Här finns det så mycket talang, så mycket kvalité och så många spelare som fortfarande håller hög NHL-klass, att det nästan känns omöjligt att ranka dem sinsemellan. Det finns drygt 20 namn som hade kunnat gå topp-fem om de valts något annat år, men som nu faller ned ganska långt i rankingen. Det finns faktiskt en del skickliga spelare som inte ens kommer med över huvud taget!
Nikolaj Zjerdev, Clarke MacArthur, Brian Boyle, Marc Methot, Kyle Brodziak, Brad Richardson, Nate Thompson, Patrick Eaves och Jan Hejda är spelare som hade varit givna i topp-30 övriga år - men som nu inte ens kommer med över huvud taget.
Här finns både spets och bredd. Det finns en mängd Hall of fame-värdiga spelare. Här finns franchisemålvakter, Norris Trophy-vinnare, OS-stjärnor...allt!
Flera stjärnor valdes så sent som mellan 230 och 250 i draften - och nästan alla som valdes i den faktiska förstarundan blev något. Det finns ett par undantag: Hugh Jessiman, som valdes som nummer tolv av New York Rangers. Han gjorde bara två NHL-matcher, vilket var minst av alla som valdes i förstarundan.
Sist i förstarundan gick Shawn Belle, som sedermera kom att hamna i Färjestad. Han gjorde bara 20 matcher i NHL. Annars är det kvalité rakt igenom!
Men då så, då sätter vi igång det omöjliga uppdraget att välja om förstarundan i tidernas draft.
30. Matt Moulson till St. Louis (valdes som nummer 263 av Pittsburgh)
Sedan fyra år tillbaka harvar Matt Moulson runt i AHL, där han gör det bra. Men Matt Moulson var en gång i tiden an ganska fruktad spelare även i NHL.
Säsongen 11/12 sköt han exempelvis 36 mål och gjorde 69 poäng när han spelade intill John Tavares i Islanders, och han låg mellan drygt 40 och drygt 50 poäng under sina bästa år i karriären.
29. Lee Stempniak till Ottawa (valdes som nummer 148 av St. Louis)
Lee Stempniak gjorde drygt 900 matcher i NHL och höll en oerhört jämn nivå under karriären. Han var ofta stabil kring omkring 0,5 poäng per match. Han fick dessutom ett ganska sent karriärslyft och hade sin bästa säsong när han gjorde 51 poäng 2015/2016.
Den långa NHL-karriären tog slut 2019 efter spel i St. Louis, Toronto, Phoenix, Calgary, Pittsburgh, New York Rangers, Winnipeg, New Jersey, Carolina och Boston.
Tio NHL-klubbar på 14 säsonger. Pust!
Idag jobbar han som analytiker för Arizona Coyotes.
28. Braydon Coburn till Anaheim (valdes som nummer åtta av Atlanta)
Anaheim gjorde rätt som inte valde Braydon Coburn med det här valet. De fick i stället en annan hyfsad lirare. Mer om honom sen...
Braydon Coburn gick i förstarundan 2003 och hade gjort det igen om draften gjorts idag. Han tappar emellertid ett gäng placeringar.
Den defensive backen vann Stanley Cup så sent som förra säsongen och spelar idag i Ottawa. Han är bara drygt 20 matcher ifrån att nå 1000 matcher, något som 15 andra spelare från 2003-kullen redan gjort.
En gedigen karriär som tyvärr bara är en i mängden i det här sällskapet.
27. Brian Elliott till Los Angeles (valdes som nummer 291 av Ottawa)
Brian Elliott väljs 264 val tidigare än han gjorde för 18 år sedan. Han gjorde dessutom drygt 130 NHL-matcher för Senators, som sannerligen fick bra utdelning för sitt val i nionderundan. Elliott valdes faktiskt näst sist av alla i draften!
35-åringen är fortfarande aktiv i NHL, och håller en helt okej nivå. Nu är han backup och mentor till Carter Hart men han har också ganska många år som en bra förstemålvakt i NHL. Som allra bäst var han i St. Louis under första halvan av 2010-talet. Både säsongen 11/12 och säsongen 15/16 hade han bäst räddningsprocent i hela NHL!
Brian ElliottBildbyrån
26. Milan Michálek till Los Angeles (valdes som nummer sex av San Jose)
Milan Michálek gick redan som sexa 2003. Det hade han inte gjort idag, kan vi väl säga. Däremot ska tjeckens fina NHL-karriär inte skrattas bort på något sätt.
Tjecken sköt 35 mål under en säsong och hade två säsonger där han nådde över 60 poäng. Det blev 208 mål på 747 matcher i NHL. Tyvärr hade han en ganska kort peak och började redan runt 28 års ålder dala rejält i produktion. Han tvingades till och med avsluta karriären i Toronto Maple Leafs farmarlag.
