Även om flera av de nyss nämna spelarna representerat andra SHL-klubbar har de blivit synonyma med den klubb de representerade senast och nu skulle det kännas märkligt att se någon av dem skrinna ut i en annan klubbtröja än den vi sett de senaste åren.
Men SHL-historien är full av knepiga klubbval, som aldrig kändes riktigt rätt. Typ Fredrik Bremberg i HV71 och Timrå, Mikael Johansson i Brynäs eller Janne Larsson i Modo. Det var liksom något som inte stämde.
Jag slängde ut frågan på mitt twitter igår, och önskade fler förslag på spelare som spelat i just din klubb och aldrig riktigt kändes rätt - och det bara rasslade in förslag. Jag går igenom de allra märkligaste synerna nedan:
Rikard Franzén i Djurgården
Visst finns det fler exempel på spelare som i närtid spelat för både Djurgården och AIK, men Rikard Franzén i en Djurgårdströja var en syn som nog ingen tyckte kändes rätt. Rikard Franzén spelade i AIK 1987 till 2001, med ett års utflykt till Köln mitt i den långa sejouren, men karriären avslutades i Djurgården.
Efter säsongen 00/01 drog Franzén till Schweiz och spelade där under två säsonger, följt av ett år i Tyskland. Och när han sen flyttade hem till Sverige drog AIK-legendaren på sig Djurgårdens tröja säsongen 2004/2005. En overklig syn.
Franzén, som nästa säsong tycks bli huvudtränare i Langnau i NLA, återvände senare till AIK:s organisation som tränare 2007 till 2014. Desktop ad in article Mobile ad in article
Trippla ikoner i Brynäströjan
Flera personer föreslog Jesper Ollas i Brynäs tröja som en syn som inte riktigt kändes rätt, men där håller jag inte med. Ollas var en stor profil i Leksand när han tog klivet till Brynäs, men sen blev han faktiskt kvar i Gävle i fem år och blev något av en publikfavorit även där.
Men Brynäs har de senaste åren haft tre andra spelare som verkligen har ikonstatus i tre andra SHL-klubbar - och aldrig kändes riktigt rätt i Brynäströjan. Det första exemplet är Magnus Kahnberg. Förutom ett kort gästspel i AHL var han Frölunda trogen från 1997 till 2009. Han vann två SM-guld och knep en poängligatitel i Frölundas tröja.
Men till säsongen 09/10 lämnade han sin älskade klubb för spel i Brynäs. Han sköt 20 mål under debutsäsongen men under sitt andra år i Brynäs funkade det inte alls och han blev stundtals petad. Sen återvände Frölundaikonen till "rätt" klubb där han avslutade karriären.
Några år senare värvade Brynäs in Luleås moderna ikon Johan Harju. Likt Kahnberg hade han gjort stor succé i sin tidigare klubb, och han levererade faktiskt även i Brynäs. Harju gjorde 18 respektive 19 mål under sina två år i Gävle innan han flyttade till Jokerit och sedermera återvände till Luleå igen. Där blev han kvar till 2019.
Till sist måste också Mikael Johansson nämnas. Visst, spelgeniet hade gjort en säsong i Leksandströjan också och trots att han gjorde succé där togs Färjestadsfavoriten aldrig riktigt till Leksandsfansens hjärtan. Men det var ännu märkligare att se honom i Brynäs.
Johanssons Färjestad hade under flera år en stor rivalitet i Brynäs, eftersom de ofta möttes i slutspel, och han själv var oerhört impopulär i Gävlelaget. Jonathan Granström jämförde honom med en italiensk fotbollsspelare och menade att han "bröt benet flera gånger varje match", exempelvis. Men säsongen 17/18 dök Mikael Johansson upp i Brynäströjan och gjorde 13 SHL-matcher för klubben - tillsammans med sin tidigare ärkefiende Granström.
Mikael JohanssonBildbyrån
Guldkaptenen som aldrig kändes rätt
Har någon spelare i SHL:s historia fått en lika snabb legendstatus i en klubb som Tomi Kallio fick i Frölunda? Han kom under slutet av säsongen 2002/2003, hade lekstuga, och sköt guldet till Frölunda. Deras första på 38 år.
Kallio blev kvar i klubben till 2011 och levererade varje säsong. Men då kom beskedet att de inte ville ha kvar honom. Den finske ikonen drog i stället till Växjö, där han blev kvar under fyra säsonger. Hans sista säsong i Sverige, 2014/2015, blev han lagkapten i Lakers och fick lyfta LeMat-pokalen när de tog sitt första SM-guld.
