I tider när kontrakt bryts till höger och vänster, när spelare dissar sina allsvenska lag (oftast Modo och Björklöven) för att gå till likvärdiga lag som de mycket väl kan byta plats med i nästa års SHL (det vill säga Leksand och Oskarshamn), när spelare dissar sina nyskrivna SHL-kontrakt för att dra till Ryssland, Schweiz, Kina, USA, Kanada och allt vad det är...så är ändå Johan Rynos femårskontrakt med Leksand kontraktens Rolls Royce.
För er som inte kan historien var Johan Ryno lagkapten och storstjärna i Leksand. Han var en absolut toppspelare i SHL och höll på ett få en närmast rekordsnabb ikonstatus i Leksand. Den tredje februari 2015 skrev han på ett femårsavtal med Leksand. Leksand gick då en stenhård fajt med Brynäs om att slippa kvala och i stället gå till slutspel, för så var det den här säsongen i SHL. Tio av tolv lag gick till slutspel. Desktop ad in article Mobile ad in article
– Efter en långdragen process som har pågått under en tid är det mycket glädjande att Johan med familj nu har bestämt sig för att teckna ett unikt femårskontrakt med Leksands IF. Johan är ett stort föredöme både på och utanför isen, och nu är första pusselbiten lagd för framtidens Leksands IF, sade klubbdirektör Kjell Kruse.
Brynäs plockade som bekant in Thomas Berglund som coach på våren där, och det lyfte dem till en kvartsfinalplats, medan Leksand gjorde en mycket svag avslutning på säsongen och tvingades kvala. Den andra april åkte laget ur SHL efter en sanslös sjumatchersserie mot Malmö, där den ratade leksingen Eric Himelfarb blev hjälte.
Den nionde april, två månader efter att femårskontraktet skrivits och en vecka efter att Leksand åkt ur SHL, bröts Johan Rynos kontrakt. Leksand hävdade att Ryno begärde det för att han ville spela på högsta nivå, men Ryno menade att även Leksand ville det då de inte skulle ha råd att behålla honom. Det spreds till och med ett rykte att lagkaptenen, direkt efter slutsignal mot Malmö, ska ha gått in i omklädningsrummet och skrikit något i stil med: "Fattar ni hur jävla mycket pengar jag förlorar nu?". Låt mig säga så här: Jag har YTTERST svårt att tro att det ryktet stämmer.
Väl tillbaka i Leksand, i Färjestadströja, hånades han dessutom av hemmafansen som sjöng: "Bara pengar, inget hjärta". Man kan lugnt påstå att den ikonstatus han hade börjat bygga upp, försvann i samma stund som kontraktet bröts.
Johan Ryno blev inte "leksing till 2020" som Leksand skrev på sin hemsida. Han blev leksing till den nionde april 2015. Desktop ad in article Mobile ad in article
Men nu är vi framme vid april 2020. På torsdag hade Johan Rynos kontrakt med Leksand gått ut om det hade gått som planerat. Man kan lugnt påstå att det har hänt en del sedan det där kontraktet skrevs, i februari 2015...
Leksand har exempelvis hunnit åka ur SHL två gånger: 2015 och 2017. De har dessutom gått upp i SHL två gånger: 2016 och 2019. Och 2020 riskerade de att åka ur SHL en tredje gång sedan Johan Ryno skrev sitt kontrakt.
Sedan kontraktet skrevs har klubben hunnit ha sju (!) huvudtränare: Andreas Appelgren, Sjur Robert Nilsen, "Perra" Johnsson, Markus Åkerblom, Leif Carlsson, Roger Melin och Ulf Samuelsson. Förhoppningsvis hinner "Tjomme" komma till skott med en åttonde tränare innan torsdag, också.
Ryno själv spelade i stället nästan fem år i Färjestad där han gjorde 143 SHL-poäng på 210 matcher och blev en stor profil där i stället. Han har såklart ingen ikonstatus där, som han kanske hade fått i Leksand, men han var i sina bästa stunder i Karlstad en av hela SHL:s allra bästa spelare.
