Det känns som att det var evigheter sedan vi såg NHL-hockey och den säsongen vi såg, med Mika Zibanejads briljans, Henrik Lundqvists fall från tronen, Elias Petterssons läckerheter och allt det andra inte hände den här säsongen. Det känns snarare som att det hände i en svunnen tid. Det vi kan konstatera är att den säsongen i alla fall spelades på en tid då världen såg helt annorlunda ut. Desktop ad in article Mobile ad in article
Ur ett svenskperspektiv var det som vanligt ett bra år i NHL. Vi lär nog inte få se någon svensk vinna ett pris på den "riktiga" NHL Awards - men i min variant på galan vinner de blågula alla priser. Jag har nämligen valt att göra en NHL Awards - Sverige Edition. Där utser jag mina vinnare i kategorierna Vezina Trophy, Norris Trophy, Calder Trophy, Selke Trophy och såklart Hart Trophy. Jag kommer utse tre finalister och en segrare, precis som på den riktiga galan.
Vezina Trophy:
Jacob Markström, Vancouver
Robin Lehner, Chicago/Vegas
Linus Ullmark, Buffalo
Jacob Markström vinner priset efter en magnifik säsong där han bar Vancouver på sina axlar och faktiskt var lagets mest framstående spelare. De senaste åren har vi sett Jacob Markström kliva högre upp i NHL:s målvaktshierarki men nog var det först den här säsongen han verkligen började anses vara en av världens allra bästa?
Ifjol var Robin Lehner Sveriges bästa målvakt i NHL och även om han gjorde en kanonsäsong även nu, får han finna sig i att åtminstone denna stund "bara" vara vår näst bästa målvakt. Lehner var finalist till det här priset på NHL Awards förra säsongen och jag undrar om Jacob Markström kanske kan bli det i år? Han lär knappast vinna priset, det tror jag Connor Hellebuyck gör, men "Markan" kommer absolut få röster. Om det räcker till att bli topp-tre får vi se. Desktop ad in article Mobile ad in article
Ser man till antalet matcher som en målvakt "stulit" åt sitt lag var Markström etta under stora delar av säsongen, precis som i kategorin över hur många mål över eller under genomsnittet en målvakt räddat. Då menar jag alltså inte bland svenska målvakter - utan i hela NHL. Även Linus Ullmark fanns faktiskt med högt upp i den första kategorin. Han hade faktiskt bäst GAA av de svenska målvakterna i NHL, dessutom, med 2,69 insläppta per match.
Ullmark förtjänar verkligen att nämnas efter en fin säsong men känns som en ganska klar trea bakom Sveriges två nya världsstjärnor.
Jacob MarkströmFoto: USA Today/Bildbyrån
Norris Trophy:
Victor Hedman, Tampa Bay
Jonas Brodin, Minnesota
Erik Karlsson, San Jose
Jag kommer alltid ha en soft-spot för Erik Karlsson mår alltid lite dåligt i magen när jag ser diverse tycka slänga ur sig att han är oduglig och slut, och allt vad det är. Men jag kan inte göra annat än konstatera att Victor Hedman just nu är ohotad etta bland de svenska backarna i NHL. Om det blir något NHL Awards när slutspelet är över tror jag att han, för fjärde året i rad, kommer vara en av finalisterna till Norris Trophy. Det lär dock bli en tredjeplats bakom John Carlson och Roman Josi. Men då ska vi komma ihåg att Hedman hade en ganska tung säsongsstart innan han, precis som laget, började hitta formen omkring Globenmatcherna mot Buffalo i november.
29-årige Victor Hedman röstades, av spelarna själva, fram som den back som var svårast att möta. Den utmärkelsen har han fått två år i rad. Och om vi dessutom adderar att han gör en hel del poäng (han slutade trea i backarnas poängliga med 55 poäng på 66 matcher) förstår ni hur vansinnigt bra och nyttig han är.
Det var faktiskt inget snack om saken: Victor Hedman var Sveriges bästa back den här säsongen.
Där bakom har jag Jonas Brodin som tvåa. Han gjorde sin bästa säsong i karriären och klev verkligen ut i rampljuset igen, efter några år i skymundan. Framför allt är Brodin en världsback defensivt och håller toppklass i underliggande statistiska kolumner som förmågan stänga det egna slottet, kontrollera egen blålinje och bryta passningar. Där har värmlänningen faktiskt få övermän just nu.
Erik Karlsson kommer med som nominerad. 40 poäng på 56 matcher är trots allt ingenting du skojar bort för en back. Även ett dåligt år håller han världsklass vad gäller produktionen.
Victor HedmanBildbyrån
Calder Trophy
Victor Olofsson, Buffalo
Emil Bemström, Columbus
Marcus Högberg, Ottawa
Här har vi den kanske mest givna vinnaren av alla - och också en spelare som nog kan få röster även till den riktiga NHL Awards. Fram till Victor Olofssons olyckliga skada var han i alla fall en av ligans allra bästa rookies.
