Faktum är att jag, när jag gör om draften idag, har 14 (!) backar i förstarundan. Det tidigare rekordet i de här genomgångarna låg på tio backar. Framför allt är det en stor backdominans från början.
Ur ett svensperspektiv var det en helt okej draft. Det var väl egentligen från och med den här gången Sverige på allvar började bli en stormakt inom juniorhockeyn, och började åka till JVM till och med som guldfavorit.
Tre svenskar valdes i förstarundan. En av dem kommer ni få läsa mer om senare. De övriga två var Anton Gustafsson (noll NHL-matcher) och Mattias Tedenby (120 NHL-matcher). Totalt tingades 17 blågula talanger. Tre, eller fyra om man vill vara snäll, av dem etablerade sig i NHL. Sammanlagt gjorde nio svenskar från årgången matcher i NHL - men tre av dem gjorde bara en enda match och bara fem av dem gjorde fler än 50 matcher.
Det fanns några riktiga "busts" också. Kyle Beach (som senare hamnade i HV71) valdes som nummer elva men spelade aldrig i NHL. Idag spelar han i tyska tredjeligan. Men den största floppen är nog ändå Nikita Filatov. Den ryske supertalangen gick som nummer sex till Columbus men gjorde bara 53 NHL-matcher utspridda över fyra säsonger. Han lade av 2019 efter att då inte ens ha platsat i KHL.
Men nog om flopparna!
30. Cody Hodgson till Detroit (valdes som nummer tio av Vancouver)
Cody Hodgsons karriär är otroligt fascinerande. Han hade total lekstuga i JVM (16 poäng på sex matcher och poängaligaseger närmast före John Tavares) och gjorde över 40 poäng som rookie i NHL. Allting såg lovande ut.
Han gjorde 34 poäng på 48 matcher säsongen därpå, och hade sen ytterligare en säsong med över 40 poäng. Och sen...sen var karriären i princip över efter att han bland annat råkat ut för en allvarlig ryggskada.
Han gjorde 13 poäng på 78 matcher, köptes ut av Buffalo, hamnade i Nashville, gjorde 39 matcher där, och sen lade han av. Som 26-åring!
Det blev 143 poäng på 328 matcher i NHL för den tidigare jättetalangen.
Cody Hodgson blev JVM-hjälte.Bildbyrån
29. Matt Calvert till Atlanta (valdes som nummer 127 av Columbus)
En gedigen breddforward som nästan alltid landar in på drygt 20 poäng. Sedan säsongen 13/14 har Calvert gjort 24, 23, 24, 15, 24, 26, 25 poäng. Var det någon som sa stabil?
31-åringen närmar sig 600 matcher och jagar just nu karriärens första Stanley Cup. Chanserna till en cupseger får beskrivas som goda, eftersom han representerar Colorado Avalanche.
28. Luke Schenn till Phoenix (valdes som nummer fem av Toronto)
En riktig dunderflopp. Luke Schenn gick alltså redan som nummer fem, men har aldrig ens varit nära att rättfärdiga det draftvalet. Visst, under hans fyra år i Toronto var han väl helt okej. Philadelphia bytte till sig honom mot James van Riemsdyk (!!!) och det blev ju en trejd som Flyers inte direkt vann, om man säger så.
Schenn har hoppat runt en hel del och spelar faktiskt nu i Tampa Bay. Vann Stanley Cup med klubben i höstas.
27. Zach Bogosian till Washington (valdes som nummer tre av Atlanta)
En annan riktig dunderflopp, sett till hur tidigt han valdes.
Det kanske är hårt att sätta Zach Bogosian så här långt ned. Mycket av kritiken som riktats mot honom har ju grundat sig i att han valdes så tidigt i draften, och att Atlanta (som blev Winnipeg) gav honom ett hutlöst sjuårskontrakt värt över fem miljoner dollar per säsong.
Men det är ju, i ärlighetens namn, inte hans fel.
Nåja. Förutom att han gjorde en helt okej säsong i Tampa Bay, där han vann Stanley Cup tillsammans med bland annat Luke Schenn, har inte Bogosians karriär varit direkt jätterolig. Den ganska stabbige backen håller sig förvisso kvar i NHL - men frågan är om han egentligen borde det.
