Just 2010-laget är faktiskt det jag ska fokusera på idag. Av två skäl. Dels för att det är "tioårsjubileum", och dels för att det är en trupp som verkligen är värd att uppmärksamma. Frågan är om något svenskt JVM- lag blivit liga framgångsrikt efter JVM-turneringen som den upplagan. Ja, det finns trupper med fler kommande fixstjärnor (framför allt 2014 där massvis med spelare slagit igenom stort i NHL) men frågan är om 2010 inte är den turnering där vi såg flest svenska etablerade stjärnor. Exakt hur en stjärna ska bedömas i det här fallet är väl en smakfråga. Är Peter Andersson en stjärna för att han gjort drygt 200 matcher i SHL? Eller Lukas Kilström som gjort närmare 500 matcher i samma division?
Ja, i det här fallet tycker jag det. Desktop ad in article Mobile ad in article
När det handlar om JVM-trupperna brukar det alltid finnas någon eller några i trupperna som kanske får "nöja sig" med att vara bra i HockeyAllsvenskan eller HockeyEttan, det brukar kunna finnas någon som behöver lägga av när den är 25 eller kanske hamnar i norska tredjeligan till slut. Sen finns det ju andra som blir stora stjärnor i NHL, som vinner VM-guld med Tre Kronor och skriver kontrakt värda hundratals miljoner kronor.
Men 2010 finns det ingen som "fallit ur ramen". Alla har åtminstone gjort ett par hundra matcher i SHL, eller haft en karriär i Schweiz/Ryssland - eller nått NHL såklart. Bredden på den svenska truppen 2010 är otrolig.
Som vanligt gjorde Juniorkronorna ett felfritt gruppspel, men frågan är om något gruppspel någonsin varit lika imponerande. De vann mot Tjecken med 10-1, Österrike med 7-3, Ryssland med 4-1 och avslutade med att krossa Finland med 7-1. Fyra segrar, 28-6 i målskillnad - semifinalklart.
I semifinalen föll Sverige med 5-2 mot ett ruskigt bra amerikanskt lag. John Carlson som senare blev finalhjälte efter en klassisk rysare mot Kanada, avgjorde också semifinalen med sitt 3-2-mål med knappt åtta minuter kvar. Den dittills ofelbare Jacob Markström fick iklä sig något av en syndabockshatt. Sveriges båda mål i semifinalen gjordes av Anton Lander, som landade på fem mål totalt under mästerskapet.
I bronsmatchen studsade Sverige tillbaka och slaktade superskrällen Schweiz. Det blev 11-4 efter att André Peterson gjort tre mål (och därmed delat skytteligasegern med Jordan Eberle på åtta kassar), medan Daniel Brodin och Jakob Silfverberg gjorde två mål vardera.
Men hur såg truppen ut då? Och vad hände sen?
Målvakter
Jacob Markström, Vancouver
Anders Nilsson, Ottawa
Jacob Markström var ett underbarn som hade rättat Brynäs Elitserie-existens och som dessutom var Elitseriens bästa målvakt. Redan 2009 utsågs han dessutom till JVM:s bästa målvakt men den här gången ratades han, trots ett fenomenalt VM. Markström stod fem av sex matcher och har som bekant utvecklats till att bli en av världens absolut bästa målvakter. Det tog sin lilla tid, men nu är han precis så bra som han förutspåddes att bli. Desktop ad in article Mobile ad in article
Anders Nilsson hamnar i skuggan av Markström men har också haft en otrolig karriär. Han har varit en toppmålvakt i Sverige och Ryssland, han har blivit en stor VM-guldhjälte för Tre Kronor och stått drygt 160 matcher i NHL. Han är verkligen precis på gränsen till att vara en målvakt som kan vara gjuten förstekeeper i NHL.
Den här målvaktsuppsättningen är utan några som helst tvivel en av de bästa Sverige haft i ett JVM.
Jacob Markström.Foto: Bob Frid-USA TODAY Sports
Backar
Peter Andersson, Växjö
Mattias Ekholm, Nashville
Oliver Ekman Larsson, Arizona
Tim Erixon, Växjö
Lukas Kilström, klubblös (senaste klubb: Brynäs)
Adam Larsson, Edmonton
David Rundblad, Sotji
Med sina 70 allsvenska matcher, 151 AHL-matcher och drygt 200 SHL-matcher är Peter Andersson kanske truppens doldis. Det säger ändå en del. Vi har att göra med en klassback i SHL som förmodligen stod på gränsen till att bli landslagsmässig när han var som allra bäst. Samma kan sägas om Lukas Kilström, som nu har tvingats sätta sin karriär på paus på grund av hjärnskakningsproblem men som innan dess stod på toppen av karriären. Han var en av SHL:s allra bästa defensiva backar och en nyckelspelare i Brynäs. Han var dessutom en av slutspelets bästa backar när Brynäs var nära att vinna SM-guld 2017.
Tim Erixon och David Rundblad var vid den här tiden lika uppsnackade som Oliver Ekman Larsson. Även om de båda tidigare Skellefteåbackarna inte nådde Olivers stjärnstatus har de ändå haft riktigt fina karriärer. Erixon har 188 matcher i SHL, 331 i AHL, 96 i NHL, och två VM med Tre Kronor. Rundblad blev en superstar i SHL, gjorde drygt 100 matcher i NHL, vann Stanley Cup med Chicago, blev en storstjärna i Schweiz och är nu etablerad i KHL. Det är ändå en okej utdelning på en karriär, va?
Adam Larsson, Oliver Ekman Larsson och Mattias Ekholm är tre klassbackar i NHL. Larsson är en nyckelspelare i Stanley Cup-kandidaten Edmonton, "OEL" har under många år burit Arizona på sina axlar (numera lagkapten) och Mattias Ekholm är numera en av världens bästa defensiva backar. De behöver knappast några närmare presentationer, inte sant?
