns en brytpunkt någon gång i december, då han gjorde mål mot Färjestad, och helt plötsligt fick ett mycket större förtroende från coacherna. Där gick han från en kille som låg mellan 18 till 20 minuters istid per match, till en spelare som snarare låg på 21 minuter och uppåt under en tid. Till sist landade han på ett snitt på drygt 20 minuter, bara Jesper Jensen Aabo hade mer, och om Ollas Mattssons utveckling fortsätter kommer han kunna ta rollen som försteback nästa säsong.
Adam Ollas Mattsson imponerade.Bildbyrån
BESVIKELSEN
Konstantin Komarek och Emil Molin lämnade under säsong, och imponerade stort i Luleå respektive Brynäs. Nicolai Meyer plockades in efter att ha vunnit HockeyAllsvenskans poängliga ifjol, men han fick det inte alls att stämma och fick en roll långt ned i hierarkin. När vi summerar säsongen kan vi konstatera att dansken snittade 16:e mest istid - av lagets forwards. Det blev bara 3+11 för den tidigare poängsprutan.
Carl Persson vaknade till liv på slutet av säsongen, men inte heller han presterade som förväntat. Åtta mål är inte fy skam, men ser vi till att fyra av dem kom under seriens sex sista matcher så kan vi enkelt konstatera att säsongen överlag var underkänd.
De utpräglat offensiva spelarna hade svårt att leverera, med andra ord. Om det är ett resultat av Peter Anderssons spelsystem eller något annat låter jag vara osagt. Men det var den stora besvikelsen med Malmö, säsongen 2019/2020. Det känns som att de, framför allt fem mot fem, inte fick (eller förtjänade) de roller som man kunde förvänta sig inför säsongen.
GENOMBROTTET
Marcus Björk var också en spelare som inte riktigt fick förtroendet i Malmö, men blev en bärande spelare på annat håll. Han kanske till och med var Brynäs bästa back sedan flytten till Gävle.
Men anledningen till att Björk, som ändå inledde säsongen lovande i Malmö, flyttade stavas i viss mån Helge Grans. Det var ju när Björk åkte på en tackling mot huvudet (från sin blivande lagkompis Jaedon Descheneau) som Grans på allvar fick chansen. Sen kunde inte Marcus Björk ta tillbaka den platsen från 17-åringen.
C More-experten Petter Rönnqvist menade att Grans till och med var bättre än Rasmus Dahlin i samma ålder, och även om jag kanske inte håller med om det så säger det ändå en del om hur läcker Helge Grans var att titta på. Han var totalt orädd. Även om han inte fick speciellt mycket speltid syntes han mer än många andra spelare under matcherna.
Jag är otroligt nyfiken på vad han kan uträtta nästa säsong. Och vilken NHL-klubb som har turen att drafta grabben.
COACHERNA
Malmös ledartrojka med Peter Andersson, Martin Filander och Jesper Mattsson har känts som SHL:s mest väloljade och samspelta tränarkonstellation. Andersson och Mattsson var ju Malmöikoner sedan tidigare och under årens lopp har även Filander blivit en "Malmö-kille".
Frågan är om någon annan ledarstab lyckats lika bra när det handlar om att få ut max, eller närapå max, av sitt lags kapacitet. Nu lämnar både Andersson och Filander, och även om de gör det med en i sammanhanget ganska svag niondeplats lämnar de ändå på topp. För om vi jämför spelartrupper rakt upp och ned har Malmö svagare lag än både Växjö och Brynäs och fullt jämförbart med Linköping.
Men de kom före alla tre.
Jag tror både Oskarshamn och Brynäs jublar över att de lyckats knyta till sig Filander och Andersson till kommande säsong. Det känns som två perfekta huvudtränare för respektive klubb - och det kommer bli ett tomrum för Joakim Fagervall och hans nya assisterande tränare Andreas Lilja att fylla i Malmös bås. Det kommer faktiskt kännas lite tomt att inte ha den duon i Malmöbåset nästa säsong. De har liksom blivit så synonyma med klubben trots att de 'bara' varit där de fyra senaste åren.
Det är tur att i alla fall powerplaygeniet Jesper Mattsson blir kvar och sprider sin visdom.
POÄNGKUNGEN
Om han inte gjorde det redan förra säsongen, var det här definitivt säsongen då Fredrik Händemark tog klivet till att fullt ut bli en av SHL:s stora profiler och en av de allra bästa spelarna på sin position.
