Mycket är annorlunda i SHL. Det har flyttats ett tiotal matcher till senare datum, Leksand har en förstakedja som dominerar totalt, Jonatan Berggren har klivit fram som seriens kanske bästa svenska spelare - och framför allt har många tänkta stjärnnamn haft en tuff start på säsongen.
SHL:s tio största frågetecken behöver inte nödvändigtvis vara SHL:s tio sämsta spelare. I det här fallet är det exempelvis inte så. Här handlar det om spelare som stuckit ut på ett negativt sett till förväntningar eller roll, och som det kanske finns en risk att det leder till att vi ser spelaren som en besvikelse eller flopp när säsongen summeras i vår.
Jonas Gunnarsson, HV71
Vi inleder med listans enda målvakt. Otippat nog har faktiskt Jonas Gunnarsson darrat en smula under säsongsinledningen. Gunnarsson är ju allt som oftast extremt stabil, han är närmast stabiliteten personifierad i SHL, men under hösten har han fått se sig överglänst av jättetalangen Hugo Alnefelt som är SHL:s hetaste målvakt just nu.
På pappret sitter HV71 med SHL:s kanske mest intressanta målvaktspar, men även om Alnefelt är ett av svensk hockeys största målvaktslöften höll i alla fall jag Jonas Gunnarsson som en ganska tydlig etta inför säsongen. Nu är han på väg att tappa den platsen.
HV-keeperns statistik är inte speciellt rolig. Ser vi till den vanliga räddningsprocenten och insläppta mål per match ligger han 25:a respektive 22:a av 28 målvakter som fått speltid under säsongen. Går vi ännu djupare ser det lika tungt ut.
I räddningsprocent i lika styrka står 28-åringen ligger 28-åringen bara på 87,7 procent vilket är näst sämst i serien, och ser vi till räddningsprocent i skottsektorn är han 26:a med LHC-målvakterna Niklas Lundström och Jussi Rynnäs bakom sig.
I grunden är det här en toppmålvakt i SHL - men med tanke på säsongsupptakten är det värt att ha ett frågetecken bakom Jonas Gunnarssons namn.
Jonas Gunnarsson.Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån
Kristofer Berglund, Brynäs
På förhand kändes Kristofer Berglund som en värvning man inte riktigt kan gå fel på. I "värsta fall" är han en bra back i ett tredje backpar. Det var i alla fall min känsla när Brynäs presenterade den tidigare HV-backen.
Men hösten har varit riktigt tuff för den KHL-meriterade Berglund. Han har lidit av ett klassiskt "KHL-syndrom" som vi sett många gånger förr. Det brukar generellt ta ett tag för spelare som kommer från KHL att anpassa sig till SHL, men det som oroar är att Berglund ju spelat i Sveriges högstaliga i elva år och bara var borta en säsong. Det borde inte ha satt så djupa spår som det nu ser ut att ha gjort.
Berglund har haft problem både med och utan puck, men det som framför allt stuckit ut har varit hans många utvisningar. På de nio matcher han spelat har han ådragit sig sju tvåminutare. Flera av dm har dessutom lett till tre mot fem-spel för Brynäs del. Bara Jan Mursak och Jesse Virtanen har dragit på sig fler tvåminutare.
Ser vi till corsistatistiken ligger den normalt så stabile backen på mindre smickrande 28,7 procent.
I tisdagens förlustmatch mot Örebro var Berglund petad ur Brynästruppen. Han fick inte ens följa med ned till Närke.
Kristofer BerglundBildbyrån
Jonathon Blum, Färjestad
Det finns mycket att ifrågasätta med Jonathon Blum. Redan inför säsongen fanns det en del frågetecken kring om Färjestad skulle klara av att ge Blum en vettig roll nu när Jesse Virtanen kommit in. Faktum är ju att Blum gjorde 19 poäng i powerplay förra säsongen medan Virtanen gjorde 18 säsongen innan - så just där är de klart jämförbara.
En fjärdedel in på säsongen kan vi konstatera att Virtanen varit klar försteback för Färjestad. I PP ligger finländaren på 3:29 i istid per match. Blum på 1:53. Det är mer än en minut mindre än han spelade per match förra säsongen.
Amerikanen har dessutom varit direkt dålig, spritt puckar omkring sig, varit direkt upphovsman till flera baklängesmål, och dessutom petats. Han har bara spelat åtta av tolv matcher, och på dessa bara noterat en assistpoäng. En skaplig kontrast jämfört med fjolåret då han landade in på prydliga 33 poäng och var en av ligans bästa offensiva backar.
Det största frågetecknet riktar jag dock mot 31-åringens mentalitet. Efter att ha petats en (1!!) match sade han följande till NWT:
– Det är svårt. Jag är ingen svensk spelare, jag har inte jobbet kvar i ligan om fem, tio år. Jag är en importspelare, vi får jobb för att vi bidrar med poäng.
