Det har blivit en naturlig del av svensk ishockey, spelarflykten ut i Europa och till Nordamerika.
Spelare som gör bra ifrån sig i SHL tenderar att vilja röra på sig för att fylla bankkontona med några härliga nettokontrakt i Ryssland eller jaga pojkdrömmen i Nordamerika. Man får tycka vad man vill om det, men man kan, enligt mig, aldrig någonsin klandra en hockeyspelare för att göra det valet.
För Skellefteå AIK har spelarflykten blivit tuffare än vad man hade räknat med. Att Jonatan Berggren en vacker dag skulle skriva NHL-kontrakt med Detroit Red Wings behövde Erik Forssell knappast sin civilingenjörsexamen i teknisk fysik för att lista ut.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Att Jesper Frödén skulle skriva NHL/KHL/NLA-kontrakt 2021 var kanske ingenting jag såg framför mig när han anslöt till klubben för två år sedan, men givet den utveckling han haft och den stora succén han gjort på SHL-isarna i vintern så får även det tappet gå under kategorin väntat.
Tappet av Pär Lindholm, däremot.
Inte för att det på något sätt går att klandra Lindholm, då han inte tjänat de enorma NHL-pengarna under sina år i Nordamerika, men avskedet var likväl hastigt och i allra högsta grad olustigt för Skellefteås del.
Pär Lindholm lämnar Skellefteå AIK.Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån
Dessförinnan hade Skellefteå sett Arvid Söderblom vinka adjö till Skellefteå för att jaga NHL-drömmen med Chicago Blackhawks – och vips så hade klubben även tvingats ut på en ofrivillig målvaktsjakt. Det senaste slaget i solarplexus på Forssell kom i förrgår kväll när det stod klart att VM-centern Andreas Wingerlis fina säsong resulterat i ett NHL-kontrakt med Colorado Avalanche.
Den 5 juni har nu Skellefteå AIK en målvaktsplats att fylla och tre stora, gapande hål på forwardsplatserna.
Det är hög tid att boka om semesterplanerna, Erik.
Samtidigt är det på intet sätt någon helt omöjlig sits som Erik Forssell har hamnat i. Visst, samtliga i ”Tre Kronor-kedjan” med Frödén, Berggren och Wingerli har, vad jag förmodar, haft en lön långt under deras egentliga marknadsvärde, samtidigt som Arvid Söderbloms lönecheck förmodligen inte kostade västerbottningarna skjortan.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Men löneposten som frigörs i och med Lindholms avsked, ersättningen som Ak Bars betalar Skellefteå för uthyrningen av densamme samt NHL-pengarna för Wingerli, Berggren Söderblom och av allt att döma även för Jesper Frödén, ger ändå Forssell en rätt saftig budget att leka med.
På centersidan ser jag det nästan mer givet att Skellefteå gör vad man kan för att locka hem Martin Lundberg till moderklubben igen efter sina sejourer i Nordamerika och Växjö. Lundberg skulle på intet sätt vara någon rak ersättare till någon av de ovan nämnda offensiva spjutspetsarna, men en ack så viktig pjäs i ett lagbygge som förra säsongen saknade de spetsegenskaper i form av fysiskt spel som Lundberg har att erbjuda.
Forssell har också varit öppen med att Lundberg är ett av namnen som nu diskuteras.
Martin Lundberg.Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån
Annars finns det inte så många ”givna” namn ute på marknaden, just nu.
En sådan spelare som Lukas Vejdemo skulle nog må bra av ett eller ett par år i Skellefteås frodiga hockeymiljö. Pierre-Édouard Bellemare är en spelare som Skellefteåsupportrarna alltjämt hoppas ska återvända till klubben. Med ett utgående NHL-kontrakt så lär Skellefteå åtminstone höra sig för kring fransmannens tjänster inför nästa säsong, även om han inte skulle kunna ersätta de poängmassor som nu lämnat de svartgula.
Andra centernamn? En som jag fastnat lite extra vid och som blivit lite av en personlig favorit de senaste åren är Rickard Palmberg. Han imponerade redan under tiden i Timrå, men visade att han faktiskt kan vara en bärande spelare på SHL-nivå under de senaste säsongerna i Oskarshamn. Nu fick han stora delar av fjolårssäsongen förstörd av skador och coronasviter, men en frisk Rickard Palmberg tror jag skulle kunna vara en spelare som levererar även i Skellefteå AIK.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Linus Fröberg har kopplats samman med en flytt, men har även andra erbjudanden från svenska klubbar. Där skulle jag inte bli det minsta förvånad om Skellefteå AIK är med och drar i värmlänningen.
