Det finns likheter mellan laget 2012 och laget 2020. De där offensiva fixstjärnorna fanns inte - men det fanns ett spelsystem som kändes orubbligt. Då, precis som nu, stod Thomas Berglund i båset. Då som assisterande tränare till Rönnqvist - nu som huvudtränare.
Luleå var helt överlägsna den här säsongen. Nu minns vi tillbaka på hur det blev så.
MÅLVAKTERNA
Gustaf Lindvall var snäppet vassare än Joel Lassinantti den här säsongen - även om Lassinantti var bäst vad gäller insläppta mål per match och antalet segrar. Men fick jag välja en målvakt i hela SHL, att ha i mitt lag, hade jag valt Luleåkeepern alla dagar i veckan. Den nivån han legat på de fem senaste åren är otrolig. Nu lämnar han ju klubben, och det är såklart en käftsmäll för Luleå, men att de ens fått behålla honom så här länge är ett under.
Och om det inte hade räckt med att ha SHL:s bästa förstakeeper att tillgå, så hade Luleå även ligans kanske bästa andramålvakt i truppen den här säsongen. David Rautio är i sina bästa stunder en toppmålvakt i den här ligan. Det har han visat under sitt decennium i Luleå, Linköping, Brynäs och sen Luleå igen. Han är en maskin när det gäller att hålla nollor och har haft en tendens att prestera som allra, allra bäst när han varit ifrågasatt.
Det råder inga som helst tvivel om att Luleå hade ligans bästa målvaktspar. De höll sex respektive tre nollor och spelade generellt på en hög nivå.
Joel Lassinantti.Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån
UTROPSTECKNET
Det vore magstarkt att påstå att Nils Lundkvist fick ett genombrott, för det fick han redan för två säsonger sen. Därför lägger jag hans namn under epitetet "utropstecknet" i stället. Efter att ha tagit alla med storm när han kom upp i A-laget var förväntningarna skyhöga på honom förra säsongen, men då lossnade det inte. I stället tog han klivet till att bli en av seriens bästa backar den här säsongen i stället.
Han gjorde alltså elva mål och totalt 31 poäng. Det var den bästa noteringen någonsin av en juniorback i SHL. Han slutade sexa i backarnas skytteliga i och sjua i poängligan - trots att han drog iväg på JVM mitt i allt också. I lika styrka var han med sina 24 poäng bäst av alla backar i hela SHL - två poäng före Kodie Curran till och med. Det säger en del om vilken brutal säsong junioren hade.
Men inte nog med att han producerar otroliga siffror: Han spelar också en otroligt mogen, konstruktiv och underhållande ishockey. Han är så smart för sin ålder och har verkligen passat perfekt som komplement till Erik Gustafsson. Jag kommer verkligen sakna att få se Nils Lundkvist i SHL nästa säsong - men längtar redan efter att få se vad han kan uträtta på New York Rangers blålinje.
BESVIKELSEN
Det mesta var positivt hos vinstmaskinen Luleå - såklart. Men jag hittar två besvikelser. En av dem är såklart powerplayspelet, som väl började lossna så smått under slutdelen av säsongen - men som ändå var undermåligt. Med 16 procents utdelning var de tolfte bäst i SHL. Bara Örebro och Oskarshamn var sämre.
Men den stora besvikelsen är ändå soppan kring Robin Kovács För även om Luleå inte direkt saknade honom speciellt mycket när han försvann, är det ändå ett misslyckande att det går så långt som det ändå gjorde med honom. Han var, trots allt, lagets kanske skickligaste forward. Han ledde den interna poängligan. Han var fansens kelgris. Och sen landar han i Örebro, mitt i säsongen.
Visst går det att rikta kritik mot Kovacs som skrev på ett kontrakt lite väl tidigt, kanske mot hur övergången läckte ut i media - men jag ser det också som ett misslyckande för Luleås ledning att det behövde gå så långt att forwardsstjärnan mitt i säsongen kände ett behov av att lämna. Utåt sett har "Bulan" klargjort att det inte fanns någon större friktion mellan honom och den flyende stjärnan - men hade det varit så hade Robin Kovacs aldrig skrivit på ett kontrakt med en SHL-konkurrent så tidigt - eller sett behovet av att lämna.