Zach Bogosian.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
26. Zack Smith till Buffalo (valdes som nummer 79 av Ottawa)
Säsongen 15/16 sköt Zack Smith 25 mål och såg ut att få ett riktigt genombrott. Han gjorde drygt 30 poäng säsongen därpå, men sen tog det tvärstopp för Smith som under stundom till och med var petad i bottenlaget Ottawa.
Idag spelar Smith för Chicago. Eller, spelar är att ta i. Han har faktiskt inte spelat en enda match den här säsongen.
Det har blivit 204 poäng på 662 matcher i NHL för Smith, vars 25-målssäsong är det som tar honom in på rankingen.
25. Colin Wilson till Calgary (valdes som nummer sju av Nashville)
Så här i efterhand var Colin Wilson inte direkt historiens starkaste draftsjua. Men även om han aldrig blev någon stjärna fick ändå Nashville en hel del nytta av sitt förstaval från 2008-draften. Wilson gjorde åtta säsonger i klubben och imponerade stort i slutspelet 2016 där han gjorde 13 poäng på 14 matcher. I grundserien har han som bäst gjort fullt respektabla 20 mål och 42 poäng.
Tvingade lägga av på grund av skada inför säsongen. Avslöjade i samband med det att han lidit av tvångssyndrom som hämmat honom rejält under karriären.
24. Tyler Ennis till New Jersey (valdes som nummer 26 av Buffalo)
Här valdes egentligen Mattias Tedenby. New Jersey önskar nog att de valt en annan intensivt och till växten ganska liten spelare. Den blott 174 centimeter långe Tyler Ennis har nämligen haft en relativt fin NHL-karriär. Han har haft tre 40-poängssäsonger och blev ganska snabbt en publikfavorit i det Buffalo som tingade honom.
Ennis har haft en hel del skadeproblem men gjorde så sent som förra säsongen det helt okej, och snuddade åter vid 40 poäng. Numera spelar speedkulan i Edmonton.
Är förmodligen mest känd för det här målet:23. Jason Demers till Minnesota (valdes som nummer 186 av San Jose)
En ärrad veteran som närmar sig 700 matcher i NHL. En numera renodlat defensiv back som hade en viss offensiv uppsida under sina år i San Jose, men som nu är en "stay at home-defenseman" i Arizona Coyotes.
Förutom Sharks har Demers spelat för Dallas, Florida och nyss nämnda Arizona.
22. Jake Allen till Edmonton (valdes som nummer 34 av St. Louis)
Jake Allen var en riktig stortalang som bland annat ledde Kanada till JVM-guld. Han har också haft en gedigen NHL-karriär och var förstemålvakt i St. Louis Blues under nästan en handfull säsonger. Allen var dock den som ofta fick kritik för klubbens tidiga uttåg ur Stanley Cup-slutspelet. Det var med andra ord knappast någon slump att Blues när de väl vann hade en sensationell genombrottsman i Jordan Binnington i kassen - och Allen som båsöppnare.
Idag spelar Allen i Montréal, dit han gick inför den här säsongen efter att tidigare bara ha spelat för St. Louis.
Har vunnit 152 av 300 matcher i NHL-karriären.
21. Travis Hamonic till Washington (valdes som nummer 53 av New York Islanders)
Här plockades alltså Anton Gustafsson. Det var ett sisådär förstarundeval av Washington. Travis Hamonic hade varit en aning bättre.
De senaste åren har Hamonic, idag i Vancouver, blivit successivt sämre. Men så sent som 2017, när han trejdades från Islanders till Calgary, var han en väldigt aktad defensivback. När den trejden genomfördes sågs det faktiskt som en ganska stor bytesaffär. Tiden i Flames blev dock allt annat än lyckad, och till den här säsongen krävdes det att Hamonic tog ett tryoutkontrakt för att han skulle få ett NHL-kontrakt av Vancouver.
20. Mikkel Bødker till New York Rangerss (valdes som nummer åtta av Phoenix)
Rent talangmässigt är Bödker den kanske största talangen Danmark fått fram. Han gick alltså så tidigt som åtta i draften, efter att ha imponerat i såväl Frölundas J18-lag som i Kitchener Rangers i OHL.
NHL-karriären blev bra, men inte spektakulär på något vis. Han hade två 50-poängssäsonger och låg ofta och dansade kring 0,5 poäng per match. Efter ett tufft år i Ottawa tvingades han dock lämna NHL 2020, för spel i Schweiz där han representerar Lugano.
