Anförda av några lysande nyförvärv knep man ändå en fullt godkänd femteplats, och nu går de in i en ny era med Nicklas Rahm som huvudtränare. Kan han förmå laget att bli mer stabila än de var under "Lillis" Lundhs ledning? Det blir den stora frågan inför säsongen 20/21, när den nu kommer igång.
Nu minns vi tillbaka på HV71, säsongen 2019/2020.
MÅLVAKTERNA
Planen sedan ett par år tillbaka var att gå in i säsongen med Jonas Gunnarsson som etta, och sen skulle Adam Åhman som stått på tillväxt ett par år ta andraspaden. När Åhman dessutom var en av hela HockeyAllsvenskans bästa spelare förra säsongen (i Oskarshamns tröja) gnuggade nog Johan Hult händerna och kände sig mer än tillfreds med målvaktssidan.
Men i somras kom beskedet att Åhman skulle operera höfterna - och vips så sprack de planerna. Då vände sig Hult ned till nästa storlöfte i organisationen: Småkronornas guldhjälte Hugo Alnefelt. Det blev helt okej, kan man säga.
Hugo Alnefelt blev den blott åttonde U19-målvakten i ligans historia att spela fler än tio matcher. Ser vi till räddningsprocent var han tredje bäst av de åtta, och med sina 2,57 insläppta var han näst bäst i historien (efter Jacob Markström, som också hade bäst räddningsprocent). Det Hugo Alnefelt gjorde den här säsongen är alltså något vi inte ser speciellt ofta.
Jonas Gunnarsson levererar år efter år bra siffror och det var inget undantag nu. Han ligger som vanligt strax bakom de allra bästa, men nämns ofta som en av SHL:s mest underskattade spelare och det är bara att skriva under på det epitetet.
UTROPSTECKNET
Det fanns en del utropstecken att välja på, men jag landar in på Markus Lauridsen. Visst, han är inte den typen av back som främst ska bedömas utifrån sitt poänggörande, men 30 pinnar är häpnadsväckande starkt från dansken.
Tidigare hade han 21 poäng på 97 matcher och nu gjorde han 30 på 52 och slutade med det åtta i backarnas poängliga. I powerplay gjorde bara Jonathan Pudas, Jonathon Blum, Johannes Kinnvall och Kodie Curran fler och då ska vi komma ihåg att Johannes Kinnvall, Nils Andersson och den sent värvade Daniel Norbe snittade mer powerplayistid än Lauridsen. Eric Martinsson spelade lika mycket i powerplay innan hans säsong tog slut.
I en backsida som på förhand kändes som en av ligans starkaste blev jag förvånad över vilken tung roll Markus Lauridsen trots allt tog. Bara Eric Martinsson matchades mer i snitt per match.
Markus Lauridsen.Foto: Jörgen Jarnberger/Bildbyrån
BESVIKELSEN
HV71 hade en säsong som verkligen var upp och ned. De hade en del skadeproblem och hade såklart kunnat sluta högre upp i tabellen om de haft mer tur där, men det får vi aldrig veta. Den stora besvikelsen blir i stället allting som hände kring Anthony Camara. Besvikelse är såklart fel ord, det är snarare tragiskt, hemskt och pinsamt.
Med tanke på att Camara hade ett...tvivelaktigt track record även i andra klubbar går det att ifrågasätta varför HV71 ens värvade honom till att börja med (och förlänga kontraktet, dessutom). Naturligtvis kunde de inte förutse att han skulle syssla med exakt det som han sedan gjorde, som gjorde att de behövde sparka honom, men att han inte var helt oproblematisk och okontroversiell som person borde de vetat redan när han värvades.
På isen var Camara, precis som hela HV, extremt ojämn. Stundtals var han glödhet och lagets bästa forward och stundtals var han helt iskall och knappt ens SHL-värdig. Men oavsett om han hade varit en Wayne Gretzky i SHL-format hade HV71 inte kunnat göra annat än sparka kanadensaren. Det som kom fram var så pass allvarligt att han var tvungen att gå.
Det var SHL-säsongens enskilt mörkaste händelse innan Coronakrisen tog vid.
GENOMBROTTET
Vilken säsong han hade, Hugo Alnefelt! Inför den här säsongen hade han bara spelat juniorhockey, men när Adam Åhman tvingades till operation tog HV71 det vågade beslutet att satsa på 18-åringen. Men som jag skrev ovan var han alltså en av de bästa målvakterna vi sett i hans åldersklass.
