På nyårsnatten mellan 2010 och 2011 möttes Sverige och Kanada i Buffalo, i en av de bästa JVM-matcherna jag sett. Sverige vann med 6-5 efter straffar efter en galen historia där Kanada tog ledningen i den första minuten, Sverige vände till 2-1, Kanada vände till 3-2, Sverige vände till 4-3, Kanada vände till 5-4 och Sverige sen vann med 6-5. Det var en tid då Sverige, trots att man spelare för spelare låg långt bakom Kanada, ändå spelade fullständigt respektlöst och snarare vann på sin inställning än något annat. Sverige stod upp mot kanadensarna på alla möjliga sätt. Visst fanns det gott om grymt vassa ishockeyspelare i det svenska laget, men det fanns också något annat som jag har känt saknats i de senaste svenska upplagorna.
Vi kan ta nattens nyårsmangling som exempel. Ja, Kanada har sitt bästa lag på många, många år och jag hade sett det som en supersensation om Sverige hade vunnit. Problemet var att det svenska laget verkade känna likadant. När domaren släppte pucken i Halifax låg man på något sätt redan under med 3-0. Så när 1-0 och 2-0 kom innan matchen knappt ens hunnit spelas två minuter, och trean kom ungefär halvvägs in i perioden, var det egentligen inga konstigheter. Det var vad Kanada förväntat sig, publiken i arenan förväntat sig - och tyvärr också vad Juniorkronorna hade förväntat sig. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det var i alla fall min känsla.
“Det var lekstuga”
Första perioden var, med undantag för Sveriges fem minuter långa powerplay, en ren uppvisning av Kanada. Det var lekstuga. Det var en sådan klasskillnad att jag nästan aldrig sett ett svenskt U20-landslag vara med om en liknande utskåpning i mästerskapssammanhang. Ledningen kunde, ärligt talat, ha varit klart större än de två mål som skilde efter 20 minuter.
Ska man hitta något positivt var det att Sverige trots allt studsade tillbaka i den andra perioden. De svenska spelarna vågade ta egna initiativ, vilket var ett måste på den till synes usla isen i Halifax. De kom in i anfallszon med fart. De, framför allt Fabian Lysell, jobbade fram utvisningar. De hade, med ett bättre powerplay, på allvar kunnat göra match av det hela. Mot ett kanadensiskt lag som de såg närmast skräckslagna ut under matchens första period.
Pierre Johnsson sade i periodpausen att Sverige blev “paralyserade”. Av ett bra Kanada. Av publiktrycket. Av det tidiga ledningsmålet. Och på ett sätt håller jag med honom. På ett annat tycker jag precis tvärtom. Det såg ut som att Sverige hade räknat med att bli utspelade i 60 minuter. Att de hade räknat med att få ett och två mål i baken på en gång. Desktop ad in article Mobile ad in article
Tiden då Sverige kunde välta giganter, trots ett på pappret klart sämre lag, känns förbi. Varför det är så? Det har jag ingen aning om. När allt kommer omkring föll i alla fall Juniorkronorna mot ett bättre lag. Det är inga konstigheter med det.
Men sättet de förlorade på, det stör faktiskt mig.