Är med sina 327 poäng draftens 13:e bästa poängplockare.
Mikkel Bödker i Frölundas tröja.Bildbyrån
19. Justin Schultz till Philadelphia (valdes som nummer 43 av Anaheim)
Superstjärna på college, där han två gånger om nominerades till priset som bäste spelare. Schultz vägrade skriva på för Anaheim, som draftat honom, och blev en av historiens mest jagade collegespelare. Han valde Edmonton Oilers och hade en helt okej start på NHL-karriären. Dessutom prisades han som AHL:s bästa back under lockoutsäsongen 12/13.
Som allra bäst var Schultz emellertid i Pittsburgh, där han gjorde över 50 poäng under en säsong och dessutom vann två Stanley Cup-titlar. Nu spelar backen för divisionsrivalen Washington Capitals där han går relativt starkt.
Han kanske inte blev den där superbacken som NHL-klubbarna trodde på efter collegesuccén - men likväl har han haft en bra NHL-karriär.
18. Tyler Myers till Nashville (valdes som nummer tolv av Buffalo)
Här valdes målvakten Chet Pickard, som senare hamnade i Djurgården i HockeyAllsvenskan. Han gjorde inte en enda match i NHL.
Tyler Myers gjorde en tidig dundersuccé i NHL. Den drygt två meter långe, och 100 kilo tunge, backen var till och med något av en sensation. Han snuddade vid 50 poäng under sin debutsäsong och vann till och med Calder Trophy 2010. Frågan är om han inte peakade i sin NHL-karriär redan där.
Myers är en helt okej NHL-back men det är tydligt att ligan inte längre är anpassad för stora och tunga backar på samma sätt som förr. Myers har dock alltjämt ett gott anseende, vilket inte minst bevisas av att Vancouver gav honom ett femårskontrakt värt sex miljoner dollar per säsong, 2019.
17. Adam Henrique till Anaheim (valdes som nummer 82 av New Jersey)
Ironiskt nog hamnar Adam Henrique i Anaheim i min re-draft. Samma Anaheim som han idag spelar för - och gör det helt okej i.
Adam Henrique gjorde drygt 50 poäng som rookie i NHL och var finalist till "Calder Trophy" 2012. Han slutade trea i omröstningen, efter Gabriel Landeskog och Ryan Nugent-Hopkins. 51 är alltjämt Henriques poängrekord. Han har dock landat in på 50 ett par gånger.
Centern är dock främst känd för en sak: Övertidsmålet i konferensfinal sex mot New York Rangers 2012. Målet som tog New Jersey till Stanley Cup-final:
16. Jake Gardiner till Boston (valdes som nummer 17 av Anaheim)
Jake Gardiner är sånär att hamna på exakt samma plats idag, som för 13 år sedan. Den mycket skicklige tvåvägsbacken klättrar en placering jämfört med då.
Gardiner spelade aldrig i det Anaheimlag som draftade honom. Han skeppades iväg tillsammans med Joffrey Lupul till Toronto, i utbyte mot Francois Beauchemain. I Toronto blev Jake Gardiner sedan kvar hela vägen fram till 2019. Numera är han en del av Carolinas oerhört starka backuppsättning.
15. Gustav Nyquist till Ottawa (valdes som nummer 121 av Detroit)
Har har vi ett klassiskt svenskt Detroitfynd. Gustav Nyquist valdes inte förrän i fjärderundan av draften, men blev en riktigt, riktigt vass NHL-spelare.
Nyquist var en av Sveriges första riktigt stora collegestjärnor. Han nominerades till Hobey Baker Award (priset till collegehockeyns bäste spelare) två gånger och vann poängligan i NCAA vid ett tillfälle. Efter collegekarriären tog han en tid i Detroits farmarlag - och öste in poäng även där.
Genombrottet i NHL är ett av de mest explosionsartade vi sett av en svensk. Med tanke på att han valde collegevägen var Nyquist en doldis i Sverige även när han fick chansen i Detroit - men nästan på rekordtid blev han en stjärna. Under sin första riktiga säsong i NHL gjorde han 28 mål och 48 poäng på 57 matcher. Han hade en period då han gjorde nio mål på sex matcher - och 20 på 25. Han bjöd på höjdpunkter var och varannan match, spurtade sig sensationellt in i OS-truppen som fick åka till Sotji, och såg ut att bli en ny storstjärna.
