- ”Står till förfogande om de betalar bra”
- ”Har tackat nej till sex, sju division ett-lag”
- ”Det är beklämmande att se”
- ”De har skapat en miljö som är större än spelarna”
- ”Det blir väldigt många stressade människor runt dig”
- ”Jag kommer öppna dörren och de som inte köper det de får gå”
{{ PAYWALL LIMIT }}
Hockeyettans grundserier har nått halvvägs och ett koppel av gäng som hade höga ambitioner på förhand har sladdat i tabellen och gjort resultat som inte är godkända. Vissa kanske rent av funderar på att göra förändringar på tränarbänken eller i spelartruppen.
I veckans panel vände vi oss därför till fem före detta Hockeyettan-tränare för att söka svar på viktiga frågor om vad som egentligen händer i lagen när det lutar emot. Följer de Hockeyettan den här säsongen? Vad händer i ett lag när det börjar studsa emot? Hur skulle de själva ta sig an situationen om de fick kliva in i ett krisande lag och kanske framförallt, står de till tränarmarknadens förfogande?
Magnus Rahm (som coachat Tyringe och Halmstad i Hockeyettan), Per Ljusteräng (bland annat Borås, Kristianstad, KRIF, Hudiksvall, Hanhals och Boden), Tim Brithén (Motala, Olofström, Helsingborg), Niclas Högberg (Hanhals och Tranås) och Charles Franzén (Olofström, Östersund, Tranås och KRIF) reder ut begreppen.
Vad gör du nu för tiden? Står du till tränarmarknadens förfogande?
Magnus Rahm:
– Jag jobbar på gymnasiet här i Ängelholm och har lite utbildningar åt förbundet så jag håller kontakten med sporten än. Jag står till förfogande om de betalar bra (skratt), man vet sitt pris numera.
Per Ljusteräng:
– Nu söker jag jobb för fullt, det börjar bli lite småjobbigt. Jag står absolut till marknadens förfogande.
Tim Brithén:
– Jag är assisterande tränare i Rögles damlag. Det är Julius Bergkvists, som jag hade som lagkapten i Helsingborg, första coachuppdrag. Jag skulle vara hemma tänkte jag och så ringde de och frågade om jag var intresserad. Det är en kul utmaning med tjejer och att kunna stötta honom i hans första ledaruppdrag i och med att han har ställt upp så bra när jag har varit tränare för honom. Samtidigt jobbar jag på ett byggföretag i Halmstad som personalkoordinator. Jag står egentligen till förfogande, men jag har sagt att jag ska vara här nu så jag håller på det. Det är en familjebit också som jag trivs med. I framtiden vet jag inte, men inte den här säsongen skulle jag inte säga faktiskt.
Niclas Högberg:
– Nu jobbar jag som projektledare på ett stort måleri. Jag har haft de här frågorna och när de ställs så måste man vara ärlig mot sig själv och just nu med min fysiska förmåga, jag har opererat och bytt ut ett knä, så gör jag inte det. Jag kan säkert vara behjälplig på andra sätt, men inte som tränare just nu. Framförallt att vara på isen i vardagen, stå på en bänk kan jag göra, det är inga problem, men att vara så som jag vill vara som tränare det är svårt med det läget jag har nu. Det är lätt att säga att det ska gå, men när jag har fått frågan rent konkret så har jag insett att det kommer inte att hålla.
Charles Franzén:
– Jag har tagit över shoppen på Stockholms golfklubb. De första två åren var jag i Kitzbüheler och då åkte jag första augusti och kom hem sista mars, men det blev lite mycket för jag hade ingen återhämtningsperiod. Från första april till sista juli var det full fart i shoppen och från första augusti till sista mars var det full fart med hockeyn så det var lite ohållbart. Nu har jag bara styvsonen som börjat som tränare och hjälper honom lite med ett pojklag i U15 i Stockholm och så har jag tackat nej till sex, sju klubbar i division ett som har hört av sig. Jag flyttar inte från Stockholm om det inte är riktigt intressant eller riktigt utmanande. Beroende på vilken nivå det är också givetvis. Jag har några utlandserbjudanden just nu som jag håller på och funderar på om jag kan få till, jag måste ju få in någon som kan jobba över vintern istället för mig då och det ska vara ekonomiskt hållbart och försvarbart att åka iväg. Är det någonting som är intressant står jag till förfogande. Hockeytränare har jag varit fulltid i 28 år så det är ingenting som man bara raderar bort.