25. Tobias Enström till Florida (valdes som nummer 239 av Atlanta)
Ännu ett dunderfynd. Den här gången från Atlanta. Ganska snabbt stod det klart att Thrashers gjort ett riktigt kap i Modobacken. Enström utvecklades nämligen några år efter draften till en av Elitseriens bästa backar, och 2007 var han slutspelets poängbäste back när Modo vann guld.
Enström blev Atlanta (som senare blev Winnipeg) trogen hela karriären. Han gjorde 719 matcher för organisationen, innan han tvingades lämna 2018 och valde att avsluta karriären med två år hemma i Modo. Tyvärr hade han en del skadeproblem mot slutet av NHL-karriären, och tappade mycket i kvalité, men under sina bästa år var Tobias Enström en världsback.
Säsongen 2009/2010 gjorde han 50 poäng och slutade sjua i backarnas poängliga. Han var Sveriges poängbäste back då. Före Nicklas Lidström. Året därpå gjorde han 51 poäng och slutade topp-fem i backarnas poängliga. Slår vi ihop de säsongerna gjorde han femte flest poäng av NHL:s backar.
Innan den stora svenska "back-boomen" var han en av våra allra bästa backar i NHL.
Tobias Enström blev Winnipeg trogen.Bildbyrån
24. Jimmy Howard till Boston (valdes som nummer 64 av Detroit)
Detroit fick verkligen nytta av sitt tredjerundeval från 2003 års draft. Howard kom in i organisationen säsongen 05/06, tog plats i Detroit på allvar 2009 - och sen var han klubbens förstaval mellan stolparna i ett drygt decennium. Först efter förra säsongen gick parterna skilda vägar, och Howard avslutade då NHL-karriären.
Tyvärr för hans del kom han in när Detroit sakta men säkert tappade mark. Han fick vara med om ett par långa slutspel, men till skillnad från sina föregångarna tog han aldrig Red Wings hela vägen till final.
En fin karriär blev det, utan den där riktiga toppen som grädden på moset.
23. Nathan Horton till Vancouver (valdes som nummer tre av Florida)
Nathan Horton kom in i NHL när powerforward var det finaste man kunde vara. Nathan Horton var en av de allra bästa i sitt slag. Så även om han aldrig nådde upp till sin "jag valdes som nummer tre i draften"-potential måste man ändå ha förståelse för att Florida, vid tidpunkten, plockade honom så tidigt.
Fyra säsonger in på NHL-karriären hade han redan gjort 60 poäng två gånger och 30 mål en gång. Utöver det fick man som sagt en stenhård murbräcka, som aldrig vek ned sig en tum.
Horton lämnade Florida och hamnade i Boston där han gjorde stor succé direkt och var en av lagets allra bästa spelare när man vann Stanley Cup 2011.
Tyvärr tvingade kroniska ryggproblem Horton att lägga av i förtid. Hans kontrakt gick ut först förra året, men kanadensaren spelade sin sista match redan 2014.
Det blev 421 poäng på 627 NHL-matcher.
22. David Backes till Edmonton (valdes som nummer 62 av St. Louis)
De senaste åren har Backes mest blivit omtalad för sitt långa, dyra och ovärda kontrakt. Han är visserligen fortfarande en NHL-spelare men kvalitén på hans spel har dalat betänkligt de senaste åren. En karriärskurva vi tenderar att få se från spelare med Backes spelstil.
MEN! Vi får inte glömma vilken urkraft Backes var i sina glansdagar. Han var en av hela NHL:s allra bästa powerforwards. Han hade ett decennium där han var en oerhört pålitlig spelare. Han låg ofta runt 60-poängsstrecket och var en av Blues bästa spelare. Dessutom lagkapten 2011 till 2016.
36-åringen är inne på sitt sista år på kontraktet. Han står på 958 matcher och kommer tyvärr, som det ser ut inte riktigt nå 1000 matcher. Han kommer snarare landa mellan 990 och 1000 - om han inte erbjuds ett nytt kontrakt någon annanstans till kommande säsong. men tillåt mig att tvivla.
21. Jaroslav Halák till Boston (valdes som nummer 271 av Montréal)
Ytterligare en nionderunda som slår sig in här. Jaroslav Halák tog en liten omväg till NHL, via spel i juniorligan QMJHL samt både AHL och ECHL. Han gick från att draftas av Montréal i nionderundan till att spela för farmarlagets farmarlag, till att sen under ett par år till och med bli klubbens förstemålvakt. Mot alla odds!
Halák hade framför allt ett otroligt slutspel 2010 då han förde Montréal hela vägen till en konferensfinal. Sen lämnade han för St. Louis.
