58 sekunder där det enda som hörs är mina försiktiga snörvlanden och tårarna som stilla droppar från hakan ner till bröstkorgen."
I dokumentären om Vegas Golden Knights och deras makalösa första säsong tas vi med på resan från en galen idé hos en multimiljonär till nykomlingarnas snubblande på Stanley Cup-målsnöret. Den resan är en berättelse i sig. Hur drygt trettio spelare som känt sig utelämnade av sina klubbar hittade en sammanhållning i syndernas stad och en gemensam längtan av att visa sina före detta arbetsgivare vad de gått miste om. Och hur deras stjärnmålvakt skadades i den fjärde grundseriematchen, hur deras andramålvakt också skadades, hur tredjemålvakten Oscar Dansk höll den första nollan i klubbens historia – och hur han sedan också skadades. Hur laget låg först i hela ligan efter några månader. Som nykomlingar. Som utbölingar. Och hur de förlorade endast tre matcher under slutspelets första tre rundor, och tog sig hela vägen till final i sin första säsong.
Underdog-sagan om hur det bottentippade, lapptäcket till lag hittade en väg att sy sömmarna så täta och fina att de kunde flyga. Den röda tråden från ägaren Bill Foleys vistelse på militärskolan West Point, där man var tvungen att släppa taget om sitt ego och sätta laget före sig själv, som genomsyrade den nya organisationen och fick varenda en att fokusera på namnet på bröstet och inte namnet på ryggen. Desktop ad in article Mobile ad in article
Som sagt, en berättelse i sig, mycket värd att berätta.
Men det som gör den här dokumentären så innerligt stark är de där 58 sekunderna. De där 58 personerna som miste livet i den obeskrivligt tragiska massakern på musikfestivalen i Las Vegas. En hel stad gick i spillror och den blinkande staden begravdes under en matta av sorg. Mitt i mörkret stod en nystartad sportorganisation redo att ta staden med storm, redo att underhålla.
Skildringen av hur hockeyn blev en del för staden att läka, en nödvändig distraktion för att smärtan skulle bli lite mindre ohanterlig, är så äkta och så fin. Det finns en skör energi mellan den avgrundsdjupa mardrömmen och den försiktigt positiva förhoppningen om det nya lagets framgång. Vegas Golden Knights blev för många i staden det enda att se fram emot, det enda som höll någon form av drivkraft och motivation vid liv. Desktop ad in article Mobile ad in article
Klubbmärket, den gyllene riddarhjälmen som formar ett svart ”v”, blev under säsongen inte bara ett emblem för ett idrottslag. För Vegas-borna blev det en symbol för vad deras stad råkat ut för, och avtrycken de lever med sedan dess. Det blev tecken för styrkan, tapperheten och gemenskapen hos ett samhälle i smärtan.
Jag tror att den där säsongen – rent sportsligt – hade kunnat ske någon annanstans, någon annan gång också. Ett expansionslag som chockar är ovanligt, men uppenbarligen inte omöjligt. Och att sportchefer gör ett bra jobb, spelare blommar ut och reservmålvakter håller fanan högt händer ofta i hockeyns bästa liga. Desktop ad in article Mobile ad in article
Men jag tror inte att Vegas Golden Knights hade varit det lag de är idag utan den där emotionella berg- och dalbanan till första år. Jag tror inte att de haft samma samma mystiska medvind och samma outtröttliga bestämdhet sin första säsong, om de inte upplevt de där första veckorna på säsongen med sina medmänniskor runtom i samhället. Utan de 58 änglarna som vakade över deras engagemang och driv, och såg hur det inspirerade deras efterlevande att leva vidare. Las Vegas som stad kommer för alltid att vara Golden Knights tacksamma och trogna efter den där första tiden. Och det är så hjärtskärande vackert.
Dokumentären kan köpas eller hyras på amerikanska iTunes eller på YouTube.