Fem av sju backar har spelat 96 eller fler matcher i NHL.
GULDKRAM. Oliver Ekman Larsson och Magnis Pääjärvi vann VM.
Forwards
Daniel Brodin, Fribourg-Gottéron
Marcus Johansson, Buffalo
Jacob Josefson, Djurgården
Carl Klingberg, Zug
Marcus Krüger, Zürich
Anton Lander, Lokomotiv Jaroslavl
Martin Lundberg, Växjö
André Petersson, Lokomotiv Jaroslavl
Magnus Pääjärvi, Lokomotiv Jaroslavl
Dennis Rasmussen, Klubblös (senaste klubb: Metallurg Magnitogorsk)
Anton Rödin, Brynäs
Jakob Silfverberg, Anaheim
Mattias Tedenby, Vityaz Podolsk Desktop ad in article Mobile ad in article
Daniel Brodin och Martin Lundberg. Där har ni hela listan på spelare i den här forwardssidan som inte spelat i NHL. Resten har i alla fall gjort åtminstone en match i ligan.
Det är alltså bara fyra spelare i hela den här JVM-truppen som inte spelat i NHL.
Daniel Brodin var inför förra säsongen den enda som inte spelat sin ishockey utomlands. Men efter hans supersäsong i Djurgården fick han kontrakt i Schweiz, och där har han fortsatt leverera. Det blev 16 mål och totalt 32 poäng under en stark debutsäsong i Fribourg-Gottèron. Och då är han kanske ändå den som haft den "minst framgångsrika" karriären av dessa forwards. Då snackar vi alltså om en spelare som varit oerhört uppskattad under många år och som spelat landslagshockey under sex olika säsonger. Det säger allting om vilket sjukt gäng Sverige skickade till Kanada för JVM.
Jag nämnde Martin Lundberg, som har haft en liknande karriär som Daniel Brodin utifrån att han mestadels spelat hemma i Sverige. Lundberg har dock en säsong i Nordamerika, där det blev AHL-spel, också. Men framför allt har han vunnit tre SM-guld med Skellefteå och Växjö, och spelat ett VM med Tre Kronor.
Det är många spelare i den här truppen som är i den kategorin, som nog stod på gränsen till NHL men i stället gjort karriär i Europa. Vi kan räkna André Petersson, Anton Lander, Carl Klingberg, Dennis Rasmussen, Mattias Tedenby och Anton Rödin till de spelarna. Petersson och Lander har varit stjärnor i KHL under en ganska lång tid, Klingberg har etablerat sig som en landslagsspelare tack vare sitt fina spel i Schweiz, Rasmussen har huserat i KHL de senaste två åren efter att tidigare slagit sig i NHL (och varit en storstjärna hemma i Sverige), medan Tedenby nu tagit steget till Schweiz efter flera bra år i Sverige. Anton Rödin är en av SHL:s allra bästa spelare och ser ut att ha fått fäste nu, efter några röriga år med spel i Nordamerika och Schweiz, och med massor av skador.
Magnus Pääjärvi är i något sorts mellan-land, eftersom han trots allt hade en lång karriär i Nordamerika innan han vände till Europa först förra året. Desktop ad in article Mobile ad in article
Jacob Josefson och Marcus Krüger kan buntas ihop i en annan kategorin. Vi kan kalla den "Djurgårdare som åkte över till Nordamerika, blev breddspelare, höll sig kvar i NHL i många år men sen flyttade till Europa". Josefson valde Djurgården, Krüger hamnade i Zürich. Den förstnämnde är en av SHL:s bästa spelare och Krüger är en nyckelpjäs i Rikard Grönborgs stjärntäta lag. Josefson gjorde 315 matcher i NHL medan Krüger gjorde en bit över 500 och vann två Stanley Cup. Han har också stora framgångar med landslaget att falla tillbaka på, med två VM-medaljer och ett OS-silver.
Marcus Krüger.
Trots att varenda forward i den här JVM-truppen haft strålande karriärer, och trots att de flesta av dem spelat i NHL, är det bara Jakob Silfverberg och Marcus Johansson som hållit sig kvar i ligan. Det är fler forwards i Lokomotiv Jaroslavl än i NHL, otroligt nog. Silfverberg är den forward som haft bäst karriär, men Marcus Johansson är hack i häl. Hade han haft marginalerna med sig hade han dessutom vunnit Stanley Cup förra året, med Boston, och då kanske jag hade sagt annorlunda. Men det säger väl kanske allt om den här kullen - bredden var enorm men spetsen kanske saknades lite.
På juniornivå var ju framför allt Magnus Pääjärvi dock en superstjärna. Han spelade trots allt tre JVM - och var en stjärna i Tre Kronors JVM-lag såväl 2010 som 2011 då han alltjämt var junior. I JVM-laget 2010 var han också en bärande spelare och gjorde tio poäng. Han slutade med det delad tvåa i lagets poängliga, tillsammans med Anton Rödin. André Peterssons 8+3 var dock snäppet vassare. Petersson var ju också en fruktansvärt bra junior, som haft en väldigt fin karriär utan att slå igenom borta i Nordamerika.
André Petersson under Karjala Tournament 2017.Bildbyrån
Som jag sa tidigare var kanske stjärnglansen ännu starkare hos några andra upplagor. Men frågan är om någon JVM-trupp haft en lika bra leverans "över hela ledet" som Pär Mårts gäng som åkte till Kanada i december 2009, för att jaga det där så efterlängtade guldet. De räckte inte hela vägen fram, men det här är utan tvekan en klassisk svensk JVM-upplaga. Både då, och så här i efterhand.