Men trots att Kallio var där i fyra år, blev lagkapten, tog guld och levererade bra med poäng, kändes det aldrig riktigt rätt att se honom i Växjös tröja. Vi var nog många som aldrig riktigt kunde vänja oss vid den synen. Tomi Kallio, som numera jobbar för TPS, skulle liksom bara bära Frölundatröjan - ingen annan. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mr.SSK - i Malmö
Säsongen 2011/2012 gjorde den tidigare SSK-tränaren Leif "Strumpan" Strömberg allt i sin makt för att plocka in så många andra Södertäljeprofiler som möjligt i Malmö Redhawks. Där fanns Linus Klasen, Dragan Umicevic, Tomas Kollar och Pontus Sjögren Men ingenting kändes lika skumt som att se självaste "Mr.SSK", Robert Carlsson, I Malmö.
Carlsson hade spelat i Södertälje hela sin karriär när han som 34-åring flyttade ned till Skåne. Han gjorde en bra säsong, med 35 poäng på 49 matcher, men någon fortsättning i Redhawks blev det inte. Efter bara ett år återvände han till SSK och gjorde tre säsonger till där. Sen avslutades karriären med ett år i Finland och Danmark.
De märkliga Frölundamålvakterna
Att Henrik Lundqvist spelat i Frölunda, det vet såklart alla och det minns alla med värme. Men två andra av Sveriges mest meriterade målvakter har också stått i Frölundatröjan under 2000-talet - och det kändes inte lika rätt.
Tommy Salo hade varit i Modo men valde att bryta sitt kontrakt med dem (han gjorde en Björn Hellkvist innan det var coolt) och sade att han skulle avsluta sin karriär. Men sen...sen valde han att skriva på för Frölunda i stället.
Den legendariske målvakten gjorde två år i Göteborg men det blev aldrig någon hit. Och framför allt blev det ingen syn vi vande oss vid. Det kändes helt enkelt otroligt konstigt att se Tommy Salo i Frölundatröjan.
Salo lade av 2007, och 2008 kom nästa märkliga Frölundavärvning på målvaktssidan. Eller, den var inte speciellt märklig utifrån att de värvade en av landets bästa målvakter, men det kändes bara skumt. Då plockade de nämligen in Johan Holmqvist från Dallas. "Lill-Honken" ville till Brynäs, men de hade en skaplig målvaktstrio med ungtupparna Jacob Markström, Anders Lindbäck och Joacim Eriksson, och hade inte plats för sin egen ikon.
Han valde då Frölunda och gjorde två år där, med ganska svaga resultat, innan det till sist blev en återkomst till Brynäs. Där var han med och vann guld under comebacken. Holmqvist gjorde sedan sejourer i Almtuna och Karlskrona också, men det kändes inte lika konstigt som det gjorde att se honom i Frölunda.
Tommy Salo gjorde inte succé i Frölunda.Bildbyrån
Andreas Jämtin? I FÄRJESTAD?!
Det fanns en tid då Andreas Jämtin var Färjestads fiende nummer ett. Han var verkligen allt annat än populär i Löfbergs Arena. Så även om Jämtin spelade för fyra SHL-klubbar under sin karriär var det just hans tid i FBK som kändes...närmast bisarr.
Busen, som faktiskt har ett VM-guld på meritlistan, gjorde 46 matcher i Färjestad i SHL och ytterligare sju i slutspelet. Han lämnade inget bestående intryck på isen, men synen av Andreas Jämtin i en Färjestadströja kommer vi aldrig glömma. Det var en syn som aldrig kändes rätt och som nog ingen vande sig vid. Eller kanske ens ville vänja sig vid? Desktop ad in article Mobile ad in article
Skellefteåvärvningarna som skakade Norrlandshockeyn
Efter att ha spelat för Modo från 1990 lämnade Magnus Wernblom Ö-vik för spel i Skellefteå år 2004. Han dominerade fullständigt i HockeyAllsvenskan och tog upp laget i Elitserien, där han under sitt comeback-år gjorde hela 25 kassar. Men trots Wernbloms hjältedåd i Skellefteå var det skumt att se honom i Svart och Gult.
– Modo skulle göra en nedskärning ekonomiskt. Vi kom helt enkelt inte överens om ett avtal. Då tog jag mitt pick och pack och gick samtidigt som Peo Larsson uppe i Skellefteå var på tårna. Jag var uppe kollade och stan passade mig bra eftersom den en ganska lik ”Ö-vik”. Det kändes bra från första stund där, har han tidigare berättat för hockeysverige.se.