Slovaken har varit förstemålvakt i tre klubbar och delar sedan tre år på ansvaret i Boston, med Tuukka Rask. Han är väl ingen regelrätt "backup" men har de senaste åren ändå varit NHL:s kanske allra främsta andremålvakt. Han är fortfarande en oerhört pålitlig målvakt, som utan att glänsa alltid gör sitt jobb.
Det har blivit över 500 matcher i NHL, fördelat på 15 säsonger, för målvakten. Inte illa för en kille som ansågs ha 270 spelare före sig i draften.
Han är topp-50 i alla tiders vinstliga i NHL.
Jaroslav Halák.Foto: Elsa/Pool Photos-USA TODAY Sports
20. Dion Phaneuf till Minnesota (valdes som nummer nio av Calgary)
Få backar har i modern tid satt lika omedelbara avtryck i NHL som Dion Phaneuf. Han gjorde 20 mål redan som rookie och blev den blott tredje backen i historien att lyckas med det. Det gav en tredjeplats i Calder Trophy-omröstningen - bakom Alex Ovetjkin och Sidney Crosby. Henrik Lundqvist slutade för övrigt fyra.
Under sina fyra första NHL-säsonger gjorde Phaneuf 49, 50, 60, 47. Han var dessutom stentuff, drog sig inte för att kasta handskarna eller dela ut stenhårda proppar, och såg ut att bli en back helt i kanadensarnas smak. Han såg ut att kunna bli en riktig legendar.
Sen trejdades han till Toronto och karriären började gå utför. Under sex säsonger var han kapten i ett riktigt dassigt Maple Leafs och det kändes nästan som att media och fans till sist jagade honom ut från stan. Karriären fortsatte i Ottawa och sen i Los Angeles. Kings fick sedan äran att köpa ut en tvärslut Phaneuf från hans sista år på kontraktet.
Innan dess hann han göra 1048 matcher vilket i skrivande stund är topp-tio från draften (han kommer dock rasa där). Tyvärr kommer många bara minnas hans totala förfall, snarare än hans explosiva inledning på NHL-karriären.
19. Loui Eriksson till Anaheim (valdes som nummer 33 av Dallas)
Loui Eriksson har gjort elfte flest mål (250) och poäng (594) från det här draftåret. Det låter kanske inte så imponerande, men med tanke på vilka han har både före och efter sig är det riktigt starkt.
Tyvärr är Loui också en som ser ut att få en trist avslutning på karriären. Han har hamnat i onåd hos Vancouvers coach Travis Green och matchas...sparsamt kan vi väl säga. Han har kontrakt ytterligare en säsong efter denna, och vi får väl se om han blir kvar i Canucks den tiden ut.
Men Loui Eriksson var en helt annan spelare en gång i tiden. Han har två 70-poängssäsonger från åren i Dallas. En säsong med 36 mål i Stars, och en säsong med 30 mål i Boston. Fram till 2016 var han en av Sveriges absolut bästa forwards. Tyvärr rasade allting från en säsong till en annan, i och med flytten till Vancouver.
I den svenska NHL-historien är han topp-15 i matcher, uppe och nosar på topp-10 i mål och topp-20 sett till poäng. Det är ingenting du skojar bort.
Loui Eriksson.Bildbyrån
18. Ryan Kesler till Washington (valdes som nummer 23 av Vancouver)
Det här visade sig bli ett mycket bra draftval av Vancouver Canucks. Ryan Kesler var under många år en av NHL:s allra bästa andracentrar - och en riktig nyckel när Vancouver under flera säsonger var NHL:s kanske mest fruktade lag.
Trots att han spelade andrafiolen bakom Henrik Sedin hade Kesler två 70-poängssäsonger i Vancouver. Efter ett par lite svagare säsonger ville Canucks emellertid göra sig av med publikfavoriten, som mer eller mindre bara ville till Anaheim Ducks om så skulle bli fallet. Han fick sin vilja igenom.
Tillsammans med bland annat Jakob Silfverberg bildade han en grym andrakedja bakom Ryan Getzlaf och Corey Perry. Precis som fallet var i Vancouver, fast då bakom Sedinarna alltså. Han fick ett litet lyft och kunde sånär föra Anaheim hela vägen till Stanley Cup-final. Men tyvärr gick det inte hela vägen.
Höftproblem tvingade sedan retstickan att lägga av i förtid. Han har kontrakt ända till 2022 men kommer knappast komma tillbaka. Han fick ihop 573 poäng på 1001 matcher.
17. Mike Richards till New Jersey (valdes som nummer 24 av Philadelphia)
Vilken fullständigt magnifik karriär...han såg ut att få. Mike Richards kom in i Philadelphia som en virvelvind och blev en nyckelspelare nästan direkt. Han gjorde 75 poäng under sitt fjärde år i klubben och nådde 80 säsongen därpå. Richards lev lagkapten och snittade en poäng per match i slutspelet 2010, då ju Flyers gick hela vägen till final. Det året vann han också OS-guld med Kanada.
