Det som sticker ut i Johan Garpenlövs Tre Kronor-trupp, förutom att den bara innehåller spelare från den inhemska ishockeyn, är hur många det är som är med i den som verkligen gjort en resa. De allra flesta har åtminstone tagit vägen via HockeyAllsvenskan. Det är inte speciellt många som bara tagit raka vägen från juniorlagen och upp i SHL, om man säger så. Det finns också "Gustav Rydahl-typen", som visserligen gjort ytterst få seniormatcher någon annanstans än i HockeyAllsvenskan men som gjort en resa från gnuggare till stjärna.
Men framför allt får vi i "Garpens" trupp ett nytt bevis på hur imponerande svensk ishockeys bredd är. Hur viktiga de mindre föreningarna längre ned i seriesystemen är. Faktum är att det faktiskt finns sju spelare som varit nere i HockeyEttan eller lägre och spelat. I många fall var de där för bara några få år sedan.
Sju spelare är närmare en trejedel av truppen. Fem av de sju har till och med spelat i HockeyEttan 2015 eller senare. Joel Persson och Jacob Nilsson har sedan dess till och med hunnit spela i NHL. Eric Martinsson som spelade i HockeyEttan som 21-åring 2013/2014, har skrivit NHL-kontrakt men nådde "bara" till AHL. Faktum är att Martinsson var utlånad till Helsingborg i Ettan samma säsong som han sedan fick ett monstergenombrott med Rögle i Kvalserien och sen skrev SHL-kontrakt med Växjö.
Max Friberg var visserligen junior när han var nere i HockeyEttan, för tio år sedan så han räknas väl i en annan kategori egentligen, men även han nådde NHL.
De övriga spelarna, Niklas Rubin, Pontus Holmberg och Pontus Näsén har den här säsongen tillhört SHL:s bästa spelare och största utropstecken på sina respektive positioner. Rubin var i Ettan 2016, Holmberg 2018 och Näsén 2019. Jag håller det inte för otroligt att även dem kommer belönas med NHL-kontrakt en vacker dag.
I ett läge där hela världen sitter fast i klorna på en global pandemi kommer det inhemska scoutingarbetet bli viktigare än någonsin. Alla klubbar drömmer om att hitta en egen Joel Persson, det vill säga en spelare som går från HockeyEttan och sen blir en stjärna i SHL direkt, och förutsättningarna för att hitta den typen av spelare är nu bättre än någonsin. De ekonomiska förutsättningarna klubbarna i både SHL och HockeyAllsvenskan kommer ha att röra sig med de närmaste åren kommer inte vara på den nivå de tidigare kunnat vänja sig vid. Vägen från SHL till HockeyEttan kommer vara kortare än någonsin. Är det någon gång en 23-åring som fastnat i Halmstad eller Boden ska kunna göra en raketresa är det egentligen nu.
Pontus Näsén är det senaste beviset på hur snabbt det kan gå. Han var till och med nere i Hockeytvåan och spelade som förstaårssenior, efter att inte ha tagit plats i Mora. Martin Filander började följa Näsén för några år sedan och försökte få allsvenska klubbar att värva honom, men utan resultat. Näsén själv följde med sportchefen Daniel Stolt från Vimmerby till Oskarshamn och när Stolt sedan fick sparken var backen orolig att han skulle tappa sin SHL-plats. Räddningen blev att just Filander tog över klubben. Han ville inte under några omständigheter tappa den nu 24-årige backen.
Resten är historia.
Jag intervjuade Alexander Johansson förra veckan. Den så intelligente och vältalige 31-åringen spelar numera i Halmstad efter att ha tränat med klubben under hösten, tillsammans med bland annat Robin Alvarez, Oscar Fantenberg och Pierre Engvall . Några riktiga klasspelare, alltså. Men det fanns ingen möjlighet för den stjärnkvartetten att åka runt och glida på en skridsko. Tvärtom. De fick jobba rejält för att hänga med på träningarna, menade Johansson.