Någon sådan blev han aldrig riktigt, men Nyquist är utan tvekan en av de bästa forwardsen från den här draften. Han har fyra säsonger med över 20 mål och har aldrig varit under 40 poäng. För två säsonger sedan nådde han till och med 60-poängsvallen för första gången.
Gustav Nyquist.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
14. Derek Stepan till Carolina (valdes som nummer 51 av New York Rangers)
En gedigen andrakedjespelare, som mellan 2010 och 2018 alltid hamnade mellan 45 och 57 poäng. Derek Stepan var oerhört pålitlig, men sällan flashig, och en mycket uppskattad center i det New York Rangers som ofta var ett topplag.
De senaste två åren, plus den här säsongen, har varit tuffare för amerikanen som plågats av en dalande poängform och numera också av skador. Den här säsongen har han gjort 1+5 på 20 matcher i Ottawa Senators. Gör vi om den här rankingen om något år igen kan jag tänka mig att han tappat ytterligare mark...
Är draftens sjunde bästa poänggörare med sina 485 poäng.
13. T.J. Brodie till Los Angeles (valdes som nummer 114 av Calgary)
T.J. Brodie klättrar 100 placeringar jämfört med draften för 13 år sedan. Calgary plockade honom i fjärderundan 2008, och sen blev han kvar i klubben ända till 2020. Först till den här säsongen bytte han alltså klubb - till Toronto Maple Leafs.
Han har fått mycket beröm för sitt defensiva spel i Toronto och får väl idag anses vara en av NHL:s bättre renodlat defensiva backar. Den där 40-poängsbacken som han var en gång i tiden är han inte längre.
Har ett kontrakt värt fem miljoner dollar, som sträcker sig hela vägen till 2024.
T.J. Brodie med en patenterad skottäckning.Bildbyrån
12. Josh Bailey till Nashville (valdes som nummer nio av New York Islanders)
Josh Bailey är en av få på listan som alltjämt tillhör den klubb han draftades av. Han har spelat för Islanders genom hela karriären och blivit en av klubbens verkliga kärnspelare tillsammans med Anders Lee och Brock Nelson.
Det tog några år innan det offensiva genombrottet kom för Bailey. Det var egentligen först säsongen 16/17 det verkligen lossnade, då han gjorde 56 poäng. Han följde upp det med 71 poäng, och sen ytterligare en 56-poängsäsong. De där 71 poängen han gjorde 2017/2018 är faktiskt en av de högsta poängnoteringarna av en spelare från den här draften.
Josh Bailey är i grunden en skicklig tvåvägsforward, som verkligen passar perfekt i Barry Trotz och Lou Lamoriellos lagbygge. Blir inom kort den sjätte spelaren från den här draftkullen att göra 500 NHL-poäng.
11. Cam Atkinson till Chicago (valdes som nummer 157 av Columbus)
Här valdes alltså Kyle Beach, med noll NHL-matcher på meritlistan. Cam Atkinson plockades inte förrän i sjätterundan - och det får anses vara et av Columbus bästa draftval någonsin.
Han tillhör fortfarande klubben och har de senaste fem, sex åren varit en av lagets stjärnor. I skrivande stund är han tvåa i den interna poängligan den här säsongen.
Atkinson är dessutom en av blott två spelare från den här draften som gjort 40 mål. Columbusforwarden nådde den läckra milstolpen säsongen 2018/2019, då han slutade så bra som delad sexa i NHL:s skytteliga. Den noteringen lär han dock aldrig komma upp i igen.
Är draftens tredje flitigaste målskytt, med sina drygt 200 kassar.
10. Jacob Markström till Vancouver (valdes som nummer 31 av Florida)
Ha! Jacob Markström i Vancouvertröjan igen alltså. Det är ju där han tillbringat merparten av sin tid i NHL. Det blev lite drygt sju säsonger i organisationen och tre av dem var han förstemålvakt. Under stundom en riktigt vass sådan, dessutom. Så sent som förra säsongen slutade "Markan" fyra i Vezina Trophy-omröstningen.
Det ironiska med Markström, som alltså gick 31:a 2008, är att han "bara" gick som andra målvakt. Med valet före honom tog nämligen Detroit Tom McCollum, som aldrig satte sin fot i NHL.
