Men de har i alla fall snart spelat en hel säsong under extraordinära omständigheter. En säsong som började tre månader senare än planerat, som spelats med ett extremt tätt spelschema eftersom de 30 matcherna behövde spelas på ungefär fem månader i stället för de normala dryga sju. Dessutom har man ju tvingats ta sina sedvanliga uppehåll för landslagsspel. Nations League har spelats mitt i den extremt hektiska allsvenska säsongen.
Djurgården hamnade i rampljuset när det kom fram att Helsingborg hade flera Coronasmittade i sin trupp. Det var stora skriverier om matchen skulle genomföras eller inte. Det gjorde den.
Djurgården förlorade. Desktop ad in article Mobile ad in article
HUR MÅNGA MATCHER SKJUTS UPP?
Förutom den lilla detaljen att starten av den allsvenska fotbollssäsongen sköts upp med tre månader har den spelats som planerat. Inga matcher har skjutits upp. Inga lag har gått i konkurs. Det har rapporterats extremt lite om något gnäll från klubbarna, eller om välfyllda restauranger där avståendet inte hålls på arenorna.
Samtidigt som jag skriver den här texten får jag ett pressmeddelande från SHL: Ytterligare en Djurgårdsmatch skjuts upp. Det blir inget spel på torsdag mot Färjestad heller. Det är den fjärde matchen som Stockholmslaget tvingas skjuta upp. Det känns tveksamt att de får spela heller på lördag mot Brynäs. Det lär dröja till efter landslagsuppehållet innan 2019 års SM-finalister får spela match igen.
Linköping har 24 bekräftade coronafall runt herrlaget och har stängt ned hela verksamheten till torsdag, åtminstone. De kommer inte spela någon match innan landslagsuppehållet. De har inte spelat sedan den 17 oktober och kommer inte spela igen förrän tidigast den tionde november. SHL-säsongen har pågått i en dryg månad och det är redan fullt kaos. Hur många fler matcher kommer flyttas? Hur länge kommer samhället vara inne i den andravåg vi alldeles uppenbart är inne i just nu?
Generellt är svensk hockey, i alla fall SHL, välmående. De allra flesta lagen har nya, fina arenor, bra arenaavtal, ett massivt stöd från sina lokala företag och sina kommuner, en hög status i samhället, en hög status hos spelare, stora organisationer och ett bra ekonomiskt kapital.
Den här hösten har gett sken av något helt annat. Desktop ad in article Mobile ad in article
VARFÖR KLARAR VARBERG DET?
Redan innan säsongen hade startat krävde lag att få flytta sina hemmamatcher in i oktober eftersom det fanns chans att det skulle finnas publik på matcherna då. Det skulle ju vara orättvist om vissa lag fick spela 25 matcher med publik och andra lag 23 hemmamatcher med publik, menade man. Ekonomiskt gör ju en match hit eller dit ganska stor skillnad, så på ett sätt förstår jag desperationen. På ett annat sätt är det helt absurt.
Samtidigt har de fotbollsallsvenska lagen spelat tolv, 13 av sina 15 hemmamatcher utan publik. De har gjort det trots att många lag där lider av stora ekonomiska problem, har mindre organisationer, i flera fall mer slitna arenor och allt sådant. Klubbar som Varberg och Falkenberg har snart spelat en hel säsong utan publik - dessutom med ett stort nedflyttningshot hängande över sig. Fotbollen kör nämligen på som vanligt med två direktnedflyttningar och ett lag som behöver klara sig kvar. Just nu ligger Kalmar och just Falkenberg mest pyrt till där.
Är det smart/vettigt av Svensk Elitfotboll och Svenska Fotbollförbundet att köra på som vanligt? Det vet vi inte just nu. Kanske är en nedflyttning till Superettan förödande. Men de kör i alla fall på som vanligt - och med ytterst få påtryckningar att serien ska stängas.
VÄNDER SIG TILL ANDRA
SHL-säsongen har knappt hunnit börja och det har redan snackats om att stänga ligan. Samma rubriker har cirkulerat om HockeyAllsvenskan. I det här läget håller jag med om att det vore rimligt att stänga ligan för nedflyttning men hålla den öppen för uppflyttning, för att inte riskera klubbars existens i onödan, men kanske säger de rubrikerna något om det kynne som finns inom ishockeyn.
Hockeyklubbarna kräver liksom så mycket av andra, men gör de verkligen vad de kan för att själva motverka att de går i graven? SHL och dess klubbar är övertygade om att de kan ta in massvis med publik (vissa klubbar har snackat om halvbeläggning - hallå?!?) samtidigt som flera lag just nu en utbredd coronasmitta. Det där protokollet som SHL varit så stolta över har antingen inte följts - eller så är det helt förkastligt dåligt. SHL-klubbarna har inte, med några få undantag, dragit i handbromsen på värvningsfronten (vilket också är rimligt, de måste trots allt ställa ett bra lag på benen) men måste samtidigt ha stöd från staten, från fansen med flera.