Den spelstil han hade gjorde att han såg ut att vara på väg att bli en ikon i Philadelphia.
Sen kom den. Trejden. Trejden som tog honom till Los Angeles i utbyte mot Brayden Schenn och Wayne Simmonds. En blockbuster som chockade hockeyvärlden.
Richards vann två Stanley Cup i Kings, men fick aldrig den status som han hade i Flyers.
Och framför allt lämnade han Kings på ett minst sagt tragiskt vis. Richards åkte fast för att ha fört in otillåtna substanser i USA, och senare blev ex-stjärnan utköpt från sitt kontrakt med Los Angeles. Richards hade fem år och 22 miljoner dollar kvar på sitt kontrakt med Kings, men platsade inte ens i laget under sitt sista år. Sen kom den där skandalen och det blev liksom den sista spiken i kistan. Han köptes ut - vilket tvingar Kings att betala honom en ersättning till 2031. Tvåtusentrettioett!
16. Dustin Brown till San Jose (valdes som nummer 13 av Los Angeles)
Los Angeles valde Dustin Brown med sitt första av tre (!) val i förstarundan 2003. De fick minst sagt "valuta för pengarna" för det valet. Brown har idag gjort över 1200 matcher för klubben. Han vann två Stanley Cup-titlar som lagkapten. När de vann 2012 toppade han dessutom hela slutspelets poängliga.
Det mest otroliga med Dustin Browns karriär är nog ändå att han fortfarande är...riktigt bra. För några år sedan såg han ut att bli ännu en av de här veteranerna som från en säsong till en annan bara tappar allt. Han sades vara slut, blev av med lagkaptensrollen och det kom högljudda röster som tyckte att Kings skulle köpa ut sin tidigare lagkapten från det alldeles för långa och alldeles för dyra kontraktet.
Efter tre, fyra riktigt tunga år i rad vände plötsligt allt 2017. Dustin Brown gjorde över 60 poäng. Säsongen därpå gjorde han 51. Ifjol blev det "bara" 35 poäng på 66 matcher - men det är fortfarande bättre än de siffror han levererade när det såg som sämst ut.
Den här säsongen har veteranen vid 36 års ålder inlett med 11+6 på 18 matcher. Det är faktiskt inget annat än sjukt imponerande. Och helt plötsligt ser det där kontraktet, som tidigare sågs som ett så stort problem, inte så katastrofalt ut längre. Brown tjänar 5,875 miljoner dollar till 2022.
15. Brent Seabrook till New York Islanders (valdes som nummer 14 av Chicago)
Otroligt nog hamnar Brent Seabrook på nästan exakt samma plats idag, som för 18 år sedan. Då plockade Chicago honom med val nummer 14 totalt och 1114 NHL-matcher och tre Stanley Cup-titlar senare är det väl bara att gratulera till alla inblandade parter.
Brent Seabrook hade ett riktigt starkt decennium mellan typ 2005 och 2015, där han verkligen var en bärande pjäs i Chicago. Han spelade ofta i första backpar tillsammans med Duncan Keith, och även om han ju aldrig låg på Duncan Keith-nivå var han på många sätt det perfekta komplementet.
De senaste två åren har det gått snabbt utför för Seabrook, som sitter på ett av ligans sämsta kontrakt (nästan sju miljoner dollar i lönetaksträff till 2024), men han lär också ha gjort sin sista match i karriären. Ett par veckor in på den här säsongen kom beskedet att han tvingas pausa på grund av sina ryggproblem - och det ska nog väldigt mycket till för att han ska komma tillbaka.
På den här platsen valdes egentligen Robert Nilsson.
Brent Seabrook.Bildbyrån
14. Jeff Carter till Chicago (valdes som nummer elva av Philadelphia)
Det känns faktiskt helt sjukt att inte ha Jeff Carter högre än 14:e. Ett normalt år är han given topp-tio - och kanske till och med topp-fem. Vi har att göra med en kille som gjort nästan 750 poäng och en bit över 1000 matcher. Som vunnit två Stanley Cup. OS-guld med Kanada. Som gjort 46 (!) mål vid ett tillfälle och 30 mål ytterligare tre säsonger. Han har helt enkelt haft en riktig dunderkarriär.
Men trots att han gjort över 80 poäng en gång, och över 60 poäng fem gånger, är det nog slutspelet 2014 jag framför allt tar med mig från Jeff Carters karriär. Då gjorde han 25 poäng på 26 matcher och slutade tvåa i slutspelets poängliga när Kings vann Stanley Cup. Faktum är att Jeff Carter var riktigt bra fram till 2018 då karriären till sist började dala en smula.
Precis som Dustin Brown har han dock inlett den här säsongen riktigt bra med sitt Kings.