Jösses.
Jonathon BlumBildbyrån
Emil Johansson, HV71
Jag gillade Emil Johansson skarpt under dennes tid i Djurgården och kände att det var en supervärvning av HV71 när han presenterades inför förra säsongen. Tyvärr för HV:s del var han som allra bäst under försäsongen. I SHL var han okej, men inte så mycket mer.
Men den här hösten vet jag inte vad som hänt med den normalt så spelskicklige backen. Det känns som att han tappat självförtroendet helt, och tänker alldeles för mycket. Inget går på automatik för Johansson.
Förra säsongen spelade han 19 minuter i HV:s jämna och starka backsida och drog framför allt ett tungt lass i boxplay. Hans istid har gått ned någon minut jämfört med dess, och igår inledde han matchen mot Växjö som sjundeback.
Ser vi till corsin är Johansson HV71:s näst sämsta back (43 procent) och även om det inte säger allt för mycket så här tidigt in på säsongen säger det ändå litegrann om backens säsongsöppning. Han har helt enkelt haft det tufft.
Jag dömer inte ut honom och säger att han är en flopp. Jag tror han är tillräckligt bra för att lyckas vända säsongen. Men ett frågetecken, det får man ändå säga att Emil Johansson är.
Emil JohanssonBildbyrån
Emil Molin, Brynäs
Vi går över till forwardssidan och inleder med en spelare som faktiskt producerat helt okej jämfört med de flesta andra på den här listan. Emil Molin ligger faktiskt trea i Brynäs interna poängliga med klart respektabla 4+1 på tio matcher.
Så, vad är problemet? Samtliga poäng har kommit i powerplay.
Redan förra säsongen såg vi hur vansinnigt skicklig Molin är i den spelformen. Sedan hans intåg i Brynäs gick deras powerplay från att vara sämst i hela SHL, till att vara bäst i hela SHL. Så mycket betydde han. Men sett till den speltid han fått, och den roll han fått (sjätte mest istid av lagets forward i lika styrka), är det såklart inte okej att inte ha gjort någon fem mot fem-poäng på de tio inledande matcherna.
Den genomsympatiske Molin har gått från att spela ytterforward till en centerroll och frågan är om det verkligen är rätt väg att gå. Frågan är om det inte är läge att antingen flytta in Patrik Berglund som center, eller flytta in Tomi Sallinen som center intill Emil Molin i stället. De två fungerade bra ihop under förra säsongen.
Lika fenomenal som Emil Molin varit i powerplay, lika osynlig har han varit i fem mot fem-spelet under säsongen. Med tanke på historiken från Malmö kan vi också ställa oss frågan: Hur väl passar verkligen Molin in i Peter Andersson-hockeyn?
Emil MolinBildbyrån
Emil Larsson, Örebro
Vi river av ett hattricks i Emil och slänger in också Emil Larsson på listan. Den här killens karriär är synnerligen intressant. Han sköt 20 mål i Almtuna, fick chansen i Luleå, sköt 23 mål - och sen stannade det av helt.
Det blev nio mål säsongen därpå, och sedan bara fyra mål på 28 matcher den skadefyllda förra säsongen. Trots det valde Örebro att relativt tidigt sajna upp Larsson men starten på sejouren i Närke har varit allt annat än förtroendeingivande för Gävlesonen.
Om vi räknar från starten av säsongen 18/19 och framåt har Larsson spelat 88 matcher och gjort 13 mål och totalt 33 poäng. Från starten av 2019 har han på 61 matcher, alltså drygt en säsong, noterat 7+13. Den här hösten har det blivit 0+3 på tolv matcher. Då ska vi komma ihåg att han dessutom fått spela en hel del powerplay under egentligen alla säsonger.
Frågan är om Emil Larsson verkligen är den där 23-målsskytten han var för tre år sedan, eller om han helt enkelt "bara" är en stabil spelare att ha i tredjekedjan. Spetskvalitéerna finns, framför allt i hans skott, men hittills har han inte fått utdelning på något av de 20 skott på mål han haft under säsongsupptakten.
Emil LarssonBildbyrån
Joakim Lindström, Skellefteå
Den lägst hängande frukten i svensk ishockey just nu är att ifrågasätta eller kritisera Joakim Lindström. Men det måste liksom göras. Han ser inte ut som sig själv längre.
SHL:s kanske största stjärna, och bästa spelare de senaste tio åren, har de senaste åren successivt blivit marginellt sämre men ändå varit en absolut toppspelare. Den här hösten har det inte sett bra ut alls före vare sig honom eller Oscar Möller.
Visst, poängmässigt är väl fem poäng på tolv matcher ingen katastrof. Håller han det poängsnittet hela säsongen hamnar han på ungefär 22 poäng och det är en godkänd siffra i SHL - men inte för Joakim Lindström såklart. Det som dessutom oroar är att de båda målen han gjorde kom i samma match. Han har alltså gått mållös i elva av tolv matcher. Det är nästan overkligt.