HockeyEttan är fylld av spelare som siktar uppåt. Som jobbar stenhårt för att kunna ta sig till allsvenskan och för första gången i livet kunna försörja sig på det de älskar allra mest. Vi har sett massor av bevis på att steget mellan de tre högsta divisionerna i Sverige inte är speciellt långt.
Om jag vore sportchef för ett SHL-lag skulle jag punktmarkera typ Vimmerby, som bara spottar ur sig klasspelare varje säsong, och leda upp guldkornen.
För just nu är HockeyEttan en guldgruva. En guldgruva som är viktigare än någonsin.
14 lag - 14 tankar
Brynäs: Redan förra veckan skrev jag om Anton Rödins direkt dåliga beteende i matchen mot HV71. Han åkte närmast runt och letade utvisningar, och drog dessutom på sig en fyra matcher lång avstängning. Den avstängningen visade sig dock bli en, eller två, matcher eftersom två av de fyra matcherna han inte fick spela blev uppskjutna.
Hur som helst. Peter Andersson gick ut i Gefle Dagblad och konstaterade att det Rödin gjort inte var okej. Att de pratat med honom och att Andersson förväntar sig mer av en lagkapten. Det är just den kravställningen det tidigare känts som att det saknats i Brynäs. Därför tror jag att Anderssons agerande mot Rödin är helt rätt.
Djurgården: Djurgården har ännu en matchfri vecka bakom sig. Det är jobbigt läge hos Stockholmarna.
Men jag blev i alla fall glad när jag igår läste ett uttalande av SHL:s sportchef Johan Hemlin i SVT. Det var inte direkt riktat mot Djurgården, men Hemlin klargjorde i alla fall att SHL nu kommer öka sin satsning på coronatester. Det ska liksom inte få bli en sådan situation som det blivit i Djurgården och framför allt i Linköping. Det ska under den här veckan skickas ut 1500 coronatest till de 14 klubbarna, jämfört med ynka 200 tidigare. 200 låter helt vansinnigt lite, och 1500 låter helt vansinnigt mycket. Men om det ska finnas någon chans att vi ska ta oss ur den här krisen vi nu är inne i är det betydligt bättre med "vansinnigt många" tester än tvärtom...
Frölunda: Man kan lugnt säga att Lucas Raymond verkligen gör allt av de minuter han får på isen. Han gör klassmål efter klassmål och den kasse han gjorde mot Örebro i torsdags var en av SHL-veckns höjdpunkter.
Kolla hur läckert han snor pucken av Örebros klassback Robin Salo - och hans otroligt rappa avslut. Nästan varenda mål Lucas Raymond gör är klassmål.
Desto viktigare då att Arvid Holm fortsätter storspela. De senaste veckorna har han storspelat och nu har han verkligen tagit klivet till att bli en toppmålvakt i SHL. Det är bara att kolla på siffrorna:
I lika styrka är bara Niklas Rubin bättre än Holm. I räddningsprocent på skott i skottsektorn är Holm bäst i ligan. I den totala räddningsprocenten är han också tvåa bakom Rubin. Vilken jäkla säsong han gör!
IK Oskarshamn: Säsongen 15/16: 0+1 på 40 SHL-matcher. Säsongen 16/17: 2+2 på 31 SHL-matcher. Säsongen 17/18: 4+3 på 45 SHL-matcher. Säsongen 18/19: 4+3 på 44 SHL-macher.
Säsongen 20/21: 4+6. På elva SHL-matcher.
Kim Rosdahl SHL-genombrott är enormt. Han har redan nu tangerat sitt personliga målrekord för en SHL-säsong. Poängrekordet har han redan slagit. Fortsätter han på inslagen väg kommer även hans starka 31-poängssäsong i Modo inte verka speciellt märkvärdig heller. Rosdahl var ju verkligen breddspelarnas breddspelare i Malmö, lite likt den roll tidigare nämna Gustav Rydahl haft tidigare i SHL-karriären. Sen råkar man hamna i rätt klubb, och allt bara släpper. Något återbud till så lär vi se Rosdahl även i Tre Kronor.