13. Thomas Vanek till Los Angeles (valdes som nummer fem av Buffalo)
Det är lätt att glömma bort hur fruktansvärt bra Thomas Vanek var. Jag skulle tro att det bero på att han är österrikare, och kanske spelade det också in att han spelade i just Buffalo.
Vanek valdes som femma 2003, och även om han är en bit ifrån att nå så högt här hade han en magnifik karriär i NHL. Inte minst i just Sabres, som draftade honom. Redan under sitt andra år i ligan pangade han in 43 kassar, vilket gav honom en femteplats i NHL:s skytteliga.
Ett par säsonger senare sköt han 40 mål, och slutade återigen topp-fem i skytteligan.
Bara fem spelare från draften har gjort fler mål i NHL än de 373 österrikaren smackade in på 1029 matcher.
12. Dustin Byfuglien till New York Rangers (valdes som nummer 245 av Chicago)
I åttonderundan plockades den här killen. Då var han lika mycket en powerforward som en powerplayback. Byfuglien är en av få som hoppat mellan forward- och backposition i NHL.
Mot slutet av karriären blev han en back och inget annat. Och en förjäkla bra sådan. Få spelare har de senaste åren kunnat sätta så tydliga avtryck på en match, helt på egen hand, som Dustin Byfuglien kunde i sina bästa år.
Från sin backplats gjorde han över 40 poäng sju av åtta säsonger åren 2010 till 2018 - och över 50 poäng under fem av säsongerna. Bara Brent Burns och Erik Karlsson gjorde fler poäng av ligans backar än Byfugliens 385 under de åren. DOCK ska det sägas att amerikanen inte uteslutande spelade back. Men ändå.
Den spelstil han hade var närmast unik, och gjorde honom till en av NHL:s största profiler. Han spelade hockey så sent som 2019, men valde inför förra säsongen att högst oväntat avbryta karriären mitt under träningslägret. Han orkade inte motivera sig att spela en säsong till.
Det blev 525 poäng på 869 matcher i NHL, och en Stanley Cup-titel med Chicago Blackhawks.
Dustin ByfuglienFoto: James Carey Lauder/USA Today
11. Zach Parise till Philadelphia (valdes som nummer 17 av New Jersey)
36 år gammal håller Zach Parise fortfarande bra klass. Med sina 800 poäng på drygt 1000 matcher i NHL är han uppe och nosar på att vara en topp fem-spelare från draften ur det hänseendet.
Parise har, precis som många andra spelare i hans ålder, haft stora ryggproblem. Till skillnad från många andra har han emellertid lyckats kämpa sig igenom dem och kunnat fortsätt leverera på isen. Han missade halva säsongen 17/18 och känslan då var att han var på väg att försvinna från ishockeyplanen. I stället studsade han tillbaka på ett charmant sätt och gjorde över 60 poäng säsongen därpå.
Allt som oftast är det just de där 60 poängen han varit så otroligt stabil kring, genom hela karriären. Men två säsonger sticker ut:
Säsongen 2008/2009 då han sköt 45 mål och gjorde 94 poäng, vilket gav en tredjeplats i skytteligan och femteplats i poängligan,
och säsongen därpå då han gjorde 38 mål (nionde flest i ligan) och 84 poäng (ett fåtal poäng från topp-tio).
Där och då var han faktiskt en absolut världsspelare.
Nu, ett drygt decennium senare, håller Zach Parise fortfarande bra klass. Han har åldrats oväntat fint. Tyvärr sitter han ju på Det Där Kontraktet som han skrev redan 2013 tillsammans med Ryan Suter - som gäller hela vägen till 2025...
Håller han bra klass även då...då äter jag upp min sko.
10. Corey Crawford till Montréal (valdes som nummer 52 av Chicago)
De plockade Duncan Keith i andrarundan 2002, Brent Seabrook i förstarundan 2003 och Corey Crawford i andrarundan 2003. Plus Dustin Byfuglien i åttonderundan. Chicago fick en hyfsad utdelning på sina draftval de här åren. Även om Patrick Kane och Jonathan Toews var duon som sedan gjorde att Blackhawks kunde ta det sista steget och bli ett mästarlag, lade man ändå grunden till dynastin vid drafterna 2002 och 2003.
Corey Crawford såg dock länge ut att bara bli en målvakt i mängden, som kanske inte ens skulle nå NHL. Det var först efter titeln 2010 han slog sig in i laget. Dessförinnan hade han vaktat kassen i AHL. Men från säsongen 2010/2011, till förra säsongen, var han sedan den målvakt Chicago nästan uteslutande lutade sig emot.
Crawford sågs aldrig riktigt som den där matchvinnarmålvakten som tillhörde världens främsta, och fick aldrig den uppskattning han förtjänade eftersom Blackhawks hade ett så bra lag som de hade. Men det går inte att komma ifrån att kanadensaren hade en väldigt stor del i titlarna 2013 och 2015. Frågan är om han rent utav spelade sitt livs hockey just under de slutspelen.