Jacob Markström kan vara det största råämnet Sverige fått fram på målvaktssidan, nu med undantag för Jesper Wallstedt, men det tog några år innan juniorstjärnan slog igenom i NHL. Därför är han "bara" tia på den här rankingen, trots att han numera ses som en världsmålvakt.
Jacob Markström hade återigen hamnat i Vancouver.Foto: Bob Frid-USA TODAY Sports
9. Jared Spurgeon till New York Islanders (valdes som nummer 156 av New York Islanders)
Jag var knappast ensam om att inte veta att Jared Spurgeon en gång i tiden draftades av New York Islanders. Han har nämligen gjort samtliga sina snart 700 NHL-matcher för Minnesota Wild. Det är inte så konstigt att vi inte förknippar honom med Islanders för fem öre - för de skrev aldrig ens kontrakt med backen. Garth Snow, klubbens GM, valde att släppa rättigheterna till honom. Ironiskt nog hamnar han i Islanders nu igen.
Minnesota högg direkt och sajnade backlöftet när han blev Free Agent 2010. Han slog sig i princip in i NHL på en gång och har vuxit ut till en back som är åtminstone på gränsen till att kallas för "världsback". De senaste fem åren har hans anseende i ligan blivit väldigt, väldigt högt.
När Mikko Koivu lämnade för Columbus (och sen lade av) inför den här säsongen blev Jared Spurgeon Minnesota Wilds nya lagkapten. Just den här säsongen har dock varit ganska tuff för Spurgeon, som sitter på ett kontrakt till 2027 (det kommer inte åldras väl).
8. Jordan Eberle till Phoenix (valdes som nummer 22 av Edmonton)
Draftens tredje bästa poängplockare med 539 poäng på 760 matcher. Dessutom den näst bästa målskytten med sina 236 kassar.
Jordan Eberle var en superstjärna som junior. Han dominerade fullständigt i JVM 2008 och 2008 och är med sina 14 mål den kanadensare som gjort flest mål i turneringen - någonsin. Han är också tvåa i poängligan med 26 poäng.
I NHL har Eberle aldrig blivit någon storstjärna, men han har en 76-poängsässong och en 30-målssäsong. Nuförtiden är han en hårdjobbande ytter i Barry Trotz lagmaskin i New York Islanders, och det har knappast gjort hans poängproduktion mer imponerande.
Och nej, vi kan inte skriva en text om Jordan Eberle utan att minnas hans ikoniska kvitteringsmål i slutsekunderna av JVM-semifinalen mot Ryssland. En match Kanada sen vann. Och sen slog de såklart Sverige i finalen.....
Gåshudsgaranti på det här klippet!
7. Alex Pietrangelo till Nashville (valdes som nummer fyra av St. Louis)
Som om Nashville hade behövt fler backar...
Alex Pietrangelo har de senaste fem åren varit en av världens bästa på sin position. Att jag därför inte har honom högre än sjua, och har fyra (!) backar före honom känns sjukt. Så många backar hade han nämligen inte ens före sig i Norris Trophy-omröstningen förra året, då han slutade på fjärde plats.
Pietrangelo valdes just fyra i draften för 13 år sedan och det blev sannerligen ett lyckat val för St. Louis. Han blev klubben trogen fram till inför den här säsongen, och var lagkapten under sina fyra sista år i Missouri. Han kommer för alltid vara lagkaptenen som förde Blues till Stanley Cup-titeln.
Pietrangelo är skicklig i alla zoner, men om vi kikar närmare på hans offensiva produktion kan vi konstatera att han gjort tre 50-poängssäsonger och ytterligare fyra där han gjort över 40 poäng. Dessutom kan han sluka enormt med istid i fem mot fem. En drömspelare att ha i laget, kort och gott.
6. Braden Holtby till Columbus (valdes som nummer 93 av Washington)
Är Braden Holtby draftens bästa målvakt idag? Nja, tveksamt. Den målvakt Holtby ersätter i Vancouver, Jacob Markström, har varit bättre de senaste åren.
Så, varför håller jag Holtby högre? Av flera skäl. Dels har han fler säsonger som etablerad etta. Han var förstavalet i Washington under sju år. Han storspelade dessutom när laget vann Stanley Cup, och det är inte direkt heller en nackdel. Och framför allt har Braden Holtby en Vezina Trophy. Han prisades som NHL:s bästa målvakt 2016 efter att ha vunnit 48 (!!!) matcher. Holtby har totalt tre säsonger med 40 vinster eller fler. Det är väldigt imponerande.