Kim Rosdahl.Bildbyrån
HV71: Det är som sagt inte bara Tre Kronor som ska iväg på landslagsspel. Vi får bland annat se Juniorkronorna göra upp i några landskamper mot Finland under veckoslutet. Truppen som sådan är väl den tristaste vi sett på flera år, eftersom den saknar Tobias Björnfot, Victor Söderström och Philip Broberg på backplats och i övrigt fått en mängd återbud, men det finns i alla fall några spelare värda att kika på.
En av dem är såklart Hugo Alnefelt. Medan Jonas Gunarsson haft en extremt tuff säsongsstart, och faktiskt ligger i botten i många statistiska kolumner, har Alnefelt verkligen imponerat. Precis som i fallet Färjestad finns det mycket i spelet som fortfarande inte ser speciellt bra ut - men man har i alla fall en målvakt som ger laget chansen att vinna i nästan varje match.
Stegen Hugo Alnefelt tagit det senaste året har varit enorma - och jag tror ärligt talat inte att någon annan målvakt i SHL har det tak som Alnefelt har. Varken Holm, Samuel Ersson eller någon annan.
Leksand: Jag har ju gnällt en del på Johan Fransson, som inte var speciellt bra i sin comebacksäsong i svensk hockey. Han själv har sagt att han inte tycker han var så dålig som folk sa - och det kan han ha en poäng i. Det blir lätt att man tar till lite väl starka ord när en spelare ska bedömas.
Leksand spelade bara en match förra veckan och då gjorde "Frallan" comeback. Och VILKEN comeback. Han spelade drygt 23 minuter och avlossade otroliga tio skott på mål. Det är ju vad ett lag som Brynäs behöver typ två perioder för att få ihop.
Fransson bjöd också på en läcker assist till Fredrik Forsberg (en av två Fredrik Forsberg som gjorde mål i den matchen) och trots att Leksand alltså bara spelade en match valde kollega Uffe Bodin att plocka ut 35-åringen i Veckans Lag. Det säger en del.
Linköping: Jag skrev förra veckan en text om SHL:s tio största frågetecken och snubblade då över en rent frapperande statistik. Att LHC haft problem på målvaktssidan har varit tydligt. Men exakt hur stora problem blev jag varse om först då jag skrev den texten.
Ser vi till räddningsprocent i lika styrka är Niklas Lundström 25:e bäst i SHL. Jussi Rynnäs är på 28:e och sista plats. Med bred marginal. Rynnäs ligger på 83,3 procent. Närmast framför har vi Lars Volden på drygt 86.
Ser vi till räddningsprocent i skottsektorn är Lundström näst sist, på 74,6 procent. Jussi Rynnäs står på bisarra 58,9 procent efter sina två första SHL-matcher. Arbetsprovet är litet, framför allt på Rynnäs, men där har vi i alla fall en förklaring till LHC:s skrala start rent poängmässigt.
Luleå: Marcus Oskarsson avslöjade i en intervju att han slutar med ishockey, som 27-åring. Det var ett tag sedan han spelade i Luleå, så varför skriver jag om det här?
1) Luleå spelade ingen match under veckan så man får ta vad man har,
2) Jag blev ganska berörd av en episod i intervjun. Oskarsson ombads berätta om höjdpunkten från karriären och sade:
– Om jag ska säga en specifik upplevelse var det nog under mitt sista juniorår. Jag fick vara uppe och spela lite med A-laget och var med i den sista semifinalen mot Färjestad borta när Linus Klasen avgjorde och vi gick till final. Jag spelade inte en enda sekund den matchen men var kanske gladast av alla ändå. Jag var mer supporter än spelare så det var extremt stort att få vara med om det.
Det är fasen mäktigt. Den som tror att det inte finns spelare som klubbkänsla, som brinner för att spela i klubben de supportade som barn, har fel. Klubbkänsla spelar mindre och mindre roll numera, det är nog alla överens om, men jag hoppas att den aldrig försvinner helt. Marcus Oskarssons ord "Jag var mer supporter än spelare" berörde i alla fall mig.