Jocke Lindström är 37 år, så att han inte håller samma kvalitet som tidigare är på många sätt rimligt. Icke desto mindre är det oroande. Dessutom märks det att den hetlevrade stjärnan är frustrerad. Han har också, precis som Kristofer Berglund, dragit på sig sju tvåminutersutvisningar. Av forwards har bara Jan Mursak ådragit sig fler.
Det finns dock ett par saker som talar för att vi snart kan räta ut frågetecknet till ett utropstecken:
1) Han har gjort tre assistpoäng på sina fyra senaste matcher och har i alla fall börjat hitta poängformen.
2) De 46 skott på mål han skjutit är näst flest i hela SHL. Bara Peter Cehlárik har skjutit fler. Den skotteffektivitet han har, 4,35 procent, är ohållbart låg. Lindström brukar ligga omkring tio-elva procent. Med normal utdelning hade Lindström alltså legat på åtminstone fyra-fem mål.
Joakim Lindström.Bildbyrån
Tyler Morley, Skellefteå
Nästa Skellefteåspelare på listan är Tyler Morley. Han såg riktigt, riktigt vass ut på försäsongen och känslan då var att Skellefteå gjort ett jättefynd i den relativt okände kanadensaren som snittade en dryg poäng per match i finska Tappara.
Sen släpptes pucken i SHL. Och Tyler Morley blev totalt osynlig.
29-åringen har försvunnit helt och hållet. På tolv matcher har han gjort ett mål och inte en enda poäng utöver det. Detta trots att han fått spela i powerplay, 2:31 per match, och ofta fått spela center i en ganska fin omgivning.
Till skillnad från i fallet Jocke Lindström finns det inte heller sådär vrålmycket som talar för att Morley kommer att lyckas vända det hela. Hans underliggande siffror är okej, så en viss produktiv ökning lär vi kunna få se, men att han ska nå upp till försäsongens höjder ser jag som osannolikt.
Känslan är att Morley har problem med den höga press och den intensiva skridskoåkning vi ser i SHL. Det känns helt enkelt som att han inte hinner med att spela sitt spel. Det går lite för fort. Man får lite för lite tid med pucken.
Jag tror snarare han kommer ramla längre ned i hierarkin.
Tyler MorleyBildbyrån
Marcus Davidsson, Växjö
Det här är en spelare jag verkligen gillade när han var i Djurgården. Det kändes som ett jätteklipp av Växjö när de lyckades locka över honom med löften om en större roll. I stället har det gått åt helt fel håll.
Efter att ha gjort starka 21 poäng på 39 matcher som junior, och 27 poäng på 52 matcher som förstaårssenior, tog Davidsson ett kliv tillbaka under debutsäsongen i Växjö där det bara blev 13 poäng på 31 matcher. Den här hösten har han knappt från spela, och produktionen har mer eller mindre uteblivit helt. Det har blivit en assistpoäng.
Under sitt sista år i Djurgården snuddade Davidsson på 16 minuters istid per match. Under debutåret i Växjö gick istiden ned till knappt 13. Den här säsongen har 21-åringen inte ens fått spela tre (!!!) minuter per match. De fem senaste matcherna har han fått spela tio minuter och 44 sekunder. Totalt. Under tre av de fyra senaste matcherna står istiden på 0:00.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men just nu känns inte bytet från Djurgården till Växjö som ett av SHL-historiens vassaste. Marcus Davidsson är verkligen i behov av en "omstart", om man kan säga så om en kille som inte fyller 22 förrän om några veckor.
På elva matcher har den tidigare (?) stortalangen skjutit ett enda skott på mål.
Marcus Davidsson.Bildbyrån
Victor Backman, Malmö
Att Victor Backman ens spelat sig till ett SHL-kontrakt är en makalös bedrift, sett till att han för bara några år sedan var allvarligt sjuk och dumpades av BIK Karlskoga i HockeyAllsvenskan. Hans resa är magnifik på så många sätt och vis. Bara att han gör SHL-debut vid 29 års ålder är häftigt.
Men tillvaron i Malmö har varit allt annat än enkel för Backmans del. Det har blivit sex matcher, noll poäng, och de tre senaste matcherna har han bara fått spela 53 sekunder totalt. Senast fick han inte ens plats i matchtruppen.
Med tanke på att Victor Backman lär vara relativt billig med SHL-mått mätt finns det ingen anledning att vifta med "floppkortet" utan frågetecknet här landar snarare i hur länge han blir kvar i Malmö? Initierade MrMadhawk har redan hintat om att centern kan vara på väg bort, antingen till Norge eller till schweiziska andraligan, där han har ett mycket gott anseende.
Hur länge till är Backman en SHL-spelare?
Victor Backman.Bildbyrån