Följer du Hockeyettan och vad är i så fall din uppfattning om årets upplaga, vilka som imponerar och underpresterar?
Magnus Rahm:
– Ja det gör jag. I södra som jag följer mest är det Karlskrona och Kristianstad som är bra, det kommer ju handla om dem. De har jämnheten, framförallt Karlskrona som har fyra bra kedjor. De har allt, målvakt, backar, så de kommer bli farliga. Kristianstad kommer säkert bli farliga också om de fortsätter ta in lite fler gubbar. Troja borde vara bättre, men sen sticker Alvesta ut, det är fantastiskt imponerande. De har också byggt ett lag och tagit in lite rätt spelare.
– I andra ändan är det väl mitt gamla gäng Tyringe som sticker ut. Jag har sett några matcher och det är beklämmande att se. De har inga spelare, det är ett division 2-lag. De får ihop en division ett-kedja tycker jag. Det är många där som knappt spelade när vi gick upp som nu spelar och de andra nyförvärven är från division 2 och har inte gjort så jättemycket väsen av sig där. Det måste till en förändring och då har man ändå en jävligt bra tränare (Pelle Svensson /förf.anm). Men han kan ju inte heller trolla med knäna. De måste ha in spelare som håller klass.
Per Ljusteräng:
– Ja, jag följer alla serier. Det är väl de förväntade som hittills levererar på den nivå de ska. Det är Borås som har halkat lite och Alvesta har överraskat, det måste man väl ändå säga som nykomlingar i den serien. De är ju med i nästan alla matcher och ställer till det för många lag. Vimmerby har väl också höjt sig jämfört med förra året och så Halmstad. Jag har koll på Boden som har ett jättestarkt lag, framförallt framåt, sen har de tagit ganska många nya spelare som ska vara tongivande men inte kommit upp i nivå än. Sundsvall var bra redan förra året och kommer vara bra på sikt också, de har en bra verksamhet känns det som, utifrån sett. Hudiksvall har väl kanske inte spelat på de sätt som de gjort de senaste åren, alltså resultatmässigt, sen får man ju se vad det betyder i förlängningen för dem, jag tror inte att det bara är till nackdel.
– Borlänge vet jag inte om de har riktigt potentialen att vara så mycket bättre, men man är van att se dem lite högre upp. Att Falun skulle få det tufft det är väl ingen skräll. Tyringe, jag vet inte om de har potential att vara så mycket bättre. Serien där är ju tuff. Även om två lag försvinner är det många som har försökt ladda och KRIF ligger väl också lite halvbrunt till. Det är tufft om spelare som jag hade för tio år sedan, jag menar Andreas Nordfeldt var ju i tredje, fjärdekedjan då och gjorde det jättebra som en grinder, men att han tio år senare ska vara en som man förväntar sig ska leverera offensivt och ta dem vidare, det vetefasen.
Tim Brithén:
– Lite grann. Jag hade ju Filip Lennström i Vita Hästen förra året så jag har följt Kristianstad lite grann. Det är väl mest söderettan, men man försöker hålla sig hyfsat uppdaterad. Jag har sett att Halmstad ligger i toppen, jag är inte insatt i hur deras lag ser ut, men det hade väl inte jag tänkt mig riktigt. Likadant att Alvesta hakat på, de är ju starkt första året. I östra lär väl Brödernas göra ganska rent hus. Västra, där är Mjölby och jag gillar att kolla lite hur det går för dem och likaså Mariestad med Tobias Sandberg som vi hade i Hästen. Men det är inte så att jag följer det jättemycket direkt.
Niclas Högberg:
– Oja, inte så där fördjupat, men jag följer alla ligor. Jag följer Nybro och tycker det är spännande att se deras resa och Kalmar också. SHL följer jag givetvis, jag har kollat de senaste matcherna med HV71, vad som händer efter att de har bytt tränare och lite sådana saker. Så man tittar kanske på det lite bredare och lite yrkesskadat. Vad som händer i ett lag och lite sådana grejer.