Marcus Oskarsson jublar med Per Ledin.Bildbyrån
Malmö: Malmö fick stopp på sin förlustsvit när de övertidsbesegrade Skellefteå. Man kunde ju tro att de då skulle komma in supertaggade till helgmatchen mot Färjestad. I stället var man oerhört mjuka och ville knappt doppa tårna, kändes det som.
De hamnade i ett 0-2-underläge, kämpade sig tillbaka till 2-2, spelade stundtals ut Färjestad och hade ett kanonläge att ta ännu en seger eftersom man dessutom mötte ett darrigt Färjestad. Då bjöd man på säsongens kanske mjukaste försvarsspel och mer eller mindre lät Jesse Virtanen avgöra till FBK:s fördel mitt i den tredje perioden.
Det är helt enkelt för dåligt. Malmö har inte råd att lämna en sådan match med noll poäng.
Rögle: Rögles planerade dubbelmöte mot Luleå sköts på framtiden efter att det under matchdagen kommit fram att Luleå drabbats av corona i spelartruppen. Det var såklart ett bra beslut.
Men det som närmast chockade mig var att tanken från början alltså var att Rögle och Luleå skulle mötas torsdag och lördag - med en varsin hemmamatch?! Hur tänker man egentligen när ett sådant spelschema läggs? Två av lagen som ligger längst ifrån varandra ska alltså mötas på två dygn, i två helt olika delar av landet. Det är så osmidigt på så många sätt.
Dels för lagen såklart, som måste reda, dels ur en miljösynpunkt, dels ur en ekonomisk synpunkt och framför allt ur en pandemisynpunkt. Är det något vi snarare borde se den här säsongen är det att Luleå avverkar sina två bortamatcher mot Rögle under en helg, och vice versa.
Nu ägde ju matcherna aldrig rum, så det spelade ingen roll i slutändan, men rent principiellt känner jag att det ju är ett uselt tänk från början.
Skellefteå: I lördags kollade jag in Skellefteås match mot Örebro och imponerades framför allt av hemmalaget mot Närke. Det som också stack ut var hur extremt tydligt vi fick se Skellefteås styrka och svaghet i egentligen en och samma match.
Högstanivån är hög, bland de högsta i serien. Lägstanivån och stabiliteten är bland de sämre. Skellefteå gick in i matchen med tre raka förluster men spelade ändå helt okej, fram tills att man fick in sitt 1-1-mål. Direkt efter 1-1-målet hade man några minuter när det snarare såg ut som att det var ett pojklag som spelade. Strukturerna försvann helt och hållet. Både med och utan puck rasade man ihop fullständigt under några minuter, tappade 1-1 till 3-1, och åkte på sin fjärde raka förlust.
Nu är Skellefteå helt plötsligt sjua och har tappat kontakten med topplagen.
Växjö: I torsdags bevittnade jag Växjös bortamatch mot HV71, och även om det var HV som vann matchen (mycket tack vare tidigare nämnda Hugo Alnefelt) blev jag mest imponerad av Växjö. Det är tydligt att Sam Hallam fått ordning på det gänget och just nu ser de bättre ut än de gjort de två senaste åren.
Den förstaperiod man gjorde i torsdags var en av de bättre perioder jag sett ett lag göra under säsongen. Det var längesedan jag såg ett lag bli så totalt nedstängt som HV var då. Försvarsspelet satt verkligen perfekt. Nu blev det som sagt bara en poäng i slutändan, men Växjö är spelmässigt i kanonform. Det ser lovande ut.
Örebro: Det är inget snack om vilket NHL-lån som varit bäst så här långt: Mathias Bromé. I lördagens match mot Skellefteå tycker jag han stundtals var fullständigt dominant. Visst, han gjorde ingen poäng i matchen. Men spelmässigt är han ett snäpp bättre än nästan alla spelare i den här serien.
Tolv poäng på 13 matcher har det blivit totalt. Känslan är att det utan tvekan kunde ha varit ett gäng till. Så bra har han varit.