Avslutade sin karriär inför den här säsongen.
9. Joe Pavelski till Calgary (valdes som nummer 205 av San Jose)
Joe Pavelski rankas som ett av tidernas bästa sjunderundeval. Sharks tog en chansning och plockade amerikanen för 18 år sedan, och anade knappast att de då hade valt en spelare som skulle komma att bli en av organisationens allra viktigaste personer i många, många år.
Joe Pavelski spelade för Sharks 2006 till 2019. Han var lagkapten under sina fyra sista år i klubben. Han var till och med lagkapten för USA:s World Cup-lag 2016. Den statusen hade Pavelski.
Under varje säsong på 2010-talet, utöver den förkortade lockoutsäsongen, gjorde Joe Pavelski minst 20 mål och 60 poäng. Vid ett tillfälle nådde han till och med 40 strutar och var ytterst nära 80 poäng. Utan att någonsin vara nära en nivå av att tillhöra en av de absolut bästa spelarna i världen var han alltid extremt pålitlig.
Efter en tung debutsäsong i Dallas blixtrade Pavelski till rejält i slutspelet, och var nära att föra Stars till Stanley Cup-titeln. Den här säsongen har han inlett ännu bättre än han var i slutspelsbubblan.
Skulle Pavelski spela vidare någon säsong till kan han slå sig in topp-tio i den amerikanska skytteligan i NHL.
Joe Pavelski.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
8. Ryan Suter till Atlanta (valdes som nummer sju av Nashville)
Ryan Suter faller bak en placering jämfört med när han valdes för 18 år sedan. Det är ganska sjukt att han alltså tappar mark, trots att han spelat närmare 1200 matcher i NHL och nosar på 600 poäng.
Suter var under sina bästa år en av världens absolut bästa backar. Hade han spelat i ett bättre och större lag hade han nog i stort sett rankats på samma nivå som Drew Doughty och Shea Weber, typ. Fyra gånger har han haft mest speltid i hela NHL. Två gånger har han gjort över 50 poäng och ytterligare sex gånger har han gjort över 40. Han är på väg in på topp-40 i backarnas poängliga - genom hela NHL-historien. Bara åtta amerikanska backar har gjort fler poäng än Ryan Suter.
Med tanke på att han hunnit bli 36, och som sagt spelat över 1150 matcher, är det starkt att Suter fortfarande lyckas hålla sig så skadefri som han gör. Förra säsongen missade han 13 matcher, vilket var det mesta han någonsin missat. Oftast ligger han mellan 75 och 80 matcher per säsong.
7. Corey Perry till Nashville (valdes som nummer 28 av Anaheim)
Säsongen 2010/2011 snuvade han Daniel Sedin på Hart Trophy, alltså priset som går till NHL:s mest värdefulla spelare. Det är det priset som brukar anses vara det tyngsta du kan vinna i grundserien.
Corey Perry vann trofén efter en magisk säsong där han sköt 50 mål och vann skytteligan. Men trots alla meriter lägger jag alltså bara "Scorey Perry" som sjua.
Trots den enorma högstanivån han hade har han exempelvis gjort färre mål i NHL än Jeff Carter. Ser vi till poäng är han "bara" femma från den här draftkullen. Han är den enda från 2003-årgången som vunnit ett MVP-pris, men det finns ändå sex spelares karriärer jag rankar högre.
En orsak till att jag rankar Perry så "lågt" som sjua är förstås också hans ganska snabba karriärsras. De senaste tre åren har varit allt annat än roliga, och nu spelar han exempelvis på ett minimi-kontrakt hos Montréal. Där har han förvisso gjort det klart godkänt, med en knaper speltid.
Corey Perry i Anaheims tröja.Bildbyrån
6. Eric Staal till San Jose (valdes som nummer två av Carolina)
Av alla legendarer som valdes i NHL-draften 2003 är Eric Staal faktiskt den som gjort klart flest mål och poäng - och för den delen flest matcher också. 1029 poäng på 1257 matcher har det blivit i världens bästa liga.
När Eric Staal var som bäst var han en centertank som kunde göra nästan vad som helst där ute på isen. Med sin storlek, sitt spelsinne och sitt underskattade skott var han en komplett spelare som rankades oerhört högt.
Säsongen 2005/2006, hans andra år i NHL, sköt Eric Staal 45 mål och gjorde 100 poäng. I slutspelet vann han sedan poängligan på 28 poäng på 25 matcher när Carolina tog hem Stanley Cup. Han låg sedan stabilt runt en poäng per match till 2013, då produktionen dalade en del, och efter ett fiaskoartat intåg i New York Rangers 2016 såg Staal ut att vara mer eller mindre slut.