Förra säsongen var tung, och den här säsongen har också varit riktigt jobbig för Holtby. Att han sett sina bästa år är solklart. Men det går inte att underskatta hur mycket han betydde för Washington under sina år där, och hur lyckat det där fjärderundevalet i draften 2008 blev för huvudstadslaget.
5. John Carlson till Toronto (valdes som nummer 27 av Washington)
Om Washington hade en lyckad draft 2008? Äsch, de plockade bara sin mångårige förstemålvakt och sin mångårige förstaback där. Inget speciellt alltså!
John Carlson stod ganska länge och stampade och såg faktiskt inte ut att bli den där riktiga, riktiga toppbacken. Från och med säsongen 17/18 har han dock varit ligans bästa offensiva back, och har slutat etta, fyra och etta i backarnas poängliga. Den här säsongen ligger han också just på en fjärdeplats. Kollar vi en sammanlagd poängliga är han nästan 30 poäng före tvåan Brent Burns. Carlson snittar 0,91 poäng de senaste fyra säsongerna. Som back!
Men offensiven är inte allt. Det finns en anledning till att Carlson fortfarande inte vunnit Norris Trophy. Han gör ganska många sina poäng i powerplay, och han är inte helt felfri i egen zon. Han är ganska endimensionell, även om jag kan tycka att han kanske har ett något för lågt anseende just vad det gäller hans fem mot fem-spel och spel utan puck. Så sent som förra säsongen slutade den amerikanska stjärnbacken tvåa i Norris Trophy-omröstningen.
John Carlson.Foto: Kirby Lee-USA TODAY Sports
4. Roman Josi till St. Louis (valdes som nummer 38 av Nashville)
Här valde St. Louis alltså Alex Pietrangelo. De fick en helt okej back ändå, så jag tror inte fansen gråter några floder över att de kanske gick miste om en ännu bättre back.
Det var som bekant just Josi som snuvade Carlson på Norris Trophy förra säsongen. Schweizaren hade länge setts som ett populärt "hipsterval" när Norris Trophy-kandidater diskuterades, och ifjol lyckades han imponera så pass mycket att han (rättmätigt) vann utmärkelsen.
Efter att ha stått i skuggan av både Shea Weber och P.K. Subban har Josi verkligen blivit den tok-givna förstabacken i Nashvilles fortsatt starka backuppställning. Han gör dessutom sitt fjärde år som lagkapten för Predators del, och vann förra säsongen den interna poängligan med 17 poängs marginal efter att ha gjort otroliga 65 poäng på 69 matcher från sin backplats.
Roman Josi hade absolut kunnat vara en bra draftetta till och med. Hans enda problem är att det finns ytterligare två backar som vunnit Norris Trophy från 2008-kullen, och en av franchiseforward. Därför hamnar ändå "bara" fyra, trots att han kanske rent utav är den allra bästa spelaren just nu från den här draften.
Filip Forsberg och Roman Josi.Bildbyrån
3. Drew Doughty till Atlanta (valdes som nummer två av Los Angeles)
Hur hade hockeyvärlden sett ut om Drew Doughty hamnat i Atlanta i stället för LA Kings? Hade Kings vunnit någon Stanley Cup? Hade Doughty blivit Winnipegs stora franchiseback i stället? Eller hade Atlanta lyckats slarva bort honom också? Hypotetiska frågor utan svar.
Drew Doughty är en av sin generations bästa backar. Det var inte helt givet att han skulle gå före Josi, med tanke på att schweizaren är bättre idag, men jag håller än Doughty något, något högre.
2016 vann kanadensaren Norris Trophy. Där och då var det en stöld. Erik Karlsson skulle ha vunnit. Men ser man det över "lång och trogen tjänst" hade det känts konstigt om Doughty aldrig hade vunnit Norris. Han har inte samma offensiva nivå som Karlsson (eller Josi och Carlson, kanske heller inte Pietrangelo) men när Drew Doughty var som bäst var han kanske den back i NHL som var allra närmast att kunna få epitetet "komplett". Han slukade kopiöst med istid (det gör han alltjämt) och i Los Angeles Stanley Cupvinnar-slutspel kunde han stänga ned motståndarstjärnorna fullständigt.