Ser vi till poängsnitt per match, bland de rookies som varit ordinarie i NHL under säsongen, är bara Cale Makar bättre än Victor Olofsson. Svensken landade på 0,78 poäng per match och stannade på 20 mål och 22 assist på 54 matcher. Dominik Kubalik var för övrigt den enda rookien som gjorde fler mål än "Goalofsson". Han gjorde 10 mål fler än den tidigare SHL-skyttekungen, på 14 fler matcher. Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag blev faktiskt inte speciellt förvånad över Olofssons framfart. Jag var till och med ganska säker på att han skulle leverera bra även i NHL. Den spetsegenskapen han har i form av sitt skott, framför allt när han får tid och yta i powerplay, funkar på vilken nivå som helst. Och när han dessutom sattes i en topp-roll även fem mot fem så gavs han också chansen att prestera där också.
Emil Bemström kom också igång efter en halvtrög start och slutade sjua i rookie-skytteligan med tio kassar på 56 matcher. Med tanke på att han bara är 20 år, och gjorde åtta mål i HockeyAllsvenskan för två år sedan, är det klart godkända siffror. Han landade till sist på 20 poäng. Bemström stod för en rookiesäsong som gav mersmak.
Marcus Högberg tar den sista pallplatsen, i konkurrens med Pierre Engvall som gjorde det bra i Toronto.
Victor Olofsson och Rasmus Dahlin ger Buffalo en stark blågul prägel.Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån
Selke Trophy
Nicklas Bäckström, Washington
Mikael Backlund, Calgary
Mika Zibanejad, New York Rangers
Selke Trophy är den absolut svåraste kategorin. Det här är ett pris som ska gå till NHL:s bästa defensiva forward men som snarare går till den bästa tvåvägsforwarden. Presterar du inte en drös poäng vinner du inte det här priset.
Jag vill i alla fall ge det till Nicklas Bäckström. Han har i många år lyfts fram som den "bortglömda Selke-kandidaten" i NHL och därför vill jag uppmärksamma honom här. Han matchas ofta mot motståndarnas ledande kedjor och gör det med bravur. Han har haft en liten Henrik Zetterberg-utveckling på karriären och ses numera som en tvåvägscenter, snarare än en renodlat offensiv sådan som han tidigare gjorde. Men eftersom poäng, av någon anledning, också spelar in i den här kategorin kan jag väl bara nämna att han gjorde 54 poäng på 61 matcher och hade det tredje högsta poängsnittet bland ligans svenskar. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mikael Backlund är också en sådan spelare som haft en förmåga att ha riktigt fina siffror i de defensiva kategorierna, och som nämnts som en "dark horse" till det här priset tidigare.
Mika Zibanejad? Han är Sveriges största offensiva superstjärna men matchas också en hel del i defensiva situationer. Bland annat hade han tredje mest istid av de svenska forwardsen i boxplay, bakom Jesper Fast och Carl Hagelin.
Tvåvägscentern Bäckström prisas.Bildbyrån
Hart Trophy
Mika Zibanejad, New York Rangers
Jacob Markström, Vancouver
Victor Hedman, Tampa Bay
Mika Zibanejad hade mycket väl kunnat vinna Selke Trophy också - men han får nöja sig med Hart Trophy som går till den mest värdefulla spelaren. Jacob Markström är klar tvåa här - och sen fanns det ett gäng kandidater till den tredje finalplatsen. Elias Pettersson och William Nylander hade absolut case till att sluta trea här om vi bara går på "bästa spelarna", och Elias Lindholm hade kunnat vara med om vi ser till betydelsen han hade för Calgary Flames. Men jag landade i Victor Hedman, som trots allt var en av ligans bästa backar.
Men segern, den går som sagt till Mika Zibanejad. Det finns en hel del siffror som berättar vilken monstersäsong han hade. Vi kan ju börja med att konstatera att han hade ett poängsnitt på 1,32 poäng per match. Om han hade spelat 82 matcher och haft det snittet hade han slutat på 108 poäng - en poängsumma som bara Kent Nilsson, Peter Forsberg, Mats Sundin, Mats Näslund och Henrik Sedin gjort i den svenska NHL-historien.
Han gjorde 41 mål på 57 matcher. Det målsnittet över en hel säsong hade gett honom 59 mål - vilket ingen svensk ens varit i närheten av i historien. Hans målsnitt var dessutom bättre än Alex Ovetjkins och David Pastrnaks. Varför är det då intressant? Jo, för att den duon vann NHL:s skytteliga på 48 mål på 68 respektive 70 matcher. Desktop ad in article Mobile ad in article
Mika Zibanejad är en närmast komplett spelare. Han spelar överlägset mest av alla svenska forwards (21:38 per match, tvåan Gabriel Landeskog låg på 20:02) och spelade femte mest av alla forwards bakom Leon Draisaitl, Jack Eichel, Connor McDavid och Mark Scheifele. Tillsammans med framför allt Artemij Panarin bar han New York Rangers - och det ska bli mycket spännande att se hur långt den duon kan ta Rangers om/när slutspelet drar igång under sommaren.
Trots att Zibanejad missade omkring 15 matcher vann han svenskarnas poängliga med nio poängs marginal ned till Elias Pettersson och skytteligan med tio måls marginal ned till William Nylander. Då spelar det, hos mig, ingen roll att Jacob Markström också gjorde en monstersäsong och aspirerar på Vezina Trophy. Då landar jag ändå in i att Mika Zibanejad var svenskarnas MVP. Han gjorde en offensiv säsong vi knappt sett en svensk göra.
Det här var säsongen Mika Zibanejad tog klivet från att bli en stjärna till att bli en superstjärna.
Mika Zibanejad öste in mål.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