Men en flytt till Minnesota var precis vad centern behövde för att få fart på grejerna igen. Så sent som 2017/2018 hade han sin tredje (!) 40-målssäsong i karriären, och återigen låg han nära ett poäng-per-matcj-tempo.
Numera spelar Staal för Buffalo Sabres, dit han kom efter en trejd mot svensken Marcus Johansson inför den nu pågående säsongen.
5. Shea Weber till Buffalo (valdes som nummer 49 av Nashville)
Om 2003 års draft stärkte Nashvilles backsida? Äsch, de valde bara Ryan Suter och Shea Weber med sina val i de två första rundorna.
Shea Weber var ansiktet utåt för Nashville fram tills dess att han, chockartat nog, trejdades mot P.K. Subban sommaren 2016. Detta efter tio år som ordinarie i Predators, sex år som lagkapten och åtminstone omkring åtta säsonger som världsback.
Trots den enorma karriär Shea Weber haft, med bland annat två skytteligasegrar för backar, kommer han aldrig vinna Norris Trophy. Det känns faktiskt konstigt, sett till hur bra han var när han var som bäst och såklart också hur länge han varit bra.
För bara ett par år sedan kändes det som att Weber höll på att försvinna ut från elitishockeyn, på grund av massiva skadeproblem, men på ett mirakulöst sett har han kämpat sig tillbaka. Han kanske inte är en världsback just nu, men han är faktiskt inte så långt ifrån heller.
Sedan tre säsonger tillbaka är den hårdskjutande backen lagkapten för Montréal Canadiens.
Shea Weber.Foto: Eric Bolte/USA Today Sports
4. Marc-André Fleury till Columbus (valdes som nummer ett av Pittsburgh)
Jag har genom åren haft enorma problem med att värdera Marc-André Fleury. För hur värderar man egentligen en målvakt som å ena sidan vunnit tre Stanley Cups, men å andra sidan varit backup vid två av titlarna.
Hur värderar man en målvakt som har femte flest segrar i NHL-historien, men också har haft flera slutspel där han fallit ihop? Samtidigt har Fleury stått på huvudet och fört ett uträknat Vegas Golden Knights till Stanley Cup-final. Och nu, vid 36 års ålder, spelar han kanske till och med sin bästa hockey någonsin. På elva matcher har han en räddningsprocent på 94,2 - och han släpper bara in 1,55 mål per match. Han är bäst i hela NHL på den statistiken.
Även om jag inte hade valt Marc-André Fleury etta i draften idag, kan man inte heller påstå att Penguins gjorde fel som plockade den så sympatiske och älskvärde målvaktsprofilen. Han var trots allt klubbens solklara målvaktsetta i över ett decennium och blev den franchisemålvakt de hade hoppats på.
Det enda lilla problemet jag har med Marc-André Fleury var att han alltid var bra - men sällan jättebra och aldrig bäst i världen under sina år i Pennsylvania. Därför är han "bara" fyra, trots alla enorma meriter. Men vem vet, kanske är han som 36-åring på väg mot karriärens första Vezina Trophy?!
Marc-André Fleury.Foto: Stan Szeto-USA TODAY Sports
3. Brent Burns till Florida (valdes som nummer 20 av Minnesota)
Brent Burns är lika mycket ett fenomen, som en hockeyspelare. Dels är han ju en av hockeyvärldens allra största profiler, på och utanför isen. Dels har han, likt Dustin Byfuglien, spelat både back och forward.
Brent Burns är inte den normala hockeyspelaren, kan vi väl säga. Sedan han blev back på heltid har han gjort över 80 (!!!) poäng en gång, 70 poäng ytterligare två gånger och 60 poäng två gånger. Totalt alltså fem säsonger över 60 poäng, som back.
Förra säsongen började vi se en liten dipp hos Burns, som så sent som för två säsonger sedan gjorde 83 poäng och alltså snittade över en poäng per match. 2016/2017 slutade han, som back, topp-tio i hela NHL:s poängliga. Men nu har karriären alltså, som väntat, börjat gå åt fel håll för backen.
Men även vid 35 års ålder, han blir 36 om ett par veckor, spelar han runt 28 minuter per match för San Jose och är deras förstaback. Även om han aldrig kommer vinna Norris Trophy igen kommer han nog kunna hålla helt okej ett par år till.
Det är dock Brent Burns högstanivå som tar honom hit. Förutom Erik Karlsson har ingen back dominerat på samma sätt som Burns, de senaste tio åren. Från 2014 har han gjort mer än 40 poäng mer än någon annan back i NHL.
Så bra har Burns varit. Därför slår han sig in topp-tre hos mig, i den här stenhårda konkurrensen.
Brent Burns.Foto: USA Today Sports
2. Ryan Getzlaf till Carolina (valdes som nummer 19 av Anaheim)
Carolina fick en storväxt och tuff center när de valde Eric Staal som tvåa. Hade de gjort samma val idag? Mja, jag är inte så säker på det. Även om Staal gjorde enormt mycket för den organisationen hade jag idag nog gärna sett att man plockade Getzlaf i stället, om jag vore Carolinasupporter.