Även om det varit ganska populärt att spotta på Doughty de senaste åren håller han fortfarande hög klass. Den här säsongen går han dessutom urstarkt offensivt, och kan faktiskt nosa på sitt poängrekord (51 poäng) trots att säsongen bara spelas över 56 omgångar.
Jag tror Doughty mycket väl kan komma att nomineras till Norris Trophy, till och med.
Drew Doughty.Foto: USA Today Sports
2. Erik Karlsson till Los Angeles Kings (valdes som nummer 15 av Ottawa)
Erik Karlsson i Hollywood? Wow, vilken fullträff det hade varit! Nog hade LA Kings varit ännu bättre med Karlsson i laget än med Drew Doughty? Nog hade "EK65" haft ett par Stanley Cup-segrar att skryta med om han hamnade där i stället för i den resande trafikolyckan som kallas Ottawa Senators.
Erik Karlsson har en karriär som absolut är värdig en draftetta, och det var nära att jag hade honom etta här. Sättet han fullständigt dominerade isen under sin prime var bland det mäktigaste man sett. Sättet hur han lyckades vara en offensiv superstar och säsongen 15/16 bara hade tre spelare i hela NHL som gjorde fler poäng än han gjorde...det var nästan "unheard of" tidigare. Hur många backar i historien har haft en lika hög peak som Karlsson? Inte många.
Han har vunnit två Norris Trophy och det hade kunnat bli någon eller ett par till. Och sen har vi ju då det där slutspelet 2017. Då Erik Karlsson gick från att vara världens bästa back till att vara...ja, nog fasen var han världens bästa spelare där och då? Karlsson höll på egen hand på att ta ett ganska mediokert Ottawa till Stanley Cup-final. Det var en av de bästa prestationerna vi sett av en svensk ishockeyspelare. Alla kategorier!
Tyvärr har ju Karlsson tappat en del de senaste åren. Men jag kommer alltid se på Erik Karlsson som en superstjärna. Som världens bästa back. 616 poäng på 766 matcher säger egentligen allt. Han är tvåa i poängligan från 2008-kullen, och ganska klar etta sett till poäng.
Erik Karlsson med sin andra Norris Trophy 2015.Foto: Imago Sportfoto
1. Steven Stamkos till Tampa Bay
Steven Stamkos gick etta då, och behåller den platsen idag. Jag velade fram och tillbaka huruvida jag skulle ha Stamkos eller Karlsson etta. Men till sist landar jag in på Stamkos.
Det går att argumentera för att Karlssons peak var högre. Men det är enligt mitt sätt att se på saken inte helt givet. Precis som svensken var Stamkos också en spelare som det går att argumentera kring att han var topp-tre i världen när han var som bäst. Han var världens bästa målskytt tillsammans med Alex Ovetjkin under några år, och har dessutom åldrats väldigt bra. Han är, vid 31 års ålder, inte en speciellt mycket sämre spelare än han var som ung. Om hans ens är sämre. Framför allt är han ju mer mångsidig och har med åren blivit mer av en playmaker än en målskytt. Och han är lika mycket ytterforward som center.
Stamkos har fyra säsonger med över 90 poäng. Det hade varit fler om det inte vore för hans återkommande skador. Han har en 50-målssäsong (2010) och en 60-målssäsong (2012). Båda gångerna vann han skytteligan. Det är bara han och Ovetjkin som gjort 60 mål sedan 1996. Det otroliga med "Stammer" var att han gjorde både 50 och 60 mål innan han fyllt 23 år. Bara sex spelare i NHL:s historia har gjort det.
Sedan Tampaikonen debuterade i ligan har han gjort 863 poäng, vilket ör sjätte flest av alla. Hans 438 mål är näst flest. Även om vi kollar poängsnitt är Stamkos topp-tio, vilket ju säger en del eftersom han gjort en bit över 800 matcher. Av de som är före honom på den listan har bara Patrick Kane gjort fler matcher.
Så. Steven Stamkos är fruktansvärt bra. Han kanske till och med förtjänar ännu mer credd än han får. Han är alltjämt en spelare i absolut världsklass, som fortfarande är ett hot i powerplay och fortfarande gör en poäng per match.
Därför är han etta när jag gör om draften från 2008.
Steven Stamkos.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