Det blev tre säsonger i Skellefteå innan han återvände dit han hörde hemma, och avslutade karriären i Modotröjan. Ordningen var återställd.
Men en syn som kändes än mer fel var Mikael Renberg i Skellefteås tröja. Vi minns ju alla hur han, under uppmärksammade former, lämnade Luleå för rivalen år 2007. Luleås lagkapten och store stjärna valde att lämna för det som då sågs som "lillebror".
Renberg och Luleå skildes åt som bittra fiender och det pågick en pajkastning i media mellan parterna. Den tidigare NHL-stjärnan blev per omgående lagkapten i Skellefteåtröjan, men gjorde bara ett par år där innan karriären var över. Vi hann aldrig vänja oss vid synen på Luleåprofilen i Skellefteåtröjan.
En syn vi inte vande oss vid.Bildbyrån
Modoprofilerna i fel tröjor
Jag nämnde tidigare Janne Larsson som efter ett par år i Schweiz vände hem till Sverige men inte spelade för Brynäs utan för Modo. Det blev ett par år där innan han till sist återvände till Gävle där han blev kvar i mååånga år.
Men det finns en Modo-ikon som tog den omvända vägen i stället, och drog till Brynäs: Erika Grahm. Grahm är en av Sveriges största stjärnor någonsin på damsidan och spelade för Modo 2005 till 2018, innan hon flyttade till Brynäs. Där börjar hon visserligen också bygga upp en ikonstatus, men trots att hon gjort två år i klubben känns det fortfarande skumt att se hennes namn på den svarta Brynäströjan.
Jag skrev tidigare om Magnus Wernblom också, men han är inte den enda Modoikonen på herrsidan som gjort en oväntad flytt som kändes fel. Faktum är att självaste Andreas Salomonsson ju gjorde ett år i Djurgården, 2000/2001, och vann SM-guld. Det känns oerhört konstigt med tanke på att han spelade för Modo hela sin karriär fram tills dess, och sen också från 2003 till 2010. Att "Salle" faktiskt var i Djurgården innan han drog över Nordamerika och spelade i NHL under två år känns helt fel.
Modo-ikonen tog SM-guld med Djurgården.Bildbyrån
Det gick ju en trend under några år att kliva ned i HockeyAllsvenskan och spela med Leksand. Pelle Prestberg är såklart det största namnet, men även Mattias Timander gjorde den flytten. Den stora Modoprofilen, som spelade för dem 1990 till 1996 och 2004 till 2011, avslutade ju karriären i den klassiska LIF-tröjan.
Det blev två år för backen, som fick hjältestatus även där efter att ha varit med och fört upp klubben till Elitserien 2013. Men även om Timander blev populär i den vit/blåa delen av Dalarna vande i alla fall jag mig inte vid synen på honom i en Leksandströja.
Fredrik Bremberg ska vara i Djurgården
Ja, jag veeeet att Fredrik Lindquist aka Fredrik Bremberg gjorde två år i Malmö kring millenieskiftet, men för mig är han Djurgården och bara Djurgården. Så att Elitseriens bästa poängmakare någonsin gjorde sina sista SHL-matcher i TIMRÅ av alla klubbar...det smärtar även för en icke-djurgårdare.
"Linkan" spelade för Djurgården 1990 till 1998 och 2002 till 2009 innan han tog ett år i Finland. När han sedan återvände till Sverige blev det spel i HV71. Det blev bara fel. Jag tror varken han eller HV tyckte det kändes rätt, om jag ska vara ärlig.
Efter 26 poäng på 49 matcher lämnade han Jönköping för spel i Timrå, där SHL-karriären avslutades med tio poäng på 23 matcher. Visserligen återvände Bremberg sedan till Djurgården och gjorde en säsong i HockeyAllsvenskan för dem - men att han inte fick avsluta sin Elitseriekarriär i klubben är så fel på alla sätt och vis.
Trots att han gjorde en dryg säsong i HV-tröjan kunde i alla fall jag aldrig komma ifrån hur fel det kändes att se honom där. Jag tror till och med HV-fansen känner likadant.
"Linkan" med fel logga på bröstet.Bildbyrån
Ett axplock av övriga värda att nämna:
Anders Huss i Timrå, Pär Djoos, Jesper Mattsson och Pelle Prestberg i Frölunda, Christoffer Persson i Färjestad, Mathias Johansson i Malmö och Leksand, Christian Sandberg i HV71, Björn Melin i AIK, Oscar Ackeström i Linköping, Fredrik Lindgren i Färjestad, Daniel Widing i Skellefteå. Desktop ad in article Mobile ad in article