Ryan Getzlaf är den från den här draftkullen som har högst poängsnitt i NHL. Hans 972 poäng på 1070 matcher i ligan ger ett snitt på fullständigt fenomenala 0,91 poäng per match. Att hålla det tempot över 16 NHL-säsonger är extremt imponerande.
Men Getzlaf är ju så mycket mer än mål och poäng. Han är en ledare. Han är beredd att göra vad som helst för att offra sig för laget. Han var i sina bästa år en bulldozer som nästan inte gick att stoppa. Jag vill påstå att hans peak egentligen varade från slutspelet 2007, till våren 2018. Under alla de säsongerna hade han kvalitéer för att driva en kedja, ett helt lag, och ligga omkring en poäng per match.
Den här säsongen har Ryan Getzlaf haft en tuff inledning. Han sitter på ett utgående kontrakt med Anaheim, och risken är väl ganska stor att han gör sitt sista år i den klubben han tillhört under hela karriären. Frågan är om den sargade kroppen till och med gör att han tvingas ta farväl helt och hållet efter säsongen, eller om han rent utav fortsätter någon annanstans?
För egen del skulle jag inte ha något emot att han skrev ett billigt ettårskontrakt i en Stanley Cup-utmanare, och verkligen gav sig själv chansen att vinna Stanley Cup igen. Och om det här är det sista vi ser av honom kan vi se tillbaka på en magisk karriär, med en Cup, med två OS-guld och en World Cup-titel.
Förresten: Anaheim valde alltså både Ryan Getzlaf och Corey Perry i förstarundan av den här draften. I ett svep lade de alltså beslag på de spelare som kom att vara lagets stora stjärnor (och en fruktad duo) under många, många år.
Ducks-kaptenen Ryan Getzlaf.Foto: Gary A. Vasquez-USA TODAY Sports
1. Patrice Bergeron till Pittsburgh (valdes som nummer 45 av Boston)
2004 valde Pittsburgh Jevgenij Malkin. 2005 plockade de Sidney Crosby. Tänk om de år 2003 hade valt Patrice Bergeron som nummer ett. Då hade de suttit på tre av 2000-talets allra bästa centrar. Det centerdjupet kan vi knappast ha sett någonson i NHL?!
Boston valde Bergeron i andrarundan, men idag är han för mig nummer ett från den här draften. Trots den hysteriska konkurrensen är han den jag hade valt först, med facit i hand. Det finns ett par faktorer till det:
1) Han är fortfarande inne i sin peak. Bergeron är inte speciellt mycket sämre nu än han var när han var som allra bäst. Eller, när var han ens som bäst? Var det runt 2005 till 2007 när han gjorde 70 poäng två säsonger i rad? Eller var det kanske under slutspelet 2011 då han var en av Bostons bästa spelare när man vann Stanley Cup? Eller har han varit som bäst sedan 2016, då han både varit dominant i World Cup och sedan bildat NHL:s kanske bästa kedja tillsammans med Brad Marchand och David Pastrnak? Han har gjort 30 mål tre säsonger i rad, och fem av de senaste sju.
Ja, ni ser. Det går alltså att debattera om när Patrice Bergeron var som bäst - under ett femtonårsspan! Hur många i dagens NHL går det ens att ha den debatten om? Det är alltså inte nödvändigtvis hans högstanivå som gör honom till nummer ett - utan snarare lägstanivån. Eller bristen på densamma.
Även den här säsongen snittar Patrice Bergeron mer än en poäng per match. Totalt är han på väg mot 900 poäng på drygt 1100 matcher. Ser vi till poängsnitt är han strax bakom både Ryan Getzlaf och Eric Staal, men mångsidigheten hos Bergeron gör att jag håller honom som etta.
2) Både de individuella meriterna och lagmteriterna talar sitt tydliga språk. Det har "bara" blivit en Stanley Cup-titel, men Bergeron har konsekvent varit den viktigaste utespelaren i det Bostonlag som varit i Tre Stanley Cup-finaler på tio år och vann Presidents' Trophy 2014.
På den individuella troféhyllan hittar vi fyra (!) Selke Trophy. Han vann priset 2012, 2014, 2015 och 2017 och är tillsammans med Bob Gainey den som utsetts till NHL:s bästa defensiva forward flest gånger. Gainey vann priset under de fyra första året som det fanns, 1978 till 1981.
Men vi ska nog inte helt utesluta att Patrice Bergeron, som nu också är lagkapten för Boston, har en till Selke Trophy i sig. Vid 35 års ålder visar han inga tecken på att trappa ned.
Patrice Bergeron med Selke Trophy.
