Februari är bakom oss och den fantastiska hockeymånaden mars är här. Ljuset börjar så smått återkomma och vårkänslorna infinner sig i takt med att solen lyser allt längre på dagarna. Även kvicksilvret i termometern tycks stiga för varje dag som går.
Det är även nu det börjar bli ljust när lagen värmer upp utomhus inför uppvärmningen på isen. Några värmer upp på egen hand medan många lirar tvånudd eller ”two-touch” som det också kallas. Marken blir fri från is och halka och allting börjar kännas lättare som hockeyspelare när vi nu går in i den roligaste delen av säsongen när allt ska avgöras.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Eller ja, den roligaste delen av säsongen gäller givetvis bara lagen som får avsluta med matcher av positiv bemärkelse som erbjuder en plats uppåt i seriesystemet. För spelare och lag i botten av tabellen kan det å andra sidan vara ett rent helvete.
KONTRASTEN FRÅN TOPPLAG TILL BOTTENLAG
Säsongen 17/18 blev min sista som hockeyspelare. Det blåste motvind hela säsongen där vi i Västerviks IK till slut lyckades rädda det allsvenska kontraktet via negativt kvalspel i det man då kallade kvalserien. Där hamnade de två sämst placerade allsvenska lagen och de fyra bästa lagen från Hockeyettan för att göra upp om två allsvenska platser.
Säsongen innan hade vi slutat trea under debutåret i Hockeyallsvenskan och dessförinnan hade vi varit ett topplag i Hockeyettan där vi åkte runt och vann mest hela tiden. Kontrasten att gå från topplag till bottenlag var stor.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen vi hamnade i negativ kvalserie lyckades vi trots allt ta 69 poäng, men känslan var ändå att vi åkte runt och förlorade, mer eller mindre, hela tiden. Spelet hackade och självförtroendet var knappast på topp. Tabellen var jämnare än någonsin med bästa laget på 99 poäng och sämsta på 66. Inför sista omgången riskerade alla fyra lag i botten att hamna i kvalserien.
För vår del hade det räckt med oavgjort resultat mot BIK Karlskoga på hemmaplan för att undvika det nervösa kvalspelet. BIK som låg efter oss inför mötet seglade förbi och gjorde därmed bokslut för säsongen efter seger med 1-2.
Joakim Englund under sista säsongen i Västervik.Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån
AVUNDAS INTE SPELARNA
Under de flesta säsonger räcker 69 poäng ganska långt, men med en oerhört jämn tabell slutade det alltså med kvalserien. Jag kan fortfarande minnas den där oerhört jobbiga känslan att åka runt och förlora alldeles för mycket för att man skulle vara tillfreds. Man blev osäker på både sig själv och sitt spel, och man litade heller inte fullt ut på sina lagkamrater. Det ledde till att man allt som oftast kom fel in i situationerna, hamnade på mellanhand eller helt enkelt missbedömde situationen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I vissa matcher var nivån på det egna spelet bra men det höll aldrig i sig över tid utan vi föll hela tiden tillbaka till osäkerheten och ett spel där misstagen avlöste varandra. Lägg därtill vetskapen att vi, vid negativ kvalserie, skulle ställas mot lag med ett enormt självförtroende och vind i seglen som åkt runt och firat julafton i stort sett varje dag i Hockeyettan.
Vi lyckades dock knyta ihop säcken till slut där kontraktet säkrades i kvalseriens näst sista omgång. En oerhört stor suck av lättnad och faktiskt den enda gången någonsin som jag känt; vad skönt att säsongen är slut.
Med det sagt avundas jag inte spelarna som tillhör lag som ligger långt ner i tabellen eller som presterat sämre än förväntat.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Viktor Lodin och hans Timrå imponerar.Foto: Jesper Zerman/Bildbyrån
TIMRÅS MÄKTIGA VÄNDNING
Under söndagen tittade jag på matchen SSK-Timrå där bortalaget stod för en mäktig vändning genom att vända underläget 4-0 till seger på övertid. Första halvan av matchen kan man knappast beskylla Timrå för att spela som en nybliven seriesegrare direkt.
Puckansvaret hos Timrås spelare såg initialt ut att tillhöra valfritt mittenlag från Hockeyettan. Södertälje gjorde det förvisso bra men kan inte ta åt sig hela äran för alla puckvinster högt upp i banan. Ofta var det, på tennisspråk, så kallade ”unforced errors” som gjorde att SSK skapade fina lägen från ingenstans. Inledningsvis såg det faktiskt ut som att Timrå firat seriesegern lite väl hårt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Men som den överlägsna seriesegrare man är knöt man sedan näven, tog över initiativet och inte minst; det egna ansvaret över pucken. Det bjöds på många fina mål där glödhete Viktor Lodins två mål ganska väl symboliserar vad ett lag i medgång kan åstadkomma. 4-3-reduceringen var av det turligare slaget som endast tycks hända lag i medgång. Ett skott från snäv vinkel som styrdes på första försvararen och in över axeln på Rynnäs som förmodligen var tvungen att se reprisen på jumbotronen för att förstå vad som hände.
Även avgörandet var av karaktären som endast händer topplag. Det var ett riktigt highlight-mål som endast skickliga spelare med stort självförtroende kan göra.
Grattis Timrå till seriesegern. En betydligt skönare tillvaro att befinna sig i än kollegorna längre ner i tabellen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