Att skriva långa kontrakt i SHL var väldigt ovanligt "på den tiden" (om man kan säga så om 2015) medan det idag snarare är något av en trend. Vi såg Jacob Josefson komma hem och skriva på för fyra år med Djurgården, och till säsongen 19/20 skrev Nicklas Lasu, Dennis Everberg och Anton Rödin på ett varsitt femårskontrakt. Nu spelar de visserligen i klubbar som väl inte lär åka ur SHL innan 2024 (Brynäs ligger väl närmast) men frågan är om spelarna och klubbarna egentligen inser hur långt fem år är. Jag menar, Färjestads kapten Linus Johansson skrev på för tre nya år i januari - men kommer nu lämna klubben. Björn Hellkvist var pigg och kry när han i samma veva skrev på för tre år med Modo - men blev sedan 'tömd på energi' kort därefter. Det går fort i hockey, och så vidare. Johan Franssons fyraårskontrakt med Leksand ligger nog också farligt nära att inte fullföljas... Desktop ad in article Mobile ad in article
Vi har till och med sett fall där spelare byter allsvensk klubb (Dan Pettersson, Västervik till Södertälje och Josef Ingman, Karlskrona till Västerås) men hoppar vidare till SHL innan de ens debuterat för de klubbarna de nyss skrev på för.
I NHL är det vardagsmat med långa kontrakt, men även de kostar ofta mer än de smakar. Det slutar inte sällan med att en tidigare legendar eller storstjärna får sitta på bänken, köps ut eller till och med skickas ned i AHL. Det ger inte bara ett ovärdigt slut för spelaren i fråga, utan kostar också en jäkla massa onödiga pengar för NHL-lagen. Rick DiPietro, som inte spelat en match sedan säsongen 13/14, får exempelvis 1,5 miljoner dollar per säsong ända fram till 2029 av New York Islanders. Dessutom jobbar han en del för klubben som TV-expert. Dubbelt avlönad alltså.
Den kostnaden slipper i alla fall Leksand (och alla andra klubbar i Sverige) som skriver långa kontrakt.
Svensk hockey är uppbyggd på ett sätt som gör att klubbarna inte förlorar speciellt mycket på att skriva långa kontrakt, på något annat sätt än att en spelare de planerat för under en längre tid riskerar att lämna tidigare än det var planerat. Därför tror jag att det är en trend som kommer växa sig starkare och starkare. Vi har också lärt oss i allt tydligare utsträckning att ett kontrakt inte är speciellt mycket värt. Fråga bara Modo, som fått se Fredrik Olofson och Kim Rosdahl dra till Oskarshamn precis efter att de förkunnat att de skulle stanna i Örnsköldsvik. Eller Björklöven, som tappar Hardy Häman Aktell på samma snöpliga vis.
Kontraktsbrytarkungen sett till kvantitet är dock Mattias Ritola. Han bröt bland annat fem kontrakt på sex år vilket min vän och kollega Robin Lindgren (idag på Expressen) belyste i en legendarisk krönika för drygt tre år sedan.
Frågan är förresten om någon är gladare än Johan Ryno över Björn Hellkvists desperata försök att bryta sitt nysajnade kontrakt med Modo. Då kanske inte Ryno längre kommer vara ägare kontraktsbrytandets Rolls Royce. Desktop ad in article Mobile ad in article
Och nog fasen hade det varit kul att se vad Johan Ryno hade lyckats uppnå i Leksand om de aldrig hade åkt ur SHL, och den kloke centern hade blivit klubben trogen. Då hade han utan tvekan blivit en av de stora spelarna i klubben på 2000-talet.
Förresten, Ryno är kontraktslös nu. Och Leksand är i SHL. Är det inte läge att sluta cirkeln och skriva på för dem igen nu? Då är du ju leksing år 2020, trots allt.