Nu klarade sig ju Luleå bra utan honom också - men i ett slutspel hade han absolut varit en matchvinnartyp som hade kunnat vara tungan på vågen.
Robin KovacsBildbyrån
GENOMBROTTET
Om jag hamnat i koma och inför säsongen fått höra "Luleå har värvat en spelare från HV71 - gissa vem!" hade jag direkt gissat på Isac Brännström. Utan att ha spelat i någon annan klubb än HV har han på något sätt Luleå i sitt DNA. Jag såg framför mig att han skulle passa perfekt i Luleå. Och nog gjorde han väl det?
Slitvargen gick från att snitta blygsamma 9:28 per match i HV71 förra säsongen, till att få en speltid på drygt 16 minuter per match nu. Han fick spela både powerplay och boxplay och fyllde överlag en fin roll i laget.
Dessutom visade han att han kan producera framåt. 9+9 är bra siffror för 21-åringen (även om jag kanske trodde att han skulle kunna göra ännu mer) och om vi ser till vilken begränsad roll han ändå hade i HV71 får vi ändå säga att det var ett genombrott han upplevde den här säsongen.
COACHERNA
SHL:s bästa tränare står i Luleås bås. Punkt och slut. Thomas Berglund kom hem till Norrbotten med skyhöga förväntningar på sina axlar, och det var nog det här Luleå och dess fans hade drömt om. Han infriade förväntningarna, kan man säga.
Ärligt talat nu: Visst att Luleå var favoriter inför säsongen, men hur är det egentligen möjligt att "Bulan" kan få det här laget att vinna serien med 14 poäng? Till och med när de vilade spelare i slutet av säsongen bara vann de och vann de. Då får man ett hyfsat tydligt bevis för hur mycket en tränare kan betyda.
Det var under hans tredje säsong (den andra hela, förvisso) som Berglund tog Brynäs till final - och nu gjorde han en liknande resa med Luleå också. Men känslan är också att "Bulan" själv utvecklats i sin coachning under sina tre år i klubben. Framför allt under slutet av förra säsongen tyckte jag man såg att Luleå gick från att vara ett defensivt utpräglat lag, till att bli allt bättre på att driva spelet och själva föra matcherna. De spelar med små risker och är inte alltid speciellt kul att titta på, men de för ändå spelet och spelar efter ett system som är vansinnigt effektivt. För Luleå har långt ifrån det skickligaste laget. Ser vi till ren "skill" hade han till och med skickligare spelare i Brynäs 2017 (Oskar Lindblom och Kevin Clark, framför allt).
Roger Kyrö och Henrik Stridh är starka komplement till den hetlevrade huvudcoachen - och framför allt känns "Bulan" i symbios med general managern "Skuggan" Nilsson. Det är den kanske viktigaste framgångsfaktorn för Luleå Hockey.
"Bulan" prisades som bäste tränare förra säsongen. Blir det en repris nu?Bildbyrån
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Det säger väl egentligen allt om Luleå, att backen Erik Gustafsson vann den interna poänglian på 32 poäng. Att en back vinner poängligan i ett lag som vinner serien med 14 poäng är sensationellt bara det. Då kan vi också lägga till att han slutade först på sjätte plats i backarnas poängliga - och på 27:e plats i den totala. Luleå är inte direkt ett lag som är beroende av några offensiva stjärnpjäser, om man säger så...
Hur många spelare i SHL var bättre än Erik Gustafsson, den här säsongen? Kodie Curran var det, Gustaf Lindvall kanske var det, men sen tar det nog slut. Han är så fruktansvärt bra och det närmaste vi kommer en komplett spelare i serien. Han håller hög klass offensivt och är lika bra i defensiven. Han spelade mest av alla i SHL med sina 24:31 per match - vilket var nästan minuten mer än tvåan Curran. Han spelade omkring 11,5 procent av sin istid i powerplay och runt tio procent i boxplay, vilket säger en del om hur mångsidig Erik Gustafsson är.
