Faktum är att jag, när jag blickar tillbaka på Robert Ohlssons år i Djurgården, inte kan hitta en enda säsong där han inte fick ut allting man kunde begära av laget. Ofta har han till och med fått ut mer än vad jag trodde var möjligt. Inte minst säsongen 17/18 då de slutade på en sensationell andraplats.. Förra säsongen lotsade Ohlsson laget till en sjätteplats och ja, det hade väl förmodligen slutat vid ett kvartsfinaluttåg, men mer fanns det inte att få ut. Speciellt inte med dessa ständiga skadeproblem som Djurgården genomgående haft. Desktop ad in article Mobile ad in article
EN VASKAD SÄSONG
Säsongen 20/21 hade många Djurgården som ett absolut bottenlag. Visserligen har värvningar som Bobby Nardella och Rhett Rakhshani gjort sedan dess, och William Eklund har fått ett genombrott nog ingen såg komma. Men faktum kvarstår: Djurgården har inte ett lag som ska kunna ligga speciellt mycket högre än den niondeplats de ligger på. Den här säsongen handlade, mer än något annat, om överlevnad. Det kanske fick bli en "vaskad" säsong på isen.
Det handlade mer om att klara av Coronakrisen på bästa sätt.
Efter en rekordlång förlustsvit på hemmaplan, efter att sportchefen Joakim Eriksson gått ut och sågat hela laget och fått ett visst mothugg av Robert Ohlsson, efter att kontraktsförlängningarna mellan de båda dragit ut på tiden kan jag inte låta bli att undra om Djurgården bör vara oroliga över att rent utav förlora sin tränare?
Joakim Eriksson.Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån
Så här: Tabellplaceringarna har konstant sjunkit sedan de slutade tvåa för fyra säsongerna. Två, fyra, sex och nu nio vittnar om ett lag på nedgång. Men jag törs nog lova att ingen annan tränare hade gjort det bättre. Djurgården har ett lyxläge där. De har hittat sin tränare. Sin Sam Hallam. Sin Roger Rönnberg. Sin Thomas Berglund. Sin Cam Abbott. Det som lag som Linköping, HV71, Brynäs, Oskarshamn också letat efter. Det som alla klubbar vill ha, och som är extra viktigt nu när hela övriga världen är upp och ned.
Signalerna man hör är att det är "nära" att parterna är överens. Senast sade Expressens Johan Svensson det i hans och Sanny Lindströms podd. Men snacket om att en kontraktsförlängning varit på gång med Robert Ohlsson har funnits ett tag. Uppenbarligen är det något, jag vet inte vad, som drar ut på tiden. Faktumet att det gör det skulle dock göra mig orolig om jag var djurgårdare. Desktop ad in article Mobile ad in article
Den stora faran för Djurgården är om de tagit sin tränare för givet. Att de helt enkelt bara räknat med att han, med sitt Djurgårdshjärta, ska förlänga sitt kontrakt. Lite som fallet var med Färjestad och Per Åslund. Han kände just det, att han inte fick den uppskattning (det till säga den lön) han ansåg sig förtjäna. Då dröjde det nästan till säsongsstart innan allting blev klart.
NYTT FÖRHANDLINGSLÄGE
Januari har blivit februari och det är fortfarande "nära" att Joacim Eriksson och Robert Ohlsson är överens. Samtidigt är HV71 och Linköping återigen på tränarjakt. Helt plötsligt har Robert Ohlsson möjligheten att kunna sätta sig i ett annat förhandlingsläge än tidigare. Han kan, om han vill, peka på två andra klubbar som förmodligen skulle göra allt för att få in Djurgårdens tränare till nästa säsong.
Och vem vet, kanske kan Joakim Erikssons utspel om "loserbeteenden" och "flyende kroppsspråk" ha påverkat förhandlingarna? Om jag vore tränare skulle jag inte direkt uppskatta ett sådant utspel från en sportchef. I synnerhet inte eftersom att det snarare verkar ha inneburit ett energiläckage, snarare än något annat.
Det troliga är såklart att Ohlsson blir kvar i Djurgården, när allt kommer omkring. Men att ha den typen av osäkerhet i en förening, som dessutom har problem på isen just nu, är allt annat än optimal. Desktop ad in article Mobile ad in article
De måste hitta en lösning. Helst typ igår. Jag tror inte Djurgården har råd att förlora Robert Ohlsson.