Efter att ha varit stabil kring 30-strecket under några år närmade sig Händemark den här säsongen 40 poäng. Han vann den interna poängligan med hela elva poängs marginal ned till parhästen Lars Bryggman och var SHL:s fjärde bästa poängplockare i lika styrka med sina 29 poäng (10+19).
Den närmast kompletta tvåvägscentern kommer av allt att döma lämna Malmö för spel på andra sidan Atlanten och det kommer också bli en tung pjäs för klubben att ersätta. Om Peter Andersson lämnar ett tomrum i båset är det ingenting mot det Händemark kommer lämna på isen. Hur i helsefyr ska Redhawks kunna ersätta lagkaptenen?
Mikael Nord och Fredrik Händemark.
MVP
Det går att argumentera för att Fredrik Händemark var MVP - men det finns en person jag värderar ännu högre: Oscar Alsenfelt.
I ett Malmö som både sett till poäng och tabellplacering gjorde sin sämsta säsong sedan de var nykomlingar, lyckades målvakten ändå leverera statistik som var i den absoluta SHL-toppen. Hans högstanivå är kanske till och med högst i hela ligan, alltjämt.
Efter en halvdarrig start på säsongen började jag ifrågasätta om Alsenfelt till och med passerat sin peak och var på väg ned - men nej. Från december och framåt var han, med några få enskilda undantag, fullständigt briljant och den bästa målvakten tillsammans med Gustaf Lindvall.
I ett Malmö som kommer behöva bygga om en del kommer Alsenfelt bli ännu viktigare nästa säsong. Han kommer bli lagets inofifciella lagkapten, och hela organisationens viktigaste pjäs.
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Det har löpt som en röd tråd genom hela texten och måste såklart också tas upp här: Den stora grejen med Malmö Redhawks är faktumet att deras sammansvetsade tränarkonstellation blir upplöst. Målvaktstränaren Henning Sohlberg och Jesper Mattsson blir kvar medan Peter Andersson och Martin Filander lämnar. Patrik Sylvegård blir dock kvar som sportchef, och frågan är om inte han är ännu viktigare för kontinuitetens skull än coach Andersson. Det finns nog ingen som brinner lika mycket för sin klubb, som Sylvegård gör för Malmö. Det är känslan utifrån.
Redhawks lyckades lägga vantarna på den bästa tänkbara ersättaren i Fagervall men de går trots allt in i en mycket intressant fas i klubbens historia nu. De har lyckats etablera sig i SHL - men hur ska de göra för att fortsätta gå framåt och inte stagnera vid tabellens mitt? Kan Fagervall verkligen lyckas med att få Malmö Redhawks att utvecklas och ta steg jämfört med det Andersson uppnått?
Två semifinalplatser, en kvartsfinalplats och en niondeplats med ett inställt slutspel var det som den tidigare backstjärnan lyckades med under sina fyra år i klubben och det är vansinnigt imponerande med tanke på att de under tre av de fyra åren på pappret haft lag som 'borde' ha varit sämre. Som jag skrev tidigare: Även om det här var Malmös sämsta säsong med nuvarande tränarkonstellation kan jag inte tycka annat än att de slutar på topp. Det gick inte att få ut mer av Malmö den här säsongen. Mycket kan tillskrivas ledarna, och resten kan tillskrivas Fredrik Händemark och Oscar Alsenfelt. Typ.
Martin Filander slutar på topp.Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån
Inför säsongen tippade jag Malmö som sjua, men de nådde inte riktigt hela vägen dit. Det kändes som att det inte riktigt fanns ork nog att prestera över 52 omgångar den här säsongen - och skickligheten i laget var alldeles för låg. När klubben dessutom skeppade iväg en stor andel av de renodlat skickliga spelarna som fanns i laget blev Malmö rekord-trubbiga. Ett bra spelsystem, en engagerad coach och en grym målvakt kan ta dig en bit - men uppenbarligen inte högre än niondeplats.
Malmö var kanske det lag som förde den allra mest anonyma tillvaron i hela SHL. Det kändes ganska tidigt att de inte var bra nog för topp-sex - och när Oscar Alsenfelt började spela på sin extremt höga nivå kändes det heller inte som att de skulle riskera att missa slutspel och definitivt inte att behöva kvala.
Därför blir betyget en trea. De landade i en åttondelsfinal, med potential att gnugga sig till kvarten, men varken mer eller mindre. Precis som de flesta trodde inför säsongen, alltså.
MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER
– Växjö Lakers – Spetsspelarna som svek