Bara att slå sig in i Sveriges högstaliga som en 18-årig målvakt är sällsynt. Under 2010-talet är det bara han, Felix Sandström och Filip Gustavsson som gjort fem matcher eller fler under en säsong i den åldern. Genom hela historien har bara Hans-Göran Elo och Brynäsmålvakterna Sandström samt Jacob Markström stått fler matcher under en säsong, än de 18 som Alnefelt stod. Den som är jämförbar är Filip Gustavsson som stod 15 matcher för tre år sedan. De levererade också hyfsat lika siffror. Och Gustavsson är en målvakt som redan nu står på gränsen till NHL med Ottawa.
Hugo Alnefelt inte bara stod, utan han gjorde det riktigt bra. Han fick ett visst genombrott när han förde Sverige till VM-guld för U18-landslag för ett år sedan, men blev känd för den breda massan när han storspelade under U20-VM i vintras och hjälpte Sverige till ett brons. Dessutom gjorde han som sagt det riktigt bra i HV71 och visade med all önskvärd tydlighet att det är i SHL han hör hemma redan nu. Han gjorde det så pass bra att det aldrig var något snack om att Adam Åhman skulle ta tillbaka sin plats den här säsongen.
Alnefelt vann förtroendet att få en av de två målvaktsplatserna i HV även nästa säsong, och då är han alltjämt junior. Det ska bli spännande att se vad han kan leverera då.
Hugo Alnefelt.Foto: Jörgen Jarnberger/Bildbyrån
COACHERNA
HV71 jobbade vidare med Stephan Lundh som head coach med Nicklas Rahm och Jonas Holmström som assisterande. Jag måste säga, att om någon för tio år sedan hade sagt att "Lillis" skulle vara huvudtränare i ett SHL-lag år 2020 hade jag verkligen inte trott på det. Han kändes ju helt borta efter att ha varit i Österrikes andraliga, i Ungern och sen tagit över IK Pantern i HockeyEttan. Men han tog sig tillbaka till finrummet och bildade en på pappret stark trojka med Rahm och Holmström.
Det kändes ganska tidigt som att det här skulle bli Lundhs sista säsong i HV71 men han ska ändå ha beröm för det arbete han gjort i klubben. Han stöttade upp en extremt oprövad Johan Lindbom och vann SM-guld, och när Lindbom sen fick sparken efter en tuff tid fick "Lillis" ordning på laget igen och fick dem att lyfta i tabellen. Det hade varit spännande att se vad han hade kunnat göra med HV i slutspelet, med tanke på lagets höga högstanivå.
Det har nog inte varit helt okomplicerat att under stora delar av säsongen ha vetat om att Lundh skulle bort, och att hans närmaste kollega Nicklas Rahm med största sannolikhet skulle sno hans jobb så utifrån de förutsättningarna har HV och dess ledarstab gjort det bra som hållit situationen så pass friktionsfri som den ändå tycks ha varit. Där har det nog varit en stor fördel för HV71 att det är just "Lillis" som haft huvudansvaret. Han har varit med på elitnivå i 30 år och vet hur det fungerar i branschen.
Nu tar Nicklas Rahm över efter att ha varit assisterande tränare till Sam Hallam, Johan Lindbom och Stephan Lundh. Tre ledare som nått stora framgångar och som förmodligen haft en hel del att lära ut till Rahm. Han känns redo att ta över och det känns som att HV71 hanterat hela den här coach-situationen bra. Det kändes rätt att sparka Lindbom och ge "Lillis" chansen att köra även den här säsongen - men mer än så hade det nog inte varit rätt att köra. Rahm var kanske inte redo för ett år sedan, men nu känns han som rätt person att leda HV.
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Jag bevakar Brynäs ganska nära och minns när Johannes Kinnvall fick göra några strömatcher för klubben häromåret. Han var en av klubbens många skickliga 97-backar, där Marcus Ersson, Lucas Carlsson och Philip Alftberg också såg spännande ut. Där och då var dock Ersson och Carlsson ett par snäpp före Kinnvall, som helt enkelt inte fick plats i laget. Jag tror ingen kunde förutse vad som skulle hända från 2017 till 2020.
Han gick från att vara en tänkt breddback i Timrå i HockeyAllsvenskan till att vinna backarnas skytteliga i SHL förra säsongen - och bli en av hela seriens bästa spelare i år. Johannes Kinnvall gjorde 40 poäng och blev med det den blott 17:e backen någonsin att nå platån. Sedan säsongen 2010/2011 har bara David Rundblad, Chris Lee, Ryan Gunderson och Jesse Virtanen lyckats med bedriften. Det är...skapliga namn.
En sak jag däremot aldrig kommer förstå, och som gör Johannes Kinnvalls makalösa prestation ännu mer imponerande, är faktumet att han spelade sjätte mest av alla backar i HV71. 16 minuter per match. 44 minuter per match valde HV71 alltså att inte ha sin bästa back, en av SHL:s bästa, på isen.