– Jag ser ju att det laget jag hade i Hanhals när vi nådde playoff, det laget hade klarat sig väldigt bra i söderettan idag som jag ser det. Man ser att de tyngre lagen som Troja ser ut att ha några mellanår med ekonomi, Kristianstad kastades ner och i sin topp ser de ju bra ut och sen ser de ojämnare ut. De är inte så stadiga som de var förr om åren. Karlskrona ser väl ut att få lite vind i seglen, men jag vet inte om de är så mycket starkare än de var för några år sedan. Västra ser jag lite grann på också, eftersom jag hade Tranås så följer jag dem lite grann, det har jag gjort sedan jag slutade där. Historiskt sett har väl den varit lite delad den serien och den ser väl ungefär ut som den brukar. Det kanske är Mariestads tur att lyckas i år, de har ju jobbat på ganska länge och haft kontinuitet. Utan att vara så djupt insatt i det så får man väl säga att Alvesta har överraskat lite grann och Halmstad blir jag lite glad när jag ser, att de fortsätter vinna. De har skapat en miljö där nere som är större än spelarna.
Charles Franzén:
– Ja jag följer Kallinge, Tranås och HC Dalen för jag har känningar därnere. Det tycker jag är lite roligt. Annars är det väl främst södra och östra jag följer hur det går för lagen. Det är lite kul att se hur det går det här med Brödernas. Man har sålt själen lite och det blev lite konfrontation, men det är alltid så när det är någonting som är nytt. Nu har de ett mål med Brödernas att ta sig upp, först till Hockeyallsvenskan och sen SHL också. Om det är genomförbart eller inte, det vågar jag inte svara på. Jag tror de skjuter lite från höften i år och hoppas på att det ska räcka, men jag tror att de behöver fylla på lite till om de ska ta steget. Det är en smal flaskhals däruppe för att lyckas. Jag vet hur det var när jag var i Östersund, vi hade 17 forwards och 10 backar och jag tror att jag hade ett snitt på åtta spelare som var skadade under hela säsongen. Vi fick aldrig spela med det bästa laget som de hade värvat ihop. Hade vi haft fullt lag hade vi gått rakt igenom hela vägen upp, men nu fastnade vi på Kristianstad i playoff.
– Jag trodde Borås skulle gå bättre, Troja om det är fågel eller fisk det är svårt att säga. I Kallinge är det är inte riktigt samma studs som det har varit om du går tillbaka sex, sju år tycker jag. Karlskrona har förutsättningar och har ett relativt bra lag. Vimmerby tycker jag har gjort bättre än vad jag trodde. Vallentuna tycker jag har börjat bra, Brödernas förutom plumpen mot Hanviken och det kommer ju alltid komma någon gång för helt plötsligt är ju Brödernas laget som alla vill slå, så de kommer förlora en och annan match. Jag vet inte hur bra Hudik är och om de fortsätter satsa och Boden med Joakim Fagervall, jag vet inte hur bra de är.
Hur känner man som tränare i ett läge där det lutar emot? Vad händer i lagen?
Magnus Rahm:
– Jag tror det kan bli lite uppgivet och det smittar av sig på hela verksamheten också, att man gör nog inte allt hela tiden som behövs. Det enda spelet är att slå sarg ut och satsa på kontringar och samla ihop laget bakifrån och kunna stänga igen där. Jag tror inte man är så orolig för att få sparken, framförallt inte om det inte finns några pengar att handla spelare för, då har man nog inte pengar för att få in en ny tränare heller så då kan man ju sitta rätt lugnt.
Per Ljusteräng:
– Man börjar ifrågasätta allt och alla, så är det ju. Framförallt om det inte är de ledande spelarna som är de som är bäst, då blir det ytterligare ett problem. Så har jag upplevt det i alla fall genom åren, att om de som tävlar lite hårdare och kommer underifrån och presterar lite bättre och kanske får spela lite mer i vissa fall fast laget inte levererar, då ifrågasätter man allt och alla. Sen handlar det om vilken bild man går in i en serie med. Hur bra är vi? Övertron kan jag köpa att det ligger lite utåt, att man vill sälja biljetter och sponsorer och så, men inåt måste man ha en sund syn. I alla fall ledningen med sportchefer och styrelsen måste förstå vad som krävs och där kanske man inte alltid är på samma nivå. Med det i ryggen blir det inte lättare om man underpresterar. Det är mer en regel än ett undantag, så är det väl med all idrott, alla tycker att man är lite bättre än vad man är. Ibland måste man ändå vara lite realist och se vad kan vi förvänta oss, vad har de gjort tidigare? Alla börjar ifrågasätta alla och sen faller det. När man kommer ner till att det ska vara så enkelt som möjligt, då måste tränaren eller de ansvariga gjuta mod i spelarna att man gör det man har trott på. Då visar det sig om man har något som verkligen funkar. Man måste tro på något och gå åt samma håll, det viktigaste är att alla går åt samma håll. De gånger det har spretat då blir det inget bra, då blir det problem.