Visst går det att tycka att Joel Lassinantti är lika värdefull som Gustafsson, men jag väljer backstjärnan av den enkla anledningen att han gör sin omgivning så mycket bättre. Han har gjort Jesper Sellgren till en toppback, Nils Lundkvist till en toppback - och de forwards som är på isen samtidigt som härföraren måste ju njuta varenda sekund. Mitt lekmanna-öga säger att den tidigare VM-guldbacken är otroligt enkel att spela med.
Därför är Erik Gustafsson Luleås mest värdefulla spelare - både idag och de kommande åren.
SLUTBETYG OCH SUMMERING
Jag börjar med betyget: Det är en solklar femma.
Förra säsongen fick vi se att "Bulan" lyckats med målsättningen att göra Luleå till ett topplag. Då landade de in på fenomenala 101 poäng - men förlorade kampen om seriesegern till Färjestad. Nu var det nästan inget snack om saken. Det kändes ganska tidigt att Luleå skulle vinna serien. De var favoriter till seriesegern hos många (däribland mig) men jag är förvånad över hur överlägsna de var.
Dels för att det ändå kändes som att Färjestad och Frölunda var minst lika bra som förra året. Jag trodde också Växjö skulle kunna studsa tillbaka och ge Luleå en match (det gick sådär). Men framför allt för att Luleå inte ens har SHL:s bästa lag om vi ser det spelare för spelare. Jag kan räkna upp en handfull lag som, om vi bara kollar på pappret, absolut ska kunna hota eller till och med besegra Luleå. Men det här är, som jag var inne på tidigare, en maskin vi knappt sett i SHL i modern tid.
De gjorde nästan aldrig en dålig match. Och när det väl hände var lägstanivån så pass hög att de ofta vann matcherna ändå, eller åtminstone tog poäng. Stabiliteten var så löjligt imponerande. Det var knappt en spelare som föll ur ramen. "Bulan" fick hela spelartruppen att köpa sig in på systemet och underkasta sig varandra - kväll efter kväll. Det var ett jobb som skulle göras varje match, och det jobbet gjordes nästan varje match. Kollar vi spelet i lika styrka hade Luleå målskillnaden 114-71. 71 insläppta mål på 52 matcher är ingenting annat än enormt. Väger vi in alla spelformer släppte Luleå in 24 mål färre än Skellefteå, som släppte in näst minst mål.
Det säger väl egentligen allt.
Coach Berglund ska hyllas för den här säsongen. Det ska inte vara möjligt att vinna en serie md 14 poäng. I synnerhet inte när lagets poängbäste forward vid tillfället lämnar mitt i säsongen - och den som i stället blev poängbäste forward slutade på 43:e plats (!) i SHL:s poängliga. Det var Juhani Tyrväinen.
Juhani Tyrväinen var poängbäste forward.Bildbyrån
Men det är precis det som gör Luleå Hockey till det lag de är. Visst, nu värvar de in Linus Klasen ill nästa säsong och han är väl inte den typiske Luleå-värvningen, men annars värvar de spelare som helt enkelt ska passa in i det spelsystem "Bulan" plockat fram. Finländarna Tyrväinen och Arttu Ilomäki är två sådana spelare. Isac Brännström likaså. Spelare som helt enkelt är en perfect match i den här upplagan av Luleå. Det är så man bygger ett framgångsrikt lag.
Nu såg vi ju vad som hände när Luleå vann serien 2012 (uttåg direkt mot AIK) - men jag har svårt att se att det här laget skulle få stryk fyra gånger av samma lag i en slutspelsserie. Lägstanivån är så hög. Högstanivån i laget är också hög. Engagemanget, passionen, jobbet...allting var på absolut högsta SHL-nivå.
Luleå hade gått in i slutspelet som skyhöga favoriter - och nog fasen hade de trots allt brutit guldtorkan och fått lyfta LeMat-pokalen för andra gången?