Eric Martinsson, Markus Lauridsen, Emil Johansson, Nils Andersson och Didrik Strömberg är visserligen bra backar allihopa. Men inte så pass bra att de ska äta mer istid än Johannes Kinnvall och tvinga ned honom på samma istidsnivåer som exempelvis Eric Norin och Josef Ingman i Brynäs och Mattias Göransson i Leksand (för att nämna tre exempel). Inför säsongen kan jag förstå att det ändå fanns vissa tveksamheter kring om han var "på riktigt" eller en "one hit-wonder" som fick se allting rulla rätt förra säsongen. Men jag tycker man såg ganska snabbt att så inte var fallet.
Johannes Kinnvall var en klassback i SHL. Och nu lär han få ett NHL-kontrakt.
23-åringen med IK Sätra som moderklubb vann poängligan med fyra poängs marginal ned till Linus Sandin. Han slutade tvåa i backarnas poängliga, både totalt och i powerplay, och hade båda gångerna endast Kodie Curran före sig. Därför utnämner jag ändå Johannes Kinnvall till lagets mest värdefulla spelare - trots att han bara spelade 16 minuter per match och trots att spelare som Alexander Bergström och Jonas Gunnarsson också hade kunnat utnämnas som de mest värdefulla i laget.
Johannes Kinnvall var en av SHL:s bästa backar.Foto: Axel Boberg/Bildbyrån
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Betyget blir en trea. HV71 gör sin bästa säsong sedan guldet 2017 och gick plus nio pong (och tre placeringar) jämfört med den röriga fjolårssäsongen. I mitt tips inför säsongen hade jag HV utanför kvartsfinal, men på en åttondelsfinalplats, så för mig var de en liten positiv överraskning. Den stora anledningen till att de lyckades så pass bra som de ändå gjorde var en bra träffsäkerhet i nyförvärven.
Av de sex första i poängligan var alla utom sensationsmannen Markus Lauridsen nyförvärv. Johannes Kinnvall vann, Linus Sandin var tvåa, Linus Fröberg trea, Alexander Bergström fyra och Anthony Camara sexa. Nu gick det ju som det gick med Camara till slut men om vi bara håller oss till vad han uträttade på isen kan han inte beskrivas som annat än lyckad. Speciellt inte om vi ser till att HV71 också valde att förlänga hans kontrakt. Lägger vi dessutom till succén som Lias Andersson hade (tolv poäng på 15 matcher) och att Eric Martinsson slutade åtta i den interna poängligan kan vi konstatera att HV hade sex nyförvärv av hög klass. Alla utom Camara var dessutom svenskar, så man kan säga att Johan Hult och Johan Davidsson lyckades i sin svenska satsning. En svindyr satsning, visserligen.
Det var nyförvärven som lyfte HV71 den här säsongen. I sina bästa stunder spelade laget som ett absolut topplag, men det fanns också perioder under säsongen som man undrade om de någonsin skulle vinna en match till. Typ. Jag förstår inte hur det år efter år kan vara så med HV71. Hur de så våldsamt kan skifta i kvalité mellan matcher (eller till och med under matcher). Inget lag i hela ligan har ett större spann mellan sin högstanivå och sin lägstanivå.
En femteplats är väl ingenting att skryta om egentligen, men när vi summerar säsongen slutade de på något märkligt vis bara tre poäng från andraplatsen där Färjestad fanns. Jag tror inte att HV71 hade varit en guldutmanare på riktigt i ett slutspel. Men de hade satt sig i en hyfsat skön sits inför detsamma. De hade kunna smyga lite i vassen, utan några större krav eller förväntningar på sig förutom från de minst sagt krävande fansen i Jönköping. Det fanns trots allt många spännande element i laget.
Linus Sandin tog ytterligare ett steg efter sitt genombrott i Rögle och dunkade in 19 mål. Alexander Bergström var kanon sedan han anslöt. Den breda backsidan har vi redan pratat om (där kom ju också Daniel Norbe in som ett lysande nyförvärv) och på målvaktssidan hade Jonas Gunnarsson absolut kunna hjälpa laget till några segrar i slutspelet.
Linus Sandin gjorde succé.Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån
Powerplayet var var, boxplayet var bra, offensiven stundtals briljant och bara fyra lag släppte in färre mål än HV71. Egentligen fanns alla element där - om de bara hade lyckats hitta den där stabiliteten. När vi summerar "Lillis" Lundhs huvudtränargärning är det just det jag kommer komma ihåg. Hur han misslyckades med att få ihop alla pusselbitar samtidigt, under en längre tid, och därmed misslyckades med att på allvar göra HV71 till en guldutmanare.
Det känns som att det fanns så mycket mer att plocka ut.