På målvaktssidan har det varit ganska tyst från Erik Forssell och kompani sedan Söderbloms avsked. När jag pratade med honom i mitten av maj så sade han att man hade några krokar ute, men att man inte hade ”var supernära” med någon då. Ett intressant namn vid tidpunkten var, enligt mig, Claes Endre som då var klubblös, men som nu valt spel i Björklöven.
Claes Endre.Foto: Jesper Zerman/Bildbyrån
Med det avtal som finns mellan SHL och Hockeyallsvenskan, som inte minst blev aktuellt i samband med Oskar Stål Lyrenäs övergång till Rögle tidigare i veckan, så finns dock fortfarande chansen att Endre kan hamna i Skellefteå innan allt är sagt och gjort.
Det kanske är ett sådant drag från Skellefteåhåll som krävs för att få lite hetta i den mer eller mindre insomnade rivaliteten med Björklöven igen?
Annars tror jag att Skellefteå gör bäst i att ha lite is i magen, kanske sajna upp Lundberg, för att sedan invänta vad spelarmarknaden borta i Nordamerika har att erbjuda. Vem vet, kanske Marcus Sörensen vill ge klubben en ny chans efter hans misslyckade sejour i Västerbotten säsongen 2011/12?
Mest troligt inte, men det är på den nivån Skellefteå måste upp om de ska kunna ersätta spelare man tappat rakt av.
Och så här: Det är lätt att glömma bort kanske, mitt i alla dessa spelartapp, att Skellefteå faktiskt redan gjort ett väldigt intressant nyförvärv i form av BIK Karlskogas målspruta Linus Karlsson. Nu ska kanske inte pressen att ersätta just Tre Kronor-spelarna falla på en 21-åring utan nämnvärd SHL-rutin, men det finns en stor offensiv uppsida i honom. Fråga bara Vancouver Canucks som valde att tredja bort rättigheterna till Jonathan Dahlén för att få lägga vantarna på högerskytten.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Samtidigt har Skellefteå fått behålla NHL-återvändaren Melker Karlsson som verkligen kom in och gjorde skillnad förra säsongen.
Så allt är inte helt åt skogen.
Och ja, jag är medveten om att spets MÅSTE in i det här lagbygget om de förhoppningsvis återvändande supportrarna på läktarna i Skellefteå ska ha nämnvärda triumfer att fira i vinter. Men Skellefteå brukar även ha en tendens att få ett genombrott eller två på sina spelare varje säsong, precis som Andreas Wingerli för några säsonger sedan.
Kan storlöftet Simon Robertsson ta nästa, stora kliv på SHL-nivå? Ska Albin Sundsvik få en riktig chans att få visa sin offensiva uppsida? Blir detta året då det äntligen lossnar för den lite i smyg så spelskicklige Linus Lindström?
Får stortalangen Simon Robertsson en större roll?Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån
Sådana genombrott har Skellefteå levt på lite de senaste åren i form av just Wingerli, Frödén, Sebastian Aho, John Norman och Andrew Calof.
Varför skulle det inte kunna ske i år igen?
Skellefteå hamnade i en liknande, om inte värre, situation efter SM-guldet 2014. Eller vad sägs om spelartapp som Bud Holloway, Jimmie Ericsson, Joakim Lindström, Melker Karlsson, Pierre-Édouard Bellemare, Oskar Sundqvist och Viktor Arvidsson?
Desktop ad in article Mobile ad in article
Den gången förstärkte Skellefteå med återvändare som Pär Lindholm och Mikko Lehtonen, samtidigt som man gjorde, i sammanhanget, sena värvningar i form av Daniel Widing (mitten av juni), Andrew Calof (mitten av juli), Kirill Kabanov (slutet av juli) samt Patrik Zackrisson (mitten av augusti). Under säsongen hämtades även Janne Pesonen in och var en av SHL:s absolut bästa spelare.
Den säsongen vann man grundserien med 14 poäng ner till tvåan Frölunda.
Med andra ord: Det går att bygga slagkraftiga lag även under sommarmånaderna.