Tim Brithén:
– Jag har varit i de situationerna, både när jag tränade Motala och Helsingborg och någonstans får man lita på den här klassiska processen. Men i något skede ser man ju, framförallt efter ett visst antal omgångar, att nyhetens behag börjar falla bort. Det blir lite serielunk och det är där man ser de rätta färgerna i både spelare och lag. I Motala var jag ganska ung och överambitiös, så där vände vi och vred på varenda sten, men vi hade inte lag till det riktigt då. Man försökte ändå gjuta mod i spelarna, men det finns en verklighet också. Någonstans kan man inte blunda för hur en tabell ser ut efter ett visst antal omgångar, det är klart att det blir lite svajigt och coacherna är väl de som först bli ifrågasatta både av supportrar och spelare i de lägena. Det gäller att fortsätta driva på från ledarhåll och bland spelarna blir det ängsligt, det vet man ju, alla vill ju lyckas.
Niclas Högberg:
– Det du gör som tränare, du kanske blickar lite för mycket på det som brister. Man pratar kanske lite för mycket om de grejerna och kanske förbereder sig lite för mycket. Man vågar liksom inte spela ut och man fokuserar kanske lite väl mycket på det man säger på genomgångar. Det blir väldigt akut felsökande, det blir väldigt många stressade människor runt dig. Det blir allt ifrån den inre gruppen till den yttre cirkeln i kaféet och den som är ideellt arbetande och det blir väldigt snabbt sanningar. Tillslut är det en flod av sanningar. I mitt fall var jag corona-året i Tranås och fick sparken och jag hade ju knappt träffat nån i Tranås eftersom vi nästan hade utegångsförbud när det var som tuffast. Ändå hade man en ganska klar bild av mig som person. Det blir snabbt att det blåser vindar och då blir det svårt att stoppa det. Man tar lite beslut i affekt, jag tycker verkligen det. Man tar lite beslut baserat på vad starka namn i klubben, sponsorer och så, säger och vad trycket runt omkring säger och man vågar kanske inte riktigt stå på sig.
– Jag har inte så jättemånga goda exempel på när det vänder och vad som är anledningen till att det vänder, men det kan ske när man är som mest sårad därnere. Det är ett intressant läge för det är egentligen där man ska göra sina val om vem som leder den här gruppen. Det är verkligen det läget som du inte får fram på en kafferast i augusti, utan du får fram det i de här lägena. Vem står upp när det blåser runt dig? Man kan samtidigt i det läget tror jag finna väldigt tydliga svar. När man har ett lite tyngre år och klarar sig kvar så kan året efter bli väldigt bra för att man kanske fått lite mer svar än vad man får ett år där man kommer på en godkänd femteplats och första omgången på playoff, så det ändå är okej. Då kanske man inte riktigt säkerställer allting som man gör när man hamnar i ett annat läge.
Charles Franzén:
– Det beror lite på vad du har för ledaregenskaper i laget. Har du ett ungt lag är det lätt att man flyr åt varsitt håll och att det spretar en hel del. Har du några gamla som kan visa att det här är riktningen, det är hit vi ska, så kan man definitivt vända på en negativ trend. Det gäller att vara bestämd som ledare och inte tulla på någonting och tro att man ska göra det roligare eller lättare. Det kan räcka med att man skiter i att träna två dagar, sen är inte det fysiologiskt det bästa, men det kan rensa lite granna och jobba med gruppen. För förmodligen är det någonting med gruppen som ligger och osar och gör att alla inte offrar sig på samma sätt. Ska du täcka skott så är det med huvudet före, är det lägga ut pucken så ska den ut rejält. Alla vill spela powerplay, du har för bra lag, många som slåss om första och andra powerplay-femman och så är det några som är missnöjda och så får de inte ens spela boxplay. Bästa spelarna är inte alltid bästa laget, utan man måste ha olika smaker i soppan. Erfarenheten där är att man måste börja från grunderna. Träning nummer ett, börja från egna zonen, se till att alla är överens. Sen vilket spelsystem man har spelar egentligen inte så stor roll om alla bara följer samma.
Hypotetisk fråga, men om du tog klivet in i ett krisande lag, vilken är den första åtgärden du skulle vidta?
Magnus Rahm:
– Det är egentligen att bara göra något kul och inte gå ut och göra så jättemycket förändringar, utan man får gå in och släppa tyglarna lite när man kommer in i början. Jag tror att man pratar mycket negativt och ser problemen. Det är det enklaste att se det som är dåligt och då är det egentligen bara att släppa handbromsen och köra.