Jag säger egentligen inte att hockeyklubbarna gör fel. Men det är intressant hur de hela tiden vänder sig till andra, skyller på andra och samtidigt slår sig för bröstet och säger hur bra coronasäkrade arrangemang de kan göra om de bara får chansen - samtidigt som de hanterat så mycket av pandemin så oerhört konstigt. Är det egentligen någon SHL-klubb som gått ut och sagt att de gjort något fel? Det var som att de glömde att de kanske måste ta konsekvenerna av de beslut de fattat. Som om någon högre makt skulle komma och eliminera viruset lagom till nedsläpp. Eller som om det skulle börja regna pengar från himlen, om jag ska överdriva för att verkligen banka in min poäng.
Vi är en månad in på säsongen. När den här veckan är slut kommer vissa lag ha spelat 13 matcher. Andra lag åtta. Vi har sett fulla restauranger, 50 personer som haft svårt att hålla avstånd, en klubb som byggt restaurangplatser på sina vanliga läktare för att få in ett hundratal personer extra och en hel del annat som snarare vittnar om desperation än ett ansvarstagande. Desktop ad in article Mobile ad in article
VIRUSET TAR INTE HÄNSYN TILL SHL
Det är egentligen först de senaste veckorna jag på allvar börjat se fotbollsspelare och klubbledare gå ut och gnälla på riktigt. De har alltså spelat snart en hel säsong utan publik i Europas, typ, 18:e bästa liga. En liga som dessutom är extremt beroende av just sin publik, eftersom den är Europas typ femte bästa. Få ligor i världen lär lyftas, i alla fall rent statusmässigt, lika mycket av sina fans som fotbollsallsvenskan. Tidigare har jag snarare upplevt de allsvenska klubbarna som förstående till situationen (med några få undantag) och framför allt har man inte alls på samma sätt uttryckt sig på sätt som gör att man ska tycka synd om dem. Och då ska vi komma ihåg att fotbollen fick se in seriestart ryckas bort från dem, eftersom pandemin nådde Sverige precis när säsongen skulle starta. De fick alltså en extremt kort tid på sig att förbereda sig, jämfört med hockeyn som egentligen haft ett halvår (!) på sig att ta höjd för situationen vi är inne i nu. Hockeyn fick sin stora käftsmäll när slutspelen och kvalen ställdes in. Att de var förkrossade och framför allt oroliga då var helt rimligt. Att de inte kom bättre förberedda in i den här säsongen är däremot orimligt. Att de hoppades på att samhället skulle må bättre än det gör, det är en sak. Men faktum är att de snarare verkar ha utgått från att samhället skulle må bättre än det just nu gör. Som att viruset skulle ha tagit hänsyn till att hockeysäsongen börjar.
Det är jäkligt farligt.
Återigen: Jag förstår i viss mån SHL-klubbarnas desperation, rop på hjälp, uppgivenhet över att samhället i övrigt lever på "som normalt" och att de känner oro för hela branschens existens. Läget är alarmerande. Man går minus med många miljoner. Några klubbar längre ned i seriesystemet kommer säkert gå omkull. Men någonstans längs vägen måste det helt enkelt ha gått jäkligt fel. Någonstans längs vägen har hockeyn kanske gått på myten om sig själva, och nu när läget är som det där har man inget bra sätt att hantera krisen på. Alla fattar att läget är otäckt - men kan alla 14 SHL-klubbar verkligen se sig själva i spegeln att säga: "Vi gjorde i alla fall allt vi kunde för att komma förberedda in i säsongen. Vi har tagit ansvar för att den här klubben ska överleva"?
Jag tror, ärligt talat, inte det.
Desktop ad in article Mobile ad in article
HUR BLEV DET SÅ HÄR?
De flyttade matcherna för att få spela så många matcher som möjligt i oktober, kapprustningen på värvningsfronten, den extremt utbredda coronasmittan, de extremt många flyttade matcherna, snacket om att stänga ligan, desperationen över att fylla varje liten möjlig restaurangplats med en betalande åskådare i kombination, att det anses hopplöst att spela landskamper och en hel del annat gör att jag inte kan nå en annan slutsats än att ishockeyn (SHL framför allt) inte hanterat coronapandemin bra alls. Tvärtom har man i vissa fall hanterat den riktigt dåligt.
Min fråga är egentligen: Hur blev det så fel? Eller snarare: Varför har just ishockeyn inte klarat av att sköta situationen på ett bättre sätt?
Jag har inget bra svar där. Men jag hoppas att klubbarna själva hittar en väg ur det här - och kanske att de drar en lärdom eller två av fotbollen. Och framför allt: Går till sig själva, snarare än pekar finger åt alla andra och förklarar hur orättvist allt är.
För det är det. Det vet vi redan. Det är ingenting annat än jävligt orättvist mot hela samhället att ett skitvirus förstör allting.