Per Ljusteräng:
– Först måste man se tillbaka vad som har hänt, hur har de spelat? Man måste kolla matcherna och sen prata med alla och försöka få en gemensam bild. Sen får man både med erfarenhet och de svaren som kommer därifrån ta en väg där man måste börja om. Det är som med allt annat, det händer väl, men det är sällan det är en quick fix. Man måste ta små steg framåt, att både prestationen personligen och lagmässigt blir lite bättre varje gång, då vet man att då finns det hopp om att vända det. Sen är det beroende på hur lagen är, har du ett lag som har haft höga förväntningar och spelat lite svagt då får man verkligen gå in med silkesvantar. Ett lag som har ganska bra potential och lite yngre spelare, men egentligen inte vet, de har varit lite överallt, då måste du gå in och slå näven i bordet. Så här gör vi, punkt slut. De ledarna som har varit tio år och uppåt, de har alla färger i sin palett, jag menar det är ingen ledare som är på ett sätt i alla lag. Varje grupp måste ha sin ledare. Vissa behöver en ledare som säger så här gör vi och då funkar det ibland, medan andra är så nere i skorna att då måste man hjälpa dem på andra sätt. Det handlar om att försöka hjälpa alla så att det blir så bra resultat för klubben som möjligt.
Tim Brithén:
– Jag har gjort det både i Helsingborg och Jonstorp och båda gångerna har jag lyssnat av med laget vad de har gjort innan och sen vill jag sätta min prägel på det och jag har faktiskt båda gångerna sagt att nu gör vi som jag säger och så kan ni skylla på mig om det inte blir bra. Vilket har gjort att ett visst ansvar har släppt från spelarnas axlar. Sen tar ju inte jag de besluten från min egen agenda, utan jag lyssnar av med laget och känner av läget lite. Så det är inte bara att man dundrar ner hela handen, men just den biten har jag försökt hitta att faktiskt försöka lätta på ansvaret från spelarna. Men samtidigt krävs det ju också ett spelaransvar i det för att det ska vända. I Helsingborg när jag klev in låg vi sist och var i slutändan en straffläggning i Tranås från att gå till playoff och i Jonstorp vann vi 12 av 14 matcher och gick från sistaplats till att spela Alltvåan.
Niclas Högberg:
– Om jag skulle gå in i ett krisande lag så är det ju i ett läge där man kommer få mötas av många åsikter, många synpunkter och många sanningar. Jag skulle nog börja med att lyssna väldigt lite och låta spelarna få bevisa sig själva. Ibland behöver man inte säga så jäkla mycket i ett första läge, utan låta spelarna visa upp sig för dig. Titta på kamp- och tävlingsmomenten på träning och hierarkin i laget. Det skulle jag gjort i första läget, inte hoppat in och bara pekat på att så här är det. Jag tror att man skulle låta spelarna få visa upp sig från noll verkligen, utan att värdera dem från ledare runt omkring, utan verkligen få en egen bild. Det är väldigt svårt för du kommer in i ett läge som är akut eller pressat, men det kanske är just att vara motsatsen till det som kan vara styrkan i det då. Gruppens sanningar, där vindarna har blåst, att man inte går den vägen. Det är inte bara en ny röst, utan att man gör förändringar.
Charles Franzén:
– Jag skulle prata med alla spelare. Jag skulle tala om förutsättningarna hur jag är som ledare och vad jag ställer för krav. Jag kommer öppna dörren och de som inte köper det de får gå. Sen skulle jag se till att spelarna inför hela gruppen accepterar sin roll och lovar att göra sitt allra bästa med handen på bibeln. Det är väl det första jag skulle göra. När jag var i Polen var jag i den situationen, där kom jag till ett lag som låg trea från slutet och vi slutade tvåa i serien och kom tvåa i cupen där vi vände något som var väldigt negativt till något väldigt positivt. Jag ställde över deras största tjeckiska stjärna för att han trodde att han skulle få spela uppspel så som han ville och inte så som laget ville och fick en bra respons av att gruppen helt enkelt såg å fy fan han kan bli bänkad, då är det bäst att vi lyssnar och lyder. Där är det lite olika om man är i Sverige eller utomlands, kulturen är olika. I Sverige är det mycket agenter och spelare som styr över mycket, även över tränare kan jag tycka så där är det på ett sätt lättare om du är utomlands. Du kan vara hårdare, tuffare, rakare och de köper det.
